Den slutar dramatiskt och hon glömmer honom aldrig. För Alex Schulman uppdagades den när han försökte förstå sig själv genom att utforska sin bakgrund. Han hade börjat förstå att han inte var så lätt att leva med, att han bar på en ilska, en irritabilitet, som påverkade dem runtomkring.

– Det jag upptäckte som var livsviktigt för mig att bli av med, var att jag märkte att mina barn levde genom mig, på samma sätt som jag levde genom min mamma när jag var barn. Säg att det kom in en otrevlig servitör här och kastade ner kaffet på bordet med en smäll och jag som barn satt här med mamma. Då skulle jag inte kunna ta in det direkt utan jag skulle reagera via henne. Jag skulle invänta, hur reagerar mamma på det här? Det jag märkte då var att det fanns tillfällen där jag märkte att mina barn inte reagerade på världen, utan tittade på mig för att se hur jag skulle reagera. Det är ett tecken på att något inte står rätt till. Så ska det inte vara. Det var starten för hela projektet.

Insikten ledde honom till en KBT-terapeut och en familjekarta på ett stort ritblock. Goda relationer mellan familjemedlemmar skulle ritas som raka streck, konfliktfyllda med sick-sack. På pappans sida syntes bara raka streck, men på mammans, ett virrvarr av taggiga relationer.

– Det är där jag upptäcker den här idén om Sven Stolpe, alla linjer ledde till honom.

Vet du hur det såg ut bakom honom?

– Ja, det finns en smak av det med i boken. När morfar är fem eller sex eller sju år kommer han hem och hittar inte sin pappa. Pappan har lämnat hemmet för att han har träffat en annan kvinna. Och där uppstår ett sår. Han börjar hata, inte pappan som kanske hade varit rimligt, utan kvinnan som tar pappan ifrån honom. Där inleds ett livslångt hat mot kvinnan.

– Bakom min mammas dåliga föräldraskap finns en annan förälders dåliga föräldraskap och bakom hans dåliga föräldraskap finns ett annat dåligt föräldraskap. Bakom ett mörker finns ett annat mörker och så vidare. Även om jag har svårt att förstå min morfar – han blir allt mer obegriplig för mig ju mer jag får veta om honom – så finns det ändå någonting där bakom som är lite försonande. Men i övrigt är han bara avskyvärd.

Inte heller Sven Stolpe glömmer. I roman efter roman återger han dramat med den bedragna mannen och den svekfulla kvinnan. Och även i levande livet straffas Karin.

Hade du förstått att din mormor levde i ett fängelse?

– Det kunde man verkligen förstå. Även om jag var ung och det var svårt att ta ansvar. Jag var själv rädd för morfar. Hans brutalitet mot henne var oerhört obehaglig. Han valde ut henne. De mest utstuderade elaka sakerna sparade han till mormor. Han kunde förnedra henne under middagar. Han var elak mot alla, men alltid elakast mot mormor.

Du beskriver henne väldigt respektfullt, du skriver att hon krympte med ryggen rak.

– Det var precis det hon gjorde.

Hur förändrades din bild av din mormor när den här historien rullades upp för dig?

– När jag var barn förstod jag inte varför mormor fann sig i att bli behandlad så där. Det var som att hon var skyldig honom någonting. Den här skulden har jag ju nu fått förklarad för mig. Det var ett livslångt skuldbeläggande av den här otrohetsaffären. Jag minns ju hennes sätt att bli frånvarande, eller stå med blicken i fjärran. Det finns många saker som jag då inte förstod, men som nu har blivit sprängfyllda med innehåll. Jag skulle ge mycket för att kunna prata med henne igen. Det vore drömmen. Ibland får man frågan vilken död person man helst skulle vilja träffa. Jag skulle vilja träffa Karin Stolpe.

Olof Lagercrantz förblev en fiende för Sven Stolpe livet ut, i sällskap med en mängd andra antagonister, eller som Sven Stolpe kallade dem, sina ”fast anställda fiender.”

Har du ärvt något av den konfliktorienteringen?

– Jag glömmer inte gärna en oförrätt. Men jag har väldigt lätt att förlåta också. Jag vill ju bara försonas. Men jag har nog samma inneboende känsla för fiendeskap.

Har du svårt att låta saker rinna av dig?

– Ja, men jag har blivit bättre. Det har börjat rinna av mig mer. Det kanske har med åldern att göra. Jag går inte så ofta runt längre och avskyr människor. Om jag ser någon och tänker ’ja just det, den där jäveln’, men sen kan jag inte komma ihåg vad det var jag var så arg på.

Det låter ju skönt.

– Ja. Jag har ju gått i terapi i nio år. Någonting måste det ju ge till slut.

I boken återger du hur du i ditt sökande efter vad som hände sommaren 1932 tar kontakt med David Lagercrantz, och hur du väldigt gärna vill bli sedd och läst av honom. Vad bygger det på?

– Det är kanske något sorts bildningskomplex. Han är ju en Lagercrantzare som har gjort arbeten som gör att han har kvar sin absoluta rättmätiga plats i finrummen. Jag är en Stolpe-ättling som har förfulat mig. Jag har jobbat på Se och hör, jag har skrivit blogg. Jag har hamnat utanför finkulturkretsarna. Det kan ju ha med det att göra. Att jag känner en vilja att bli accepterad av honom som en del av finkulturen. Jag tror alla kan känna igen det där med att det finns människor som man gärna vill ska tycka om en och att man blir väldigt fånig i det. I mitt fall så råkar det vara David Lagercrantz.

Jag såg dig i någon morgonsoffa för flera år sedan där du pratade om skribenter du gillar och som har något de brinner för. Och att du också ville hitta något som du brann för, men du lyckades inte och därför producerade du trams under tiden. Har du hittat något ännu?

– Jag minns att jag tyckte det då. Men jag tycker att jag har hittat det nu. Jag har hittat en linje i mitt krönikeskrivande som blir allt mer politisk. Och den handlar om att jag avskyr avhumaniseringen av utsatta människor.

Vad låg bakom den förändringen?

– Jag var, som många andra, antirasist, jag var för ­öppenhet, för att samhället ska ta hand om utsatta människor. Jag bor i Sverige och här var det den förhärskande åsikten, det finns alltid människor som inte håller med, men en majoritet av svenskarna tyckte så här och därför var Sverige ett härligt land. Sen började jag förstå att det inte såg ut så längre. Allt fler tycker motsatsen. Allt fler vill inte bara stänga gränserna utan också göra det allt svårare för de mest utsatta i samhället. Det handlar inte bara om Sverigedemokraterna. Det handlar om vanligt folk som går in på apoteket och inte vill bli betjänade av ”svartskallar”. Det finns en avhumanisering som äger rum överallt. Som gör att jag förstår att det här måste vi bekämpa. Det måste finnas vaktposter mot det här som kan peka på det här, det här händer och det är inte okej. Det måste vi säga om och om igen tycker jag. Annars händer det ju bara. Jag tycker att jag har en uppgift där som en av många vaktposter som slår vakt om värdigheten. Det där hade jag inte för några år sedan, men jag tycker att jag har det nu.

– En text om att asylrätten är viktig 2005, hade ju heller inte blivit kritiserad. Att säga att asylrätten är viktig nu, vilket jag tycker att den är, enormt viktig, eller om jag skriver en text fylld av självklarheter för alla människor som tror på allas lika värde, så får en text enormt mycket hat och det är något nytt.

Är det ett annat hat än vad du har dragit på dig tidigare, du har ju alltid provocerat?

– Jag har varit elak mot kändisar och så där och har blivit avskydd för det. Men det här är ett organiserat, orkestrerat nättrollshat, där man bestämmer sig, i slutna grupper, för exakta formuleringar på Twitter, med vilka som ska sablas ner. Det är ett hat där jag får motta allvarliga hot. Och det är ett hat som gör att jag inte kan skriva den typen av texter varje vecka. Jag måste ta en paus och samla krafter emellanåt. Det tar så mycket på orken och energin. Man är inte så kaxig efter tre dagar med hot. Jag förstår de som inte tycker att det är värt det.

Är du fortfarande socialdemokrat?

– Nej, ja, det är jag väl. Jag har väl alltid varit det, men jag är sosse som sossarna var 1988, och då är man väl vänsterpartist idag. Men det kan jag inte riktigt vara heller, jag kan inte rösta på ett parti som vill gå ut ur EU.

Är det dealbreakern för dig?

– Nej, det är bara ett exempel. Det finns annat också som för mig känns att det funkar 2018. Jag är väldigt vilsen och vandrar fram och tillbaka. Jag har funderat på borgerliga alternativ också.

Hur har det gått med att komma till rätta med ilskan?

– Jag tror att det har gått ganska bra. Jag har lärt mig att inte hamna i det där mörkret. Jag ser som en grusväg framför mig som är full med gropar. När något händer som gör mig irriterad, tänker jag på den där grusvägen, att nu håller jag på att hamna i en sådan där grop igen. Det måste jag undvika, och jag kan klara av det. Då fylls jag av en enorm kraft, jag kan manövrera, jag kan klara det här. Ibland hamnar jag ändå där nere, men jag kämpar med det. Jag tycker att jag har kommit långt.

Kommer den här processen förändra vem du är som ­poddare eller skribent? Du kan ju vara ganska konflikt­orienterad där med.

– Fast det handlar inte om ett lynne eller något mörker som kommer över en. Det är strategi. En krönika funderar jag över i flera dagar, poddavsnitten är manusskrivna. Jag vill ju fortfarande vara provocerande. Inte alltid och inte onödigt provocerande. Men jag vill röra om. Jag vill aldrig bli slätstruken. Jag vill fortfarande att folk ska tycka antingen ’den där jäveln’, eller ’honom tycker jag om’. Jag vill att det ska finnas två sidor. Det är därför jag är krönikör. Jag offrar ju alla nyanser jag faktiskt känner för att skriva krönikor som är tydliga i sitt ställningstagande.

Intervjun har kommit på avvägar, vi återgår till att prata om boken och släktens undangömda drama. Alex Schulman visar bilder från biblioteksarkiven. Ett foto på den avlidne Sven Stolpe, urklipp på recensioner där Olof Lagercrantz , som hade kommit att bli chefredaktör på DN och Sven Stolpe som blivit kulturchef på Aftonbladet, sågar varandras författarskap.

– Så fort Olof Lagercrantz skrev en bok så recenserades den av Sven Stolpe i Aftonbladet. Så fort Sven Stolpe skrev en bok recenserades den av Olof Lagercrantz i DN. Det är otroligt vilka lustmord det är.

Där finns också breven, Alex egna brev som han som barn skickade till sin morfar, finns också i samlingen. De inleds: Till Krokus Fjärilsson, som hans morfar kallade sig i brevväxlingen med sitt barnbarn.

Finns det inget sparat efter Karin, mer än breven till Olof?

– Det finns inga dagböcker sparade från hennes liv. Det enda jag har är hennes brev. Men jag har ju Olof Lagercrantz som skriver om allt som händer utförligt i sin dagbok, därför kan jag veta väldigt mycket om vad hon säger och tänker. Men det är ju det som har varit det svåra. Jag har mycket från Olof, och jag känner igen mig själv i honom. Men mormor, en kvinna som lever på 30-talet, det var min utmaning att gestalta henne, det jobbade jag väldigt mycket med. Jag skrev om och om. Om hela bokens poäng är att hon aldrig fått en röst och jag vill ge henne det, då får jag ju inte slarva med det.

Den förbjudna romansen mellan Olof och Karin blir kort och av mörka anledningar väljer Karin att stanna hos Sven. Eller väljer hon verkligen? I ett av Alex återberättade minnen från barndomen pratar Karin om Edith Södergrans dikt ”Landet som icke är”. För henne betyder det inte döden, så som många har tolkat dikten. ”Landet som icke är” är i stället den väg som inte togs, det liv som inte levdes, en plats som ofta verkar vackrare än den levda verkligheten.

– Den återkom hon till mycket, det var hennes favoritdikt. Den är jättefin. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.