– Det är nästan det svåraste man kan göra, att verkligen lyssna och försöka sätta sig in i en annan persons synvinkel, och – om man har gjort något mot den andra – att ta ansvar för det, säger Jenny Rogneby, vars senaste krimroman skulle kunna beskrivas som en stridskrift för lyssnandets frigörande kraft.

Våra nära relationer är fulla av exempel på motsatsen, när vi inte förmått lyssna så mycket som vi kanske borde eller i efterhand hade önskat. Och om det är svårt med dem vi känner bäst, tänk dig då om du skulle bli satt i ett rum tillsammans med din våldtäktsman, och bli ombedd att tala till honom och berätta precis vad som hände och vilka konsekvenser det har fått för dig. Och att du sedan ska sitta tyst när han ska berätta sin version, oavbrutet, med nyfikna frågor från den tredje personen i rummet: medlaren.

Det mötet är hjärtat i Jenny Rognebys färska bok, ”Medlaren”. Boken ställer svåra frågor mellan raderna redan på den första sidan. När Adam Velo tar sina första steg ut ur det fängelse där han suttit i flera år dömd för våldtäkt möts han av ett medieuppbåd; Velos frigivning tidigarelades eftersom han gått med på att medla med sitt brottsoffer, och det är första gången någonsin en sådan process ska genomföras i Sverige. En kvinnlig reporter sträcker fram sin mikrofon, och ”Adams blick letade sig upp längsmed ärmen, axeln, den bara halsen, munnen med två smala läppar och mötte till sist hennes skarpa, kornblå blick”.

Det är en saklig beskrivning av hur en blick förflyttar sig, men när den tillhör Adam Velo väcks känslor. Är han redan ute efter sitt nästa offer? Äh, vadå, även en dömd våldtäktsman har väl rätt att titta på andra människor, och om han så vill, åtrå dem? Jo, kanske det, men det är obehagligt...

Förhoppningsvis fälls sedan den som har gjort det och sedan går de skilda vägar och möts kanske aldrig, eller kanske möts de – och hur blir det då?

Våldtäkternas och de sexuella övergreppens paradox har – trots Metoo – inte övergett oss. Vi vet att det sker hela tiden och överallt, samtidigt som den som blir anklagad eller dömd för det ofta betraktas som en avskyvärd avart. Så blev det för Adam Velo. Hans nära vänner och familj vänder honom ryggen. Han upplever att hans liv på många sätt är slut redan när han häktas, misstänkt för våldtäkt.

Män i den situationen, ofta till synes över­tygade om sin egen oskuld, har Jenny Rogneby träffat många av. Under sina sju år på Citypolisen i Stockholm utredde hon allt från stöld och skadegörelse till grova misshandlar och mord. Och en rad våldtäkter. Gång på gång fick hon höra samma händelse berättad i sin helhet ur två olika synvinklar, brottsoffrets respektive den misstänktes – och det gnagde i Jenny Rogneby.

– De träffas oftast inte förrän i rättssalen, och då är det väldigt pressade förhållanden för dem båda två. Förhoppningsvis fälls sedan den som har gjort det och sedan går de skilda vägar och möts kanske aldrig, eller kanske möts de – och hur blir det då?

Och hur skulle det bli om de två möttes under ordnade och planerade former? Det funderade Jenny Rogneby mycket på.

– Jag får höra de här två berättelserna men om de får prata med varandra, vad händer då? Hur uppfattar de varandra och hur reagerar de när de får höra hur den andra har upplevt situationen?

Idén är varken hennes egen eller ny. Sedan 2002 har medling för ungdomar varit möjligt i Sverige och sedan 2008 har alla kommuner skyldighet att erbjuda medling till lagöverträdare som är 20 år eller yngre. Syftet är, som Socialstyrelsen sammanfattar det: ”att gärningspersonen ska få ökad insikt om brottets konsekvenser och att brottsoffret ska ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser.”

Utifrån en misstänkts synvinkel lönar det sig inte alltid att berätta som det är

Jenny Rogneby lärde känna personer som jobbade som medlare under sin tid inom polisen, blev fascinerad och lekte med tanken att själv utbilda sig till det. 

Istället blev utredarjobbet språngbrädan till författarkarriären. Sedan hon sa upp sig 2014 har hon skrivit fem böcker om Leona, en polis och mamma som inte beter sig som förväntat. Krimromanens spänningsdriv blir med Leona ett sätt att lura människor till reflektioner över normer och livsval. I ”Medlaren” smyger Rogneby också in folkbildning. För trots att medling har existerat i Sverige i 20 år, och länge har använts för vuxna i länder som Storbritannien, USA och Australien, känner svenskar i allmänhet inte till metoden. Och trots krimgenrens ivriga bokspottande är många svenskar omedvetna om rättsystemets begränsningar, menar Jenny Rogneby. En del verkar inte förstå hur komplicerat polisarbetet är utan tycker att ”det är väl bara att sätta dit honom”, och en del verkar inte inse att rättsprocessen som den ser ut idag inte uppmanar till ärlighet, reflektion, att ta ansvar.

– Utifrån en misstänkts synvinkel lönar det sig inte alltid att berätta som det är för då finns det risk att bli hårt straffad för det, säger Jenny Rogneby.

– Ibland kan man som utredare förstå att en person är skyldig till brottet eftersom saker och ting inte hänger ihop, ingenting annat som man har fått fram i utredningen stämmer med det som den misstänkta säger. Som förhörs­ledare försöker man givetvis få en person att berätta exakt vad som hänt, men då är personen så himla inställd på att försvara sig.

I den typ av medling som förespråkas i boken – och som liknar hur det görs för ungdomar i Sverige idag – träder processen in efter att fallet är avgjort i rätten. Det görs bara om båda personerna vill delta.

– Man ska inte ha krav på sig att göra det, men kanske att det skulle kunna öppna upp för ett samtal och öppna upp för andra möjligheter än att bara straffa, utan kanske på ett annat sätt få en människa att ta på sig ansvar för vad den har gjort, och kanske försöka ställa till rätta, säger Jenny Rogneby.

– En person som blivit dömd till ett fängelsestraff eller till att betala skadestånd till brottsoffret, tar man ansvar för det eller går man bara vidare? Och vad får man för förståelse för hur det man har gjort har skadat en annan människa?

Hon hänvisar till internationell forskning som har visat att det har betydelse för en människa om den får reda på vilken skada den orsakat andra, och att det i sin tur kan förbättra återfallsstatistiken, som i Sverige ”inte är en rolig historia”. 30–40 procent av de som är dömda för ett brott återfaller i brott inom tre år, och för den som avtjänat ett fängelsestraff är siffran omkring 70 procent, enligt Brotts­förebyggande rådet.

– Jag tycker absolut att man ska göra allt för att hitta fler komplement till fängelsestraff, jag menar inte att medling ska ersätta det, men jag tycker att man ska vara öppen för flera möjliga vägar.

Många offer vill bara veta saker som ”var det jag som var måltavlan, stalkade du mig”

Ylva Nordin, hon som i boken våldtogs av Adam Velo, har verkligen försökt. Men trots terapi och andra metoder lyckas hon inte gå vidare. Hon tappar kontakten med nära vänner, får sämre relation till sina föräldrar, övergreppet förföljer henne år efter år. I ”Medlaren” är huvudpersonen, medlaren Angela, övertygad om att allt kommer ordna sig bara Ylva skulle sitta i samma rum som Adam Velo och ”orka beskriva utan att utelämna något. Det skulle göra henne fri.”

Kan medling innebära frigörelse, är det vad du hoppas på?

– Det beror på vad man menar med att vara fri, om Ylva blev det eller inte är en tolkningsfråga… Men poängen med medling är att försöka göra det enklare för brottsoffret att kunna gå vidare och bearbeta det som hänt, för det finns många rädslor, en del brottsoffer målar upp en bild av gärningspersonen – det blir som ett spöke som man kanske måste sticka hål på.

Ett av de främsta skälen för medling är att det ger brottsoffret möjlighet att ställa frågor till gärningspersonen, och att detta gör det lättare att gå vidare. I ett tidigare reportage i ETC nyhetsmagasin om reparativ rättvisa, ett ännu mer utbyggt system för att hantera skador som människor orsakar varandra, intervjuades Jane Bolitho, en av världens tyngsta auktoriteter på reparativ rättvisa.

– Många offer vill bara veta saker som ”var det jag som var måltavlan, stalkade du mig”. Kvinnor kan få en röst i huvudet som säger att det handlar om dem själva. Det blir internaliserat, de får som en film om incidenten som rullar om och om igen i deras huvud och de får verkligen kämpa med att gå vidare, berättade hon.

– Konsekvenserna kan vara enorma och kan pågå hela livet.

Medlare som Jenny Rogneby pratat med i arbetet med ”Medlaren” beskriver det på ett liknande sätt. Och hon upplevde det också i sitt jobb som brottsutredare.

– Det behöver inte vara grova brott för att människor ska bli rädda, för att det ska påverka dem ganska mycket. Det kan vara en stöld som får en att undra ”vad ville den där personen mig?” Ett sådant enkelt brott, om vi nu kallar det så, kan ändå påverka en person väldigt mycket, och då påverkar ett våldsbrott såklart mycket mer, säger Jenny Rogneby.

– Alla de här sakerna är sådant man pratar om under medlingen och det är en del i att kunna gå vidare.

Var ska man sätta sina egna gränser? Det är vad jag vill få fram

Om medling är en lämplig metod när det gäller just sexualbrott är omdiskuterat bland medlare, forskare och experter inom reparativ rättvisa. Och medan Jenny Rogneby inte sticker under stol med att hon tycker att medling vore ett bra komplement i det svenska rättsväsendet är det inte just våldtäktsfall hon tänker på främst. Men det fanns andra skäl att fokusera på en våldtäkt, berättar Jenny Rogneby.

– Jag har ju utrett våldtäkter och vet svårigheten rent bevismässigt och vad man har att förhålla sig till som utredare. Det är ett av de svårare brotten att utreda just på grund av det ofta inte finns så många vittnen. Jag har också vänner som har utsatts för sexualbrott, och jag tror att de flesta blev påverkade av det som hände i och med Metoo, så det kändes angeläget för mig att skriva om våldtäkt.

Medlaren Angela inleder i boken en kärleksrelation. Allt känns bra, förutom att det är något som eventuellt skaver lite i sexlivet. Till sist kulminerar det i en händelse där Angela blir rädd för sitt eget liv, i sängen med den person hon är förälskad i. Var det ett övergrepp? Varför satte hon inte stopp? Vem är han egentligen? Var det ett missförstånd? Läsaren ställs inför svåra frågor, precis som Jenny Rogneby avser. 

– Var ska man sätta sina egna gränser? Det är vad jag vill få fram. Man sätter sig ju inte ner med en ny partner och diskuterar ”var exakt går våra gränser här nu” utan det visar sig ju förr eller senare. Och ibland kan man hamna i en situation som man inte alls trodde man skulle hamna i.

Angela bestämmer sig för att ta upp det med sin partner. Frågan är: kommer han att lyssna?