Jan Hammarlund: ”Det är kärnfrågan som ingen politiker pratar om”

Det är fredsmässa i Natotider och vis-proggaren Jan Hammarlund ska inleda dagen med några av sina sånger för en trogen publik.

Han ser lite skör ut där han sitter med gitarren i famnen i ett hörn under valven. Det är tidigt på morgonen, gitarrbandet har gått av, och gitarren är vresig av att bli väckt för tidigt, skämtar han. Men när han väl börjar sjunga är det med en auktoritet och en klang som bär, och har burit genom många decennier.  

Jan Hammarlund är en slitvarg i musikbranschen som hållit på sedan Gärdesfesterna under 1970-talet. Han har skrivit ett hundratal visor och sjungit dem för en stor publik. Runtom i Sverige och i övriga Europa, i Chile och i USA. Under 1970-talet introducerade han dittills okända sångdiktare i Sverige, så som Violeta Parra och Malvina Reynolds, och han samarbetade nära med vissångerskor som Turid Lundqvist och Lena Ekman.

Hans musikalitet var helt enkelt ett tongivande inspel i 1970-talets soundtrack. Oavsett om man kände till Jan Hammarlund eller inte, trallade många på folksången Si go afton eller på någon av de italienska risarbeterskornas skönt gälla sånger. De spreds över landet tack vare Jan Hammarlund och teatergruppen Bella Ciao. Hans svenska översättning av chilenska Violeta Parras Gracias a la vida sjungs fortfarande.

1972 och 1973 kom hans första LP-skivor ”Befriade från skolan” och ”När bandet slutar spela”. Det är något så drömskt, vindlande och sökande över hans första plattor. Politik, romantik och meningen med livet i ett. Jag var kanske fjorton när jag absorberades av Jan Hammarlunds poetiska och samtidigt drivna sätt att berätta. Jag lyssnade på ”Befriade från skolan”, ”Valarna som sjunger” och ”Den siste kommunarden”, som berättar historien om den revolutionära och frihetliga Pariskommunen, som för en kort tid under våren 1871 tog över stadens styre. Den slogs förstås ner i ett blodbad. Men innan dess, sjöng Jan Hammarlund, var det ”dans i alla parker, det var kärlek, skratt och sång” och i mina öron lät det underbart!
”Kamrat! Håll ut! Socialismen ska befria oss alla till slut”, var refrängen.

Vågar ändra i klassikerna

Hur ser Jan Hammarlund på socialismen som befriare idag?
Han skruvar lite på sig.

– Jag har skrivit om den låten lite. Inte för att jag ändrat mitt förhållande till socialismen, för det är nog detsamma, men jag la till lite som jag tyckte fattades.

I den nya versionen är refrängen ersatt av textrader om körsbärens tid. Vafalls? Ändra i låten som står för mitt politiska uppvaknande!
En reaktion som jag inte är ensam om, visar det sig.

– De som lyssnade på mig i början av 70-talet har svårt att acceptera att jag ändrar något i mina sånger, säger Jan Hammarlund. 

– Den nyare versionen bygger på Le Temps des Cerises, I körsbärens tid, som var den vals kommunarderna sjöng. Jag ville förankra sången mer i sin egen historia.  

Men omskrivningarna behövs också för att mota risken att få osanna stämplar satta på sig.  

– Det ska inte gå att komma åt mig genom att ta ett citat ur sitt sammanhang. Många idag är skickliga på att bränna fast någon fördom på en eller insinuera att man står för en viss sak bara på grund av vilka man är god vän med.  

Medan många av hans generationskamrater obrytt gick från högljudd vänsteragitation till att börja jobba åt storkapitalet, så har Jan Hammarlund hållit sin aktivist- och vänsterfana högt hela vägen. Och hans förhållande till socialismen är intakt. Planhushållning är vad som krävs. Både för klimatet och för samhället som helhet.

– Vi måste ju planera resurserna för att kunna hushålla med dem. Det är ju kärnfrågan som ingen politiker pratar om. Det är bara tillväxt och tillväxt.

Under 1980-talet sjöng Jan Hammarlund ofta på fredsrörelsens arrangemang, som då var en stor folkrörelse.  

– De flesta var emot Nato då och nu är det precis tvärtom. Det finns inget så miljöförstörande som krig! Det är den viktigaste frågan just nu.

Det håller säkert de flesta på Fredsmässan i Solidaritetshuset med om. Merit Augirre kommer från Kvinnor för fred i Uppsala, en hedervärd, gammal organisation som numera anklagas för att vara putinister på grund av sitt fredsbudskap.

– Det är hemskt! Vi misstänkliggörs, säger hon. 

– Det finns ingen anledning att stoppa in en massa Nato-baser i Sverige. Det blir farligt för oss!  

Hon är bekymrad över den höga medelåldern i fredsrörelsen. I Uppsala är alla över 70, förutom en enda tjej.  

Mystiska drivkrafter

Jan Hammarlund har haft ett starkt driv att sjunga och uppträda så länge han kan minnas. Som ett ganska ensamt barn uppvuxen på landet, stod han i timmar i pojkrummet och sjöng och lyssnade på musikaliska förebilder.  

Han satte klassens ribba i taket genom att drilla över tre oktaver och sjöng Ulla Billquist-schlagers på skolgården var och varannan rast. Klasskamraterna kunde inte sluta lyssna, trots att de tyckte att Jan drog vanära över dem med sitt överdrivna, teatraliska beteende.  

– Jag hade det där inom mig, att jag skulle resa mig över mängden och tala eller sjunga. Det var själva framställningen, att få berätta, att få skildra, att få låta!  

Var kom det ifrån? I hans nyutkomna memoarer ”Jan Hammarlund – en musikalisk valp” är det som att det var en förutbestämd kallelse i hans liv. En rät linje där andra livsval aldrig fanns. När jag undrar om inte det är ett pussel han lagt efteråt i sitt memoarskrivande, svarar han nej. Men också att han inte vet så mycket om sina drivkrafter.

– Det var några starka upplevelser när mormor sjöng arior, säger han. 

– Det fanns flera i släkten som sjöng och vi hade ju radio och grammofon.

Denna kallelse har hur som helst tjänat Jan Hammarlund väl. I memoarerna berättar han om resor och konserter, skivor och sånger. Han skriver med glatt humör och självironi, är generös med omnämnanden och beröm och pratar inte illa om någon. Inte ens turerna kring hans mest kända sång, ”Jag vill leva i Europa” från 1982, har lämnat någon bitter eftersmak. Sången fick stor spridning och utsattes för flera kidnappningsförsök av bland annat kampanjerna för EU-medlemskap. Sångerskan Arja Saijonmaa ville göra den mer oförarglig genom att ta bort raderna om hotet från Natoraketer, vilket Jan Hammarlund vägrade gå med på. Hennes insjungning låg ändå på Svensktoppen vecka ut och vecka in.  

Öppnade HBTQI-dörrar

Jan Hammarlund var den förste svenska scenartisten som offentligt kom ut som gay. Redan 1975 kom låten ”Jag hatar patriarkatet”. Den mottogs inte jättepositivt i den tidens vänsterrörelse, som gärna idealiserade traditionell proletär maskulinitet och helst valde rockmusiken. Han och Turid förväntades nå fram till publiken med stämsång och akustiska gitarrer i samma rum som pårökta rockmusiker kopplade in tjutande gitarrförstärkare och placerade sina trum-mikrofoner. Sådan var proggrörelsens hierarki.  

Men 1970-talet inbegrep också en musikalisk linje med folkmusik och visor där Jan kände sig hemma. En lekfullhet och en experimentlusta som välkomnade en romantisk och teatralisk bög – det är i alla fall så han beskriver sig själv i sina memoarer.

Låten ”Ville” (1981) handlar om samkönad tonårskärlek. Den öppnade nya dörrar för HBTQI-rörelsen och är en annan av Jan Hammarlunds sånger som fått ett långt liv.  

Jag har svårt att tro det, men han kan inte påminna sig att han någonsin blivit illa behandlad på grund av sin sexuella läggning. Jo, när han riktigt tänker efter så ropade en kille i Danmark ”Sicken en forraeder!” när han presenterade en låt om en kille han varit kär i. Men det var nog på skämt.  

Var det verkligen så lätt?

– Som jag minns var det så. Jag var ganska så oberörd av machismo, jag såg igenom det på något sätt.

Han tror att den där tryggheten grundades på Tibble gymnasium i Täby. Han beskriver det som livsavgörande när klasskamraten Lena bjöd in honom att sitta tillsammans med sitt tjejgäng i matsalen.  

– Kanske bäddade det för min komma ut-process i det lilla formatet. Efter det var jag inte skraj utan kände att det alltid finns någon som tar emot mig.

Klasskamraten Lena heter idag Loiske i efternamn och är konstnär i Hultsfred. Hon minns Jan som underbart trevlig och rolig att vara med. Att han satt och spelade i korridorerna och nästan aldrig var på lektionerna.

– Han var som tjejgängets lilla bror, och sen var han plötsligt inte minst längre. Han kunde prata om den franska revolutionens Marat och blev en vägvisare mot att det fanns andra sätt att leva än det förväntade i Täby.

Trött på att stå ensam

”Jag har blivit kallad särling och det låg kanske något i det”, skriver Jan Hammarlund i memoarerna.  

– Det har jag gemensamt med min stora idol Joan Baez, som en gång sa: ”I am great making love to 2 000 people from a stage, but I can’t do it one to one”. Det stämmer rätt bra in på mig också. Jag hade ju också perioder då jag rörde mig mycket, turnerade med band och ville rikta mig till hela proggrörelsen och stärka banden mellan oss.  

Just nu är det en liknande period. Han är trött på att stå ensam på scenen, och utvecklar samarbeten med yngre sångdiktare inom Yrkestrubadurernas förening, YTF. Han nämner i varma ordalag Maria Lindström, Lolita Ray, Maja Heurling och Ola Sandström.

Men det stora projektet just nu är de nyutkomna memoarerna. Han hoppas att boken får ett eget liv, som många av hans sånger fått.  

– Det känns bra att få skriva om alla de här människorna som jag har beundrat och inspirerats av. Nu kan alla mina gamla vänner läsa boken och vi kan prata om den.

Vi avslutar intervjun som sker på ett välfyllt söndagscafé och Jan går för att beställa mat. En annan gäst vill hugga cafébordet och jag säger kort att det fortfarande är upptaget. Plötsligt står Jan Hammarlund där, och säger:

– Men det finns alltid plats för några till.