Vi kommer aldrig att kunna ta hand om vår jord om vi inte förstår den. För att börja förstå, kan det räcka med att gå i skogen. Hålla i en bit trä. Lyssna på vindsus och lövprassel.
Så tänker arkitekten Pernilla Wåhlin Norén.
– Jag tror ju att alla människor har ett landskap i sig. Oftast är det kanske landskapet man växte upp i? Vare sig det är hav, slätt, skog eller annat så sitter det i kroppen. Landskapet som jag har i mig är skog, Dalaskogen.
Idag är hon stadsarkitekt i Borlänge, men har tidigare jobbat på ett arkitektkontor i Stockholm, och har i många år stångats med byggbranschen. Ett exempel är att hon vill bygga i obehandlat trä, men får svaret att det inte är möjligt för tillverkaren att utfärda garantier och försäkring. Hon frågar sig varför, och tittar på timmerhusen runt omkring sig som stått i flera hundra år, vissa sedan medeltiden. Kulturmiljöer som hon menar både är viktiga att bevara, och som vi kan lära oss mycket av.
Borlänge kommun gör mycket bra, konstaterar Pernilla Wåhlin Norén.
– Vi använder möjligheterna som en kommun har i att tänka långsiktigt och på helheten. Jag har till exempel över hundra ko-kollegor. De håller landskapet öppet och ger barnen i skolan mat. Vi jobbar med hållbart, hyggesfritt skogsbruk och hoppas i förlängningen på att vi kan använda vårt eget lokala virke i våra offentliga byggnader ännu mer än vad vi gör idag.
Som många andra kommuner har Borlänge en träbyggnadsstrategi. Men Pernilla kallar den mesig.
– Eftersom det ändå är det billigaste alternativet att bygga idag så är det lätt att välja trä och på så vis skriva sig fri från ansvaret. Men det betyder inte att det är ett hållbart byggande. Om träet transporteras långt och odlas på ett ohållbart sätt har strategin förlorat sitt syfte. Därför måste man börja titta på hela processflödet. Byggmaterial måste vara lokala för att vara hållbara. Hela kedjan måste vara hållbar.
Det menar hon är viktigare en olika typer av certifieringar.
– De har, enligt min erfarenhet, enbart gjort byggbranschen mindre hållbar. På grund av certifieringar kan vi inte återanvända byggnadsdelar och de enda som kan delta i till exempel markanvisningar är de stora företagen som har råd att skaffa certifieringarna.
Klimatomställningen betyder ju att vi måste bygga annorlunda – men en del säger att vi borde tänka tanken att inte alls bygga nytt utan snarare ifrågasätta hur stort de flesta bor, dela på ytorna och väcka liv i alla byggnader som står tomma. Vad tänker du?
– Vi måste jobba mer med befintlig bebyggelse, det är ett en konkret åtgärd som vi misslyckas med i kommunen hela tiden. Det är kortsiktigt naturligtvis, att riva och bygga nytt. Där har vi lång väg kvar. Det är en kultur som måste ändras.
Jag intervjuade för en tid sedan kommunens hållbarhetsstrateg i Falun och hon berättade om ett visst motstånd, till exempel när kommunen drar ner på antalet bilar, skapar en bilpool och ersätter vissa bilar med cyklar. Vilket motstånd finns i Borlänge?
– En sådan typ av oro är förståelig. Alla förändringar är tuffa, särskilt om de inte kommer naturligt. I den bästa av världar börjar man i andra änden, med små och många skolor och mindre mataffärer nära hemmen så att folk kan cykla och gå dit. Så byggs inte städer i Sverige idag. De består av en gigantisk skola på andra sidan stan och ett externt köpcentrum. Jag har svårt att se hur ett kommunalt dokument ska få folk att cykla då. Jag tror ju att det är arkitekturen som ger ett beteende. Arkitektur är, som vår nationella arkitekturpolitik formulerar det, ett verktyg för samhällsbyggnad.
Pernilla Wåhlin Norén är aktuell med boken ”Skogen och slöjden”. Hon har skrivit den för att hon kände att hon behövde en slags receptbok till sina arkitekturskolor och arkitekturkollon.
– Slöjden är en arkitekturpedagogisk metod som jag ofta använder. Då är en handbok toppen. Jag hoppas andra också kommer att använda den så, förverkliga boken genom att slöjda. Men den viktigaste delen handlar om förståelsen för skogen och materialen, att skapa en relation med skogen.
Boken är också en känga till branschen och arkitektkåren.
– Jag tycker vi tappat materialkunskapen. Ingen i byggbranschen verkar ju veta vad trä är längre. Allt ses bara som produkter. Arkitekter måste ta tillbaka taktpinnen och ta ansvar för jordens resurser när vi bygger. Byggbranschen står för så stor del av människans påverkan på miljön.
Hon verkar alltså i en bransch som hon tycker på flera sätt tappat fotfästet. Bostäder ritas i hög grad utifrån förbeställda moduler för kök, garderober, bokhyllor och så vidare. Stil och produkt är utgångspunkter. Hon menar att arkitekten istället utgå ifrån två grundparametrar: Platsen, och vad människorna som ska bo där vill med sina liv.
– Arkitekturen ramar in, man ska inte tvinga in ett liv eller beteende, men att ge riktningen, det är arkitektörens möjlighet. Om barnen får inbyggda bokhyllor och jag ställer in böcker är det en möjlighet att de läser. Man behöver tänka: hur vill vi leva, vad är en bostad för oss? Vill vill ha mycket utrymme till att laga mat och äta middagar eller är det en familj som spelar musik och slöjdar, sådant spelar roll för hur kök och alla utrymmen ska utformas – vad det finns för intresse.
Förr byggdes hus av timmer – och de byggdes för att kunna återanvänds. Timmerbyggnadskonsten är ett bra exempel på att vi har mycket att lära av vår historia, menar Pernilla Wåhlin Norén. Alla stockarna i timmerhus är märkta och därför har huset kunnat flyttas och byggas om många gånger beroende på vilka behov som funnits. Det har ofta stått i flera olika byar och flera gånger har det byggts till. Stockarna återanvänds och husen lever.
När Pernilla Wåhlin Norén flyttade från Stockholm till hemtrakten Borlänge, där både hon och maken har sina rötter, fann de platsen där de ville bo och bygga sitt liv, här invid Dalälven, på en tomt där det stod en gammal timmerstuga, nedmonterad i Falun och flyttad hit på 1960-talet. Den var för liten för att bygga ut och bygga till, så istället funderade Pernilla över hur den kunde ingå i familjens boendebehov. Svaret blev att låta den bli basen i en kringbyggd gård, helt i dalatradition, där den stabila timmerstommen tjänar ett nytt syfte. Till det ett nybyggt boningshus helt i trä, byggt i vinkel, där sådant som kök och garderober är platsbyggda – i furuplywood. Timmerstugan kläddes i samma obehandlade granpanel som huset och ska så småningom bli tvättstuga, och på den fjärde sidan av gården byggdes carport/förråd. Hon kallar det egna huset, som tog två år att rita och bygga, och stod klart 2021, för ett experiment. Dels för att planlösningen kan förändras, när behoven förändras i takt med att barnen blir äldre – men framför allt på grund av materialvalen.
– När någon säger att obehandlat trä inte håller, kommer jag om några år att kunna bjuda hem dem och visa: Se här, mitt hus är obehandlat och håller.
Men framför allt är huset ett hem för familjen. Pernilla visar barnens små rum, i kontrast till de större sällskapsytorna. Tar oss med ner till bryggan vid älven där de badar året runt.
– Vi har ramarna vi behöver i vardagen. En byggnad kan underlätta praktiska saker men lika viktigt är att det finns en atmosfär och en poesi. Det är då det är ett hem.
Intresset för äldre tiders hantverkskunnande är gediget. Slöjdat har hon gjort sedan barnsben, lärt sig enormt från mor- och farföräldrar och senare fyllt på kunskapen genom hemslöjdsföreningar. Har länge hållit kurser för andra. Men lika stort är intresset för äldre tiders val av byggmaterial och metoder. Pernilla Wåhlin Norén förklarar att när de gamla husen byggdes fick timmerstockarna tid på sig att växa. Förutom att det helt konkret går att läsa på väggarna när ett hus är byggt, ombyggt och om det var kallt den vintern eller om det var ont om mat, går ett timmerhus också att läsa på andra sätt.
– Det går till och med att se på huset om timmermannen var vänster- eller högerhänt. De kände väl till trä. Träslagens olikheter och egenskaper. Krokvuxet, snabbvuxet, kärnvirke och så vidare. Processen med att välja ut träd fick ta flera generationer. Att på rätt sätt hugga en skåra i ett träd för att skapa starkare fiberriktning som kan användas flera decennier senare.
Pernilla Wåhlin Norén kallar det för att timmerbyggnadskonsten är en berättartradition, i bemärkelsen att de äldre generationerna talar till oss.
– Det är lätt att skryta om hantverkskunskaperna vi har idag. Men hur står det egentligen till i byggbranschen? Kan vi verkligen bygga trähus ”för att vi gjort det i tusen år”? De nya husen byggs inte på plats och klickas alltför ofta hem som om de vore en diskmaskin, med arkitketurstil som enda valmöjlighet. För av någon anledning imiterar vi hellre än vi lär.
Därför är hon övertygad om att vi behöver skapa en nyfunnen relation till skogen.
– Om relationen till skogen försvinner kommer vi varken att kunna laga, förvalta eller bygga vidare. Vi behöver sprida den ordlösa hantverkskunskapen och insikten om att den är lättillgänglig och inte så svår som marknaden vill få oss att tro.
För Pernilla Wåhlin Norén är det praktisk filosofi.
– Om hantverkskunskapen försvinner, försvinner kunskapen om materialen. Om kunskapen om materialen försvinner, försvinner kunskapen om världen.
För egen del upplever hon att slöjdandet, att arbeta med trä, är enda sättet att förstå trä.
– Om jag ska rita hus av trä måste jag veta hur trä fungerar. Det är en praktisk kunskapsprocess och ett andligt behov. Med ett material i händerna och en ständig process av hopfogning, teknik och metod, byggs kunskap upp som jag bara får när jag använder alla sinnen.
Att återerövra kunskapen och använda den igen är långt ifrån omöjligt. Inte minst för att de flesta typer av riktigt yrkeskunniga hantverkare fortfarande finns kvar. Timmermän, brodöser, murare, väverskor, folkmusiker och möbelsnickare.
En del konflikter kommer att uppstå i omställningsprocessen, är Pernilla Wåhlin Norén övertygad om. Miljö eller kulturmiljö, vad är viktigast? Själv tänker hon att det måste gå att värna båda, med samma emfas.
– I byarna vi har här i kommunen finns träbyggnader som är flera hundra år gamla. Tjänstemän som kan sakfrågor om kulturmiljö, säger inte alltid nej till solceller, men i vissa fall blir det en målkonflikt. Jag tycker inte heller att vi ska ta ner ett lertegeltak för att lägga solceller, men att vi ska hitta lösningen. Kanske kan solcellerna placeras på marken? Kulturmiljön är en av våra viktigaste resurser, vi behöver ta hand om det vi har som fungerar, snarare än att köpa nya produkter.
Pernilla Wåhlin Norén och hennes make har fem barn, vilket ger dem en stor glädje. När vi pratar om att allt fler unga i klimatrörelsen deklarerar att de inte kommer att skaffa barn, eftersom befolkningsökningen är en viktig faktor för ökade utsläpp, är det något hon själv tänkt en del på, men landat i en annan slutsats.
– Jag förstår deras oro. Och diskussionen fanns även när jag var liten. Jag tror att det ligger en rädsla i grunden och den kan uttrycka sig på olika sätt, till exempel genom ett sådant ställningstagande. Den rädslan måste vi ta på allvar genom att bygga tillit och inte rädsla. Ett jordklot utan människor, eller med enbart ett perfekt antal perfekta människor, är väl den obehagligaste dystopin? Jag tror ingen är ute efter det. Därför är det rädslan bakom som vi måste ta itu med. •
Vill du fortsätta läsa?
Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det
loggar du in här
.