Den frågan besvarar Åsa Plesner och Marcus Larson, som båda har erfarenhet av att bränna ut sig i välfärden, i den nya boken ”De effektiva”. Boken släpps i juni av Tankesmedjan Balans, som de båda startat. De har gått igenom landets alla kommunbudgetar och funnit smygnedskärningar, ofta förklädda till satsningar – i kommun efter kommun.
För Åsa började intresset för att undersöka välfärdens styrning och finansiering med ett kalkylark som inte gick ihop. Hon arbetade som administrativ chef på en grundskola och när skolpengen för kommande år ställdes mot kostnaderna gick det inte jämt ut. Ökningen av skolpengen var endast hälften så stor som den genomsnittliga löneökningen för lärare det året.
Åsa: Jag hade sökt mig just till grundskolan för att jag hade gått på alla pressmeddelanden om satsningar på skolan. Jag var tidigare utbildningsledare inom vuxenutbildning och hade känt att jag inte hade rätt förutsättningar att göra utbildning som jag själv tyckte blev bra och kunde stå för. Men så såg jag ett ledigt jobb på en grundskola och tänkte att det handlar om en meningsfull och långsiktig verksamhet. Är det något man får höra, oavsett styre, är det ju att skolan är viktig. Här kommer jag kunna göra ett bra jobb, kände jag.
– Jag blev lite chockad när jag upptäckte att redan från start fungerade inte kalkylen. Det gick inte ihop. Då började jag gräva i de kommuner som vi tog emot elever från, för att försöka följa hur besluten fattades. Det här måste ju vara ett problem även för kommunen, som sitter med samma skolpeng och samma lönediskussioner. De måste ju ha talat om för förvaltningen att det här inte går ihop, tänkte jag. Ändå skriver förvaltningen ihop beslutsunderlag och politikerna klubbar dem. Jag ville förstå hur de här besluten kunde tas.
Marcus hade nått fram till samma slutsats – att något inte stämde – fast från andra hållet. Han var, utöver sitt jobb som lärare och sitt fackliga arbete, även lokalpolitiker för Miljöpartiet i Ale kommun. Under ett möte inför kommande års budget förklarade kommunekonomen att det inte fanns pengar, för att sedan med en knapptryckning trolla fram tio miljoner till ”politiska satsningar”. De tio miljonerna trollades fram genom att öka det så kallade ”effektiviseringskravet” något. Effektiviseringskravet var en viss procent som politiken varje år minskade nämndernas budget med. Först räknas budget upp för ökade kostnader, som löneökningar och inflation, sedan dras en del av ökningen bort och då kallas det effektiviseringskrav. Planen är att vård, skola och omsorg ska ges incitament att hela tiden bli billigare.
Marcus: Jag hade som lärare och facklig haft en känsla av att det hela tiden blev lite mer att göra. Men det var först när jag satt i det där mötesrummet som polletten trillade ner. En budget består av två delar. I den första delen skriver politikerna ut allt de satsar på. Det är den som pressmeddelandet handlar om och som journalisterna oftast läser. De kanske säger att de satsar 70 miljoner på något. Det är ju mycket pengar. Men man behöver bläddra till den andra delen för att se vad som skapar de pengarna. De skapas i många fall av otydliga krav på effektivisering.
Åsa och Marcus hittade varandra via Twitter, där de båda diskuterade läget i skolvärlden. De startade en blogg, och kallade den för tankesmedja. De började titta på kommunbudgetar, och i nästan varje kommun fanns besparingar eller skrivningar om att effektivisera, samma jobb skulle göras för mindre pengar. Till slut tittade de på alla kommunbudgetar. I 260 av 290 kommuner hittade de olika typer av risker för sparkrav. Antingen genom uttalade krav på effektivisering, otillräckliga resurser för att täcka ökade kostnader eller krav på att tidigare underskott ska hämtas hem.
Åsa: När jag pratar med människor som jobbar i välfärden så känner de precis igen vår beskrivning av hur jobbtillvaron är. Men få har hört talas om att det här är praxis. När jag å andra sidan pratar med politiska sekreterare, eller personer som är inne i budgetprocessen så säger de att ”ja, så här har det alltid varit”. Det är två helt olika uppfattningar om ifall det här är acceptabelt eller inte. Det är fullständigt accepterat bland politiker och tjänstemän, men utanför den sfären så behöver man inte vara vänster för att anse att det är väl självklart att vi ska ha kostnadstäckning.
Är det vanligt att effektiviseringskravet ligger på samma verksamhet som man också satsar på? Eller effektiviserar man på ett ställe och satsar på ett annat?
Åsa: Ofta är effektiviseringskravet lika stort på alla verksamheter, det är en procentsats för generell effektivisering. Eller så har man försökt värna skolan och ibland även socialnämnderna, med ett lägre effektiviseringskrav.
Marcus: Lärarmarschen förra helgen var en protest mot effektiviseringar i skolan. Där fick Uppsalas arrangörer höra av en av politikerna att det inte stämmer, i Uppsala prioriteras skolan. Och på vissa sätt har de rätt. De prioriterar skolan genom att inte skära ner lika mycket som i övriga verksamheter. Så i hennes värld har hon sett till att skolan får så mycket resurser det går, men de får ändå mindre än kostnadsökningarna.
Åsa: Prioritera är det nya ordet. Inte ”satsar på”, utan ”vi prioriterar”.
Och det betyder alltså att man inte skär ner riktigt lika mycket?
Åsa: Ja, oftast är det vad man menar.
Marcus: Det är väldigt få kommuner som vi har tittat på som satsar på riktigt.
Man hör ju ofta att ”nu satsar vi” exempelvis på skolan. Är det inte sant?
Åsa: Det stämmer att man ofta har öronmärkt en viss pengapott för ett visst projekt. Men det stämmer inte att den pengapotten är ett tillskott till att basverksamheten får fortsätta som förra året. Ofta är det så att pengar flyttas från basverksamheten genom generell effektivisering, till satsningen. Det är inte en riktig satsning, menar vi. Vi menar att en satsning är när förutsättningarna att göra en bra verksamhet förbättras och det är väldigt ovanligt.
Marcus: New public management är en filosofi. Som politiker måste du tro att det går att göra de här effektiviseringarna. Om du tror att det går att göra dem, med moderna arbetsformer, så är en nedskärning inte en nedskärning. Om du tror att man genom incitament kan få människor att bli effektivare, så är ju det ett ansvarsfullt hantera skattepengar.
Åsa: Jag tror att om man befinner sig en bit ifrån verksamheterna så kan man tro att det här ”förändringstrycket” fungerar ganska bra, att man lyckas anpassa verksamheterna. De står ju kvar. Men det vi ser är att det sker till ett pris av att vi som arbetar eller har arbetat i välfärden antingen söker oss bort, blir sjukskrivna eller mår dåligt på ett sätt som inte är acceptabelt. Vi tycker inte att man ska gråta i personalrummet flera gånger i veckan. Det ska inte ingå i ett normalt arbetsliv och det ska inte ses som ett svaghetstecken hos den som gråter. Det är ett tecken på att det här arbetslivet behöver förändras.
Åsa Plesner beskriver budgetåret som ett hjul, som snurrar och ska bli stramare för varje år. Utgifterna får inte öka i samma takt som kostnaderna. Samtidigt ska arbetsmiljöriskerna som uppkommer av att man då behöver dra in på saker hanteras i det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Åsa: Tanken med det systematiska arbetsmiljöarbetet är att det också ska snurra. Man ska hitta risker, komma på åtgärder för att hantera dem, genomföra åtgärderna och sedan utvärdera. Men om budgethjulet varje år skapar nya risker, så ligger arbetsmiljöhjulet alltid ett år efter. Man kommer då aldrig upp till en hållbar arbetsmiljö med hjälp av det systematiska arbetsmiljöarbetet. Det blir som att gå och dammsuga efter en tonåring som käkar chips.
Åsa Plesner och Marcus Larsson listar flera orsaker till att kommunerna känner sig tvungna att hela tiden spara på välfärden.
Åsa: Vi har inte hittat att kommuner slänger pengar i prestigeprojekt. Det händer, men det är inte jättevanligt. Kommunerna försöker helt enkelt få pengarna att räcka till. Men de vill inte höja skatten. Dessutom är statsbidragen för låga och de räknas inte upp. Sedan finns demografiska utmaningar, vi får allt fler äldre och fler barn. De senaste åren har kommunerna dessutom fått ta över försörjningsansvar för folk som har blivit utförsäkrade ur sjukförsäkringen och personer som har fått sitt assistansbidrag neddraget så att de hamnar inom den kommunala omsorgen istället.
Marcus: Ibland i debatten är det som att folk tror att kommunpolitiker är elaka och gräver ner alla pengar i en grop istället för att satsa på vård, skola och omsorg. Det kan vi inte säga att vi har hittat. Det handlar inte om att kommunerna ska använda pengarna bättre. Det handlar om att det är för lite pengar i systemet, oavsett hur väl man använder dem.
Åsa jobbar nu som administrativ chef på ett IT-företag, ett jobb hon beskriver som ”väldigt mycket lugnare”, än att jobba med samma saker i skolvärlden.
Åsa: Där är en väldigt stor skillnad. När jag nu i ett privat sammanhang förväntas effektivisera börjar det med att en budgetpost avsätts. Vi gör en investering exempelvis i arbetssparande teknik – sedan börjar vi hämta hem de insparade resurserna.
Så man börjar inte med att ta bort pengarna?
Åsa: Nej, det gör man inte. Men det är det som sker i välfärden. Man tar bort pengarna och säger: hitt’ på nåt! Jobba smartare! Det är att abdikera från sitt ansvar att som politisk ledning.
Vad möter ni för reaktioner från folk när ni pratar och skriver om det här? Är det ilska eller uppgivenhet?
Åsa: Nu bubblar det av ilska i skolvärlden, på ett sätt som jag inte har sett maken till. Det har svängt på ett halvår. Det är spännande. Det har gått från att man letar efter sätt att hela tiden hantera minskade resurser, till frågan när strejkar vi? När händer det något?
Markus: Lärarmarschen var nog en bra uppvärmning för folk. Att ställa sig i ett led, fast man är lärare och inte med i Syndikalisterna, och gå tillsammans och ropa saker. Det kommer behövas till hösten när alla budgetar inför 2020 kommer ut. Det är bra att den här förändringen, från ”jag får väl fixa det här” till ”va fan!” börjar äga rum. Sedan vart det tar vägen härifrån är svårt att veta.
Ni skriver om potentialen i välfärdsfacken tillsammans. Den känns ju relativt outnyttjad, trots att olika sektorer drabbas av samma problem.
Åsa: Jag tror och hoppas att det är på väg och att det börjar mogna fram. Välfärdsfacken är ovana vid att behöva kroka arm över sektorsgränserna. Man är ju ansvarig mot sin medlemsgrupp och ofta slåss man ju om samma smulor.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
