BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag var aldrig särskilt politisk, men jag är journalist. Jag vill göra något för samhället, för kvinnorna och barnen och för yttrandefriheten.

Lina Chawaf växte upp i Damaskus och Frankfurt och blev journalist som 21-åring, när hon började arbeta inom tv. När regimen 2005 började tillåta privata medier var hon en av de första att registrera en privat radiokanal, tillsammans med andra journalister. Kanalen blev väldigt populär över hela Syrien.

– Enligt licensen fick vi bara syssla med underhållning. Vi fick inte prata om politik eller rapportera nyheter, men vi gjorde mycket om och med civilsamhället. Vi kunde leverera budskap mellan raderna, lite tvetydigt. Vi gjorde mycket kvinnors och barns rätt under våra sju år. Vi kunde berätta människors historier, men inte vara öppet kritiska.

Lina Chawaf var programledare för ett populärt program om sociala frågor, där lyssnarna kunde ringa in och diskutera.

– Varje vecka ställde vi en fråga. Hur ser ni på våld mot kvinnor? Vissa var emot, men andra var faktiskt för och argumenterade för att ja, man måste få örfila sin fru. Det var så vi diskuterade känsliga frågor, som homosexualitet, som är svårt att diskutera i vårt samhälle. Vad gör du om du upptäcker att din vän är homosexuell, frågade vi, och kunde därmed lyfta och prata om ett tabubelagt ämne.

Så länge stationen höll sig till det licensen tillät hade de få problem med myndigheterna. Men så kom 2011 och revolutionen. När de stora protesterna utbröt och regimen svarade med våld, kunde de inte rapportera.

– Vi visste att regimen hade ­dödat många fredliga demonstranter. De började skjuta redan den första dagen. Men vi kunde inte berätta om det i radion.

Regimen ville få ut sin version

Redan den första dagen började också påtryckningarna om att berätta regimens version av händelserna.

– Regeringens säkerhets­byråer började direkt kontakta all privat media. De krävde att privata medier rapporterade samma propaganda som regimens egna medier. De sa: Ni måste säga att de är salafister och terrorister i era radioprogram.

Av de omkring 50 anställda på radiostationen började de allra flesta att sända regeringspropagandan. Bara Lina Chawaf och ett fåtal andra vägrade.

– Jag vägrade ljuga, jag kan inte säga saker som inte är sant. Men jag klandrar inte dem som gjorde det.

Regimen började utöva påtryckningar mot Lina Chawaf.

– Många kände igen mitt ansikte och namn. De ville att jag skulle sända deras propaganda för att mitt program var populärt. Jag sa, ni har aldrig tillåtit mig att prata om politik förut, varför ska jag göra det nu?

Påtryckningarna kom först via cheferna och ägarna på radio­stationen, sedan även via vänner som uppmanade henne att inte sätta sig upp mot regimen.

– När jag skrev under en namninsamling mot regimen, tillsammans med andra aktivister blev de väldigt arga.

Det började dyka upp hotfulla sms från dolda nummer. Varningar om vad som kunde hända med Lina Chawafs barn, som då var i tonåren.

– Jag kunde få 20 meddelanden under en och samma dag från dolda nummer. Efter fem minuter försvann meddelandet från telefonen. Så jag kunde inte spara dem. Jag var hela tiden rädd för att arresteras. Som flera av mina vänner blev.

– Jag är inte en politisk person, jag är en journalist. Jag måste berätta sanningen, det är allt. Men jag klassificerades som opposition av regimen. Okej, jag vill berätta sanningen och det gör mig till opposition för någon som vill berätta lögner.

Flydde till Kanada

Efter fem månader av påtryckningar och hot flydde Lina Chawaf med sin familj till Kanada.

– Mina barn var då 14 och 17 år. Regimen grep och torterade många ungdomar. Det sitter mängder av tonåringar i regimens fängelser. Jag var väldigt orolig för mina barn eftersom regimen inte bryr sig om ålder.

– Vi är överlevare, vi som tog oss ut. Hade vi stannat hade vi hamnat i fängelse, kanske hade vi dödats under tortyr.

Lina Chawaf är efterlyst av regimen och har sedan flykten mottagit otaliga dödshot.

Radio Rozana sänder från Paris och Turkiet och startade med stöd av Frankrike 2013.

– Vi startade med omkring 60 medborgarjournalister inne i Syrien. Nu har vi bara 40, vi har förlorat mark och vi har förlorat journalister. Några har dödats, några har fängslats och några vet vi inte, de har försvunnit. Flera har dödats under tortyr.

Livsfarligt för korrespondenter

Lina Chawaf berättar att den stora majoriteten av korrespondenterna är unga och att deras jobb är förenat med livsfara.

– Det är de personer som startade revolutionen, de unga som alltid var på gatorna. Det är nu de som levererar vår rapportering. Tidigare höll vi utbildningar för korrespondenterna vid gränsen mellan Syrien och Turkiet, men nu går inte det längre. Nu har vi utbildning online. Det kommer nya hela tiden, eftersom vi hela tiden förlorar folk, några grips, några dödas, några flyr, några tappar hoppet. Så vi har alltid någon ny som vi måste träna upp.

Kanalen vill vara en röst för Syriens civila, oavsett politik.

– Vi försöker vara oberoende och berätta historier från alla delar av Syrien oavsett vem som styr över området. Så vi är inte ­omtyckta av någon politisk eller väpnad grupp. Vi attackeras av alla. När vi rapporterar om en väpnad grupp som dödat civila, så får vi höra att det kommer att skada i kriget. Men det är ju sanningen. Vi berättar varje dag om regimens dödande, om ­någon av motståndsgrupperna också dödar så kommer vi rapportera det också. Vi låtsas inte att vi är blinda. Vi ser det som händer.

– Vi har högt förtroende och vi har lyssnare på flera sidor. Inte bland extremister förstås. Oavsett sida vill extremisterna alltid att vi ska följa dem och göra som de säger. Precis som regimen gjorde. När oppositionens väpnade grupper kräver samma sak av oss och vill att vi sprider deras propaganda, säger jag att det var inte därför vi gjorde revolution.

Pressad från flera håll

Lina Chawaf berättar att hon pressats av Fria Syriska armén att ta bort en artikel, annars skulle hon förklaras som fiende till revolutionen.

– Jag sa: glöm inte varför revolutionen startade. Den krävde pressfrihet. Förlora inte målet ur sikte. Jag hörde inget mer från honom sen.

Lina Chawaf har behållit sitt fokus på kvinnors rättigheter och Radio Rozana sänder varje vecka ett program om kvinnofrågor.

– Vi försöker engagera kvinnor i programmet, och diskuterar olika frågor. Vi jobbar också tillsammans med kvinnoorganisationer i programmen. Under metoo såg vi hur syriska kvinnor vågade berätta om upplevelser av sexuella trakasserier, det är något man absolut inte pratar om i vårt samhälle. Man berättar inte offentligt. Efter Metoo har vi pratat mer om sexuella trakasserier på radion också. Vi har nu en story på gång om kvinnors upplevelser av sexuella trakasserier från cheferna på arbetsplatserna. Kvinnorna hamnar i en utsatt situation, när de verkligen behöver jobben för att försörja sina familjer, då många män dödats eller är i krig. De blir utnyttjade. Vi har ett antal historier från oppositionsstyrda områden och från regimens områden som vi snart kommer att släppa.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.