Följande fyra år blev hon placerad hos nunnorna i Nacka eftersom mamma Elda och hennes nye man inte fick ha med sig barn i sin nya bostad.

Sedan gick det rakt uppåt och idag är den halvpensionerade Amelia Adamo Sveriges magasinsdrottning. Vilken revansch!

Amelia ser det inte främst som en revansch:

– Först och främst, det var hur bra som helst att komma till Sverige. Detta var ju 1947, direkt efter kriget, Sverige ville ha arbetskraft, det var en enorm framtidsoptimism och Sverige var ju skonat från kriget.

– Jag tyckte att jag levde i den bästa av världar. Jag hade ingen aning om att alla inte levde som vi. Men idag kan jag ju undra, jag frågade mamma vad jag gjorde ensam i jungfrukammaren på kvällarna när hon serverade mat och diskade. Då svarade hon bara självklart: ”Du lekte med knappar” och det är väl inte idealiskt för en treåring.

Amelia är noggrann med att också berätta att familjen de bodde hos tog hand om henne väl, de byggde till exempel en sandlåda till henne på tomten. I den klosterskola och i internatet hos nunnorna var det annorlunda.

Det rådde svår bostadsbrist när Amelia skickades till nunnorna. Mamma Elda hade just gift sig med Oscar Adamo, fabriksarbetare från Italien. Elda och Oscar ville flytta ihop men kunde bara komma in som inackorderade i en form av kollektiv på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm där de bodde tillsammans med sex, sju andra italienska familjer.

Där var det inte tillåtet att ta med sig barn så Amelia fick inte flytta in med sin mamma. Istället lämnades hon till klosterskola i Nacka och fick bo med nunnorna där. Elda tyckte inte det var något konstigt med det.

För Amelia var det tungt.

– Jag längtade efter mamma och dessutom blev jag väldigt sjuk hos nunnorna. Jag fick problem med levern och kunde inte behålla maten. Idag kan jag misstänka att det åtminstone delvis var psykosomatiskt.

Med hjälp av läkarintyg fick Elda, Oscar och Amelia förtur i bostadskön och familjen fick så småningom en egen lägenhet, en tvåa i Solberga. Efter sex år i jungfrukammaren och fyra år hos nunnorna kunde Amelias ”vanliga” liv i Sverige börja.

– Det var först när jag började i femte klass som jag insåg vilket annorlunda liv jag hade levt jämfört med mina klasskamrater. Men jag vande mig också vid mitt nya liv, jag har alltid haft lätt att anpassa mig. Men jag blev ganska vild.

– Mamma Elda var mycket sträng och väldigt omhändertagande. Jag var hårt hållen och fick till exempel inte måla mig, berättar Amelia. Men jag hittade olika sätt att komma loss. Jag blev mycket duktig på att ljuga och skapade nya strategier. Idag kan jag se att det var bra egenskaper att ha i den bransch som jag sedan skulle komma till.

Elda tyckte inte att Amelia skulle studera, hon ville
istället att Amelia skulle lära sig skriva maskin och arbeta på kontor, något som var mycket bättre än hennes egen ställning som städerska. Amelia höll med till en början.

– Men jag hade den goda smaken att bli kär i killar som hade det bättre. Redan på gården i Solberga blev jag ihop med Sune, hans pappa hade en Ford Fairlane som var den största bilen någon hade. Sedan har det fortsatt på den vägen. Det har blivit min lycka, jag ville ha ett annat liv men jag fick inte plugga och slutade i skolan efter nian.

– Och när jag fyllt 18 träffade jag Leif Janzon som stavade med Z. Han hade varit med i Vi som vet mest för Östra Real, han läste teaterhistoria, var salongskommunist och sa till mig att jag måste plugga. Så jag började på komvux, samtidigt som jag arbetade som sekreterare på Svensk Damtidning.

När Amelia klarat av Komvux började hon på universitetet, läste beteendevetenskap och ville bli sociolog. Istället för att fortsätta som sekreterare på Svensk Damtidning – hon var ju tvungen att gå på föreläsningar på dagarna – så fick Amelia chansen att bli festreporter på kvällstid istället.

– Det var ett steg närmre journalistiken, men jag kom aldrig in på Journalisthögskolan. Det tog slut med Janzon, något jag också behövde för att komma vidare. Och sedan tog allt fart när jag träffade Lasse CG Eriksson, som var vikarierande chefredaktör för Svensk Damtidning. Det var han som sa till mig att jag skulle bli reporter och att han skulle hjälpa mig.

– Bra mycket senare kom också Thorbjörn Larsson in i mitt liv och visst låter det som om jag gick sängvägen med hjälp av dessa ”stora män”, men så var det inte. De hjälpte mig som dörröppnare – men sedan var jag tvungen att klara mig själv. Hade inte Lasse sagt till mig att jag skulle bli journalist så hade det inte hänt – jag hade blivit sociolog och jobbat på Socialstyrelsen.

– Journalistiken hade aldrig blivit något för mig, jag lovar dig. Jag har aldrig haft lusten att vända på stenar och jag är ingen stilist. Jag har bara drivits av en grym nyfikenhet.

På den tiden var hon vänster liksom nästan alla studenter på universitetet, men sedan har hon gått åt höger.

– Men jag är arbetarklass, det går aldrig ur; jag känner mig mer hemma där än hos överklassen. Mamma var ju städerska och övertygad socialdemokrat, min styvfar Oscar var uttalad kommunist. Idag skulle jag nog säga att jag är socialliberal, min praktik har gjort mig mer borgerlig, men en del värderingar ligger kvar.

Sociologin var viktig för Amelia i den fortsatta karriären. Genom den lärde hon sig att se gruppen och att kunna vara observant och bli en livets spanare.

– Men när det gäller att bli journalist så tordes jag inte tro på det. Jag trodde inte att skulle kunna. När jag tog en fil kand på universiteten så kände jag samma sak – jag hade aldrig vågat ta jobben på Svensk Damtidning, Vecko-Revyn och sedan Aftonbladet om inte Lasse hade stöttat mig, det hade jag inte vågat. Det självförtroendet hade jag inte.

Sedan bestämde sig Gary Engman, som var chefredaktör på Aftonbladet, och Thorbjörn Larsson, redaktionschef på tidningen för att de ville ha Amelia till Aftonbladet. Men det var inte någon enkel resa. Jag vet för jag var där och var en av Garys och Thorbjörns förtrogna.

– Jag kommer ihåg en av de första gångerna jag skulle upp till Aftonbladet, jag skulle träffa Gary, men han hade glömt bort vårt möte. Jag var fullständigt livrädd där jag stod i min Vecko-Revyn-tröja. Då tog du hand om mig och hjälpte mig.

Stora delar av Aftonbladet var fientligt inställda till Amelia, det är inte så att hon togs emot med öppna armar. En av Amelia uppgifter var att utveckla en journalistik riktad mot kvinnor, men största delen av kvinnoredaktionen tyckte inte att hon var rätt person och den gamla ledningen som fortfarande var anhängare till den gamle redaktionschefen Sigurd Glans och motståndare till Gary och Thorbjörn.

– Där var jag tvungen att erövra grej efter grej. På Vecko–Revyn hade chefredaktören Gunny Widell lärt mig grunderna; Vem ska läsa det här och varför, vad finns det för vinkel? När jag kom till Aftonbladet så tänkte jag annorlunda än de gjorde.

På Aftonbladet var kritiken hård. De mer vänsterinriktade och medvetna var skeptiska till införande av det som kallades ”veckotidningsjournalistik”. Amelias hade bjudits in till ett seminarium om kön och journalistik mycket tack vare sina kontakter med Åsa Moberg och kulturredaktionen, framför allt Gunilla Boethius där. Thorbjörn Larsson som var med på seminariet föll för Amelia och skrev en lapp där det stod ”Henne ska vi ha”.

Anledningen till att han ville ha Amelia var att hon berättade konkret om hur man skulle skriva, hur man skulle vinkla och slog inte bara fast att vissa frågor var viktiga och att man därför skulle man skriva om dem – utan att veta hur.

Men varför ville då Amelia till Aftonbladet, varför var det viktigt för henne?

– Det berodde på flera saker, säger hon själv. Det var dels för att de ville ha mig och min man Lasse ville att jag skulle börja där, han älskade Aftonbladet. Men det som verkligen gjorde att jag bestämde mig var när det gamla gardet började ringa till mig och säga att jag inte skulle ta jobbet, för trojkan där, de innefattade också dig Gunnar med Gary och Thorbjörn, skulle inte få sitta kvar. Då kände jag att det här ska jag inte vika mig för.

– Det var inte första gången; när jag kom till VeckoRevyn ville de inte heller ha mig, jag kom från Husmodern och hade fel kläder och allt var fel. Det var första gången jag kände att jag inte var önskvärd, den andra gången var på Aftonbladet, där blev det arbetsdomstolen och många ville inte jobba med mig. Men det gick över när ”min” söndagsbilaga ökade upplagan med 28 000 exemplar. Då försvann motståndet.

– Den tredje gången jag inte var önskad var när jag 2002 blev utnämnd till gästprofessor vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Göteborg. Jag var den elfte gästprofessorn men den första som en grupp elever skrev en protestlista mot. De skrev att de inte ville lära sig den journalistik jag stod för. Då kände jag på samma sätt: Ni ska fan gråta när jag går härifrån.

Amelias man Lasse dog i cancer och Amelia inledde en romans med Thorbjörn Larsson, de gifte sig också senare. Detta blev det stora kungabröllopet inom Mediasverige. Sedan Gary Engman lämnade tidningen styrde Thorbjörn och Amelia Aftonbladet stenhårt tillsammans. Det blev ett stormigt förhållande och äktenskap.

Den första krisen kom när Stora Journalistpriset delades ut 1986. Juryn valde att ge det finaste priset till Amelia – och inte till Thorbjörn Larsson som var den som hade skapat helheten i Aftonbladets framgång.

– Naturligtvis borde Thorbjörn ha fått priset, han såg det som att en detalj, Söndagsbilagan, premierades istället. Thorbjörn var som ett vulkanutbrott när det skedde, han var rasande. Han förlät nog aldrig riktigt Gary som satt med i juryn för att han röstat på mig.  Men visst var det svårt att leva med en man som reagerar så starkt i stunden.

– Men Thorbjörn, som det proffs han var, lugnade sig och såg till att Aftonbladet kunde använda priset i marknadsföringen.

Ett par år senare, 1991, lämnade Amelia Aftonbladet och gick tillbaka till Bonniers där hon tog över Vecko-Revyn som hon ledde till stora upplageframgångar. Men det var nära att hon efter att hon lämnat Aftonbladet istället hade gått till miljardären och skaparen av TV3 Jan Stenbeck och hans MTG.

– Jag fick erbjudande att ta över TV6 och var redo att göra det, men sedan märkte jag att det inte fanns några pengar för att utveckla kanalen. Eftersom det inte går att trolla med knäna så sa jag nej.

Efter Vecko-Revyn ville Amelia gå vidare, men när det inte fanns några intressanta öppningar hos Bonniers för henne så började hon skissa på nya projekt inom ramen för förlaget.

Förhållandet mellan Thorbjörn och Amelia lugnade inte ner sig. Amelia vill skilja sig och under en studieresa till Sydamerika tände det till mellan henne och Bonniers mediatidning Resumés chefredaktör Peppe Engberg, tidigare redaktör för SKP:s tidning Gnistan. När han fick reda på romansen exploderade Thorbjörn och tog kontakt med Expressen där romansen blev löpsedelsstoff. Genom att söka offentligheten försökte han vinna tillbaka Amelia. Det var ett familje- och kärleksdrama som utspelades för öppen ridå.

På något sätt är det typiskt för en tillvaro där gränserna mellan privat/personligt och offentligt suddas ut. I Amelias tidningsvärld förväntas människor berätta om djupt personliga saker och Amelia är sällsynt öppen med sitt eget privatliv när hon själv blir intervjuad.

– Jag har alltid varit väldigt öppen också med mina privata förhållanden, det beror delvis på att man måste vara öppen själv om man kräver av andra att de ska vara det, men också på att jag själv gärna vill stå i rampljuset. Dessutom har jag aldrig fått några rejäla smäller för min öppenhet – hade jag fått det hade jag kanske tvingats ändra mig.

– Men det blev ingenting mellan mig och Peppe. Jag ville nog, men han åkte med familjen till Mallorca och ville inte prata med mig.

Fem år efter återkomsten från Aftonbladet startade hon tidningen Amelia som blev en stor succé. Amelia blev återigen hyllad som tidningsmakare och var återigen utan någon konkurrens hela Sveriges tidningsdrottning.

Sex år senare startade hon Tara, som var en systertidning till Amelia, men skapad för en något äldre publik. Men det stora egna projektet väntade fortfarande:

– Jag ville göra en tidning för min egen generation, det som sedan blev tidningen M-Magasin. Men det var inte lätt, ingen på förlaget trodde på M ekonomiskt. Oron var stor för att inga annonsörer skulle vilja finnas där och att ingen var intresserade av kvinnor i mogen ålder.

Tidningen M blev när den såg dagens ljus 2006 mycket personligt färgad av Amelia. Hon var ansiktet på omslaget för varje utgåva fram till att hon drog sig tillbaka.

– Idag är M den ekonomiskt mest stabila av de tre tidningarna. Upplagan är fortfarande hög och den tjänar pengar på nya affärer  som web-shopen och de resor som vi arrangerar. Anledningen till resesuccén är att vi erbjuder singelresor – inte par-resor. Detta har varit avgörande.

Efter tidningarna har det mycket handlat om styrelseuppdrag för Amelia. Det första stora var Kapp-Ahl, men hon har också suttit eller sitter i styrelserna för Elite hotel, Adlibris, Apotea och Bonniers Magazines & Brands.

När Amelia tittar tillbaka på sin verksamhet är hon i stort sett nöjd, men på frågan om hon inte borde kunnat göra mer med det stora inflytande hon haft blir hon lite mer tveksam.

– Jag hade kunnat arbeta betydligt mer för att bilda opinion i viktiga frågor, men jag fegade ur – jag var rädd för att politik kunde påverka upplagan negativt. Frågor jag kunde gjort mer för är hedersvåld, klasshälsa, alltså den orättvisa fördelning som gör att människor i förorterna inte får den hälsovård som de borde ha och kvinnomisshandel.

– Jag hade också kunnat göra mer i ekonomisk-politiska frågor, till exempel när det gäller de låga kvinnopensionerna.  Jag kunde också verkat för en större medvetenhet hos kvinnor när det gäller den egna ekonomin, till exempel vad som händer om de blir lämnade av sina män efter ha varit den som valt deltid för barnens skull och främjat partnerns karriär.

– Däremot tycker jag att jag stått upp för kvinnorna i hög grad. Jag skulle vilja säga att mina tidningar har gjort mer för jämställdheten än tidningen Bang som bara vänt sig till de redan frälsta.

Amelia är i hög grad nöjd med innehållet i de tidningar som hon ansvarat för men menar ändå att hon inte kan blunda för att det finns en motsättning mellan typen av innehåll och den kommersiella framgången.

– Själv skulle jag vilja definiera mig mer som affärskvinna än som tidningsmakare. Det finns saker som jag är mycket nöjd med när det gäller att leva upp till den egna moralen och saker som jag är mindre nöjd med, det handlar om någon form av moraliska gungor och karuseller.

Kampanjerna för Rosa bandet mot bröstcancer är en stolthet för Amelia liksom M-kronan som innebar att tidningen M-Magasin skänkte en krona per exemplar till Unicef. Det har genom åren blivit drygt tio miljoner kronor.

Kritiken mot Bonniers dominerande roll inom Media-Sverige har aldrig varit viktig för Amelia.

– Jag menar att Bonniers aldrig har utnyttjat sin ställning på något otillständigt sett. Visst har de haft en stor makt inom ett viktigt område, men som sagt – jag ser inte att de har missbrukat den.

Men bilden av Amelia i dag är att barnbarnen är viktigare än media. Sönerna Filip och Alex har fem barn; Sixten, Enzo, India, Ella och Signe. Väldigt mycket i hennes liv kretsar kring dem och hennes man sedan 2009, frisören Lucio:

– Lucio tar hand om mig och ger mig ett lyckligt liv. Jag blir glad av att bara titta på honom. l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.