Det gör ont när bubblor spricker. Så kanske man skulle kunna sammanfatta det. Kvinnors och tjejers intåg i den manligt dominerade dataspelsvärlden har inte varit smärtfritt. Det har både utvecklat den och skapat aggressiva motreaktioner från dem som vill ha sin manliga bubbla i fred.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Paula Fenjima Manrique är en av dem som har försökt sticka hål på machobubblan och det har kostat henne mycket. Men trots att hon drabbades av spelvärldens mörkare sida, vill hon helst prata om den ljusa. Det positiva med spelande, det sociala och det utvecklande. Hon är spelexpert i TV4 Nyhetsmorgon och pratar om spel för en publik som inte är så insatt.
– Jag vill prata enkelt och upplysande och lyfta fram hur bra spel är, det är väldigt många som har fördomar. Man skyller skjutningar i USA på våldsamma spel, man tycker att barn stänger in sig, man pratar om spelberoende. Det är väldigt mycket skärmtidssnack. Och så missar man allt som är jättebra med spel. Det är miljontals gamers över hela världen, kvinnor och män, om spelet gjorde folk skjutbenägna så skulle vi ha det mycket jobbigare än idag. Ett barn som alltid sitter hemma, det kanske finns en anledning till det. Man kanske ska titta på situationen runt omkring i stället för att ta bort spelet som kanske är det enda trygga och sociala barnet har, säger hon.
Blir du förbannad när spel får skulden för så mycket olika samhällsproblem?
– Ja! Den klassiska grejen är ju ”GTA” (Grand Theft Auto). Det spelet skildrar en kriminell värld. För det första så har det en åldersrekommendation på 18 år, barn ska inte spela det. Det folk inte förstår är att det här är kultur och precis som film eller musik skildrar våldsamheter och obscena grejer så kan spel också göra det. Folk är kvar på 1980-talet när Nintendo kom ut och riktade sig till barn. De barn som spelade Nintendo är 30–40 år idag och har börjat göra spel och rikta spelen till vuxna. Folk tror fortfarande att spel bara är för barn.
Paula Manriques spelande följde samma mönster som många andra tjejers. Hon spelade när hon var liten, men slutade när tonåren närmade sig.
– Det var så pojkigt på något sätt. Spelen var gjorda av män för pojkar och idag är det av män till andra män. Tjejer kan inte alltid relatera till karaktärerna. Många slutar spela i samma veva som puberteten. Det fanns inga bra kvinnliga karaktärer som inte hade stora bröst eller värsta kurvorna att relatera till. Jag slutade också spela då. Sedan har jag bara inte gjort det. Film blev min stora passion.
Men för några år sedan testade hon spel igen, när hon hade en pojkvän som spelade mycket.
– Han spelade ett spel som heter ”The Last of Us”, som är väldigt filmiskt. Jag som är så filmintresserad gillade den tanken att kunna göra val som påverkade handlingen. Som en interaktiv film. Det var inte passivt och jag hade önskat något som inte var så passivt som film. När man spelar måste man vara med hela tiden och hjärnan är igång. Man måste gå in i det på ett helt annat sätt. Man kunde gå in känslomässigt också.
Men hon hade inga kompisar som delade intresset, så hon sökte sig online för att träffa likasinnade.
– Mina jämnåriga tjejkompisar, deras största intresse var typ att dricka vin i grupp. Jag hade ingen att dela intresset med. Jag gick in på nätet och reggade mig på en spelsajt.
Hatet kom snabbt.
– Jag gick in, dum som jag är, som mig själv, med en bild på mig själv som profilbild. Jag började blogga på mitt lilla krypin som jag hade där. På en gång började jag få en massa hat. Direkt! Forumet fungerade så att varje gång jag hade skrivit något nytt syntes det på forumets förstasida. Jag var den enda som hade en riktig bild på mig själv. Tjejerna gömde sig bakom killnamn för att undvika det jag fick uppleva.
Andra användare på forumet blandade blogginlägg om spel med inlägg om deras andra intressen, som bilar eller sport. För Paula var hennes andra intressen mode och skönhet.
– Jag kunde skriva mitt bästa recept på ansiktsmask och nästa inlägg om ett spel. De blev ju fly förbannade. ”Vad är det här för skit, det här vill inte jag läsa. Här ska det handla om spel”, härmar hon.
Det slutade med att hon blev utkastad från forumet. I stället plockades hon upp av sajten Feber.se, där hon började få betalt för att blogga om spel och teknik. Hatet skruvades upp.
– Det här var en plattform med mer vuxna män, inte så mycket småpojkar som i det förra forumet. De var otroligt provocerade av att jag fick betalt för att skriva om något jag hade hållit på med så kort tid. Jag hade spelat i mindre än två månader. Jag skrev artiklar för personer som spelat hela sina liv. De kunde inte ta det. Det var också då hatet flyttade från nätet till verkliga livet.
Okänd man kom för att våldta
Ungefär samtidigt rasade #gamergate på andra sidan Atlanten. Den hatstorm som till en början handlade om hot och trakasserier mot spelutvecklaren Zoe Quinn, men som snart spridde sig till fler kvinnor i spelvärlden. För Paula Manrique ledde hatstormen till att det plötsligt en dag stod en okänd man i hennes hall, som var där för att våldta henne.
Det hade ryckt i dörren flera gånger tiden innan och hon hade tänkt att det bara var några ungar i trapphuset. Det här var under den period när det stormade som värst omkring henne. Någon hade skrivit ”dö” med avföring på hennes dörr, hon fick döda djur på posten och mansgäng på uteserveringar kunde börja skrika ”hora” i kör när hon gick förbi. Men hon visste inte att det hade registrerats profiler med hennes bild och namn på dejtingsajter, där någon eller några kontaktade män i hennes namn och bjöd hem dem till henne för att förverkliga en ”våldtäktsfantasi”.
En dag hade hon lämnat dörren olåst och plötsligt klev en man in i lägenheten. Han hade mottagit lättklädda bilder på Paula som hade stulits när hennes mailkonto blivit hackat. Han hade fått hennes adress och portkod och instruktioner, som han trodde kom från henne, om att han bara skulle kliva in och våldta henne, om hon gjorde motstånd skulle det bara vara en del av rollspelet.
Men när Paula blev skräckslagen och började skrika på honom, tvekade han och blev förvirrad. Till slut visade han chatten som han trodde han haft med henne och de började båda inse vad som hade hållit på att hända, vad han hade varit på väg att göra.
– Han blev livrädd. Vi ringde polisen tillsammans och båda anmälde.
Anmälningarna lades ned, det gick inte att spåra vem eller vilka som låg bakom händelsen.
– Tänk om de hade lyckats, om det hade dykt upp en man utan de där spärrarna. Vilken makt de skulle känna. Att vara någon typ av puppetmaster och få en sådan sak att hända, utan att själva vara delaktiga, säger Paula Manrique.
Efter den händelsen valde Paula att dra sig tillbaka från offentligheten.
– Jag tog bort alla konton, jag hade en stor följarskara på Instagram som jag hade jobbat hårt för. Jag försvann från nätet i sex månader och gick i terapi för att bygga upp mig igen. Jag fick någon typ av posttraumatisk stress och jag hamnade i en depression. Men när jag försvann hittade hatarna någon annan att hata i stället. En kvinnlig kollega, som är spelskribent, fick väldigt mycket hat när jag försvann. De riktade om sig till henne.
Hon berättar att det inte bara är de som hörs och syns som drabbas, även de som bara spelar kan råka ut för misogynin. Det händer att tjejer spelar online med röstförvrängare för att lagkamraterna inte ska höra att de är tjejer.
Vad händer annars?
– De börjar förstöra för en. Även om man är i samma lag så kan de skjuta mot en.
Är det sant?
– Ja, det är helt otroligt. I spelet ”Overwatch” finns en karaktär som kan göra en isvägg som blockerar om någon skjuter mot henne. Jag spelade online med ett lag och en snubbe i mitt lag satte hela tiden upp den där jäkla isväggen framför mig, så jag kom ingenstans utan var tvungen att vänta på att den smälte. Vi förlorade ju så klart, eftersom vi ju inte var sex spelare på plan som vi skulle ha varit, eftersom han höll på.
– Och det är knas att ingen vet det här förutom vi. Det här är vardag.
Utveckling till det bättre
Paula Manrique lyfter fram den utveckling som sker i spelvärlden i och med att kvinnor tar mer och mer plats. Kvinnor har drivit igenom separata sovsalar på Dreamhack, och i årets Dreamhack drog tjejer in högst belopp i vinstsumma. E-sport har också blivit allt större. Flera fotbollsklubbar har startat e-sportlag på klubbnivå.
– Det är jättekul. Det kommer närmare och närmare det vanliga samhället.
Tror du det kan spräcka kvinnohatsbubblan?
– Ja, vi har klagat och klagat på spelutvecklare och de har lyssnat. Det har ändrats jättemycket. I krigsspel kan man spela både som kvinna och man, det kunde man inte förr. Det finns spel med homosexuella och icke-binära karaktärer. Det är många fler som blir representerade och vissa hatar ju det så klart, men de som hatar det hörs mindre och mindre och vi som välkomnar det hörs mer och mer.
– Jag har märkt en enorm förändring under bara mina fyra år
i branschen.
Paula Manriques egen väg tillbaka gick via att byta publik. Hon började rikta sig till personer utanför spelvärlden. Hon bloggade för ett livsstilsmagasin och syntes som teknikexpert i ett livsstilsprogram på tv.
– Jag fick inget hat alls, eftersom det var en helt annan publik. Plötsligt så mottogs jag med nyfikenhet. Jag började få massor av mejl med frågor om spel, VR och julklappstips, i stället för hat.
Det hon drivs av är att öppna upp spelvärlden för kvinnor och tjejer.
– Jag försöker spräcka den här bubblan, där alla de här spelarna har kunnat bete sig så här. Det är det jag håller på med.
Hur har det mottagits, inifrån bubblan?
– De har nog ingen aning, de vet inte ens att jag är tillbaka. De kollar inte på Nyhetsmorgon, eller läser tidningar. De läser bloggar, amerikanska sajter och kollar på youtubers. Säger jag något om typ Pewdiepie så reagerar de ju så klart. Jag kallade honom för antifeministisk i ett klipp och då blev det 300 kommentarer om hur dum i huvudet jag var.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
