BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Dramatikern America Vera-Zavala säger att hon länge skämdes för att hon hade varit naiv. Nu har hon ändrat sig. Hon har förlikat sig med tanken på att hon trodde att deras generation skulle förändra världen.
– Jag tror att den tron – eller naiviteten om du så vill – är politiskt nödvändig, säger hon.
I början av 2001 var hon med och lanserade rörelsen Attac i Sverige. Ett fullsatt ABF-hus i Stockholm följdes av en vår av organisering och diskussioner – det pratades om Tobin-skatt, skuldavskrivning, klimatet. Den globala rättviserörelsen stod på sin topp. Efter att protesterna kring de stora toppmötena hade vuxit sig starkare och starkare, hade ett fönster öppnats. Politikerna och makthavarna runt mötesborden kunde inte undgå att höra kraven från demonstranterna på gatan.
Sedan kom först EU-toppmötet i Göteborg som stukade den svenska rörelsen, och efter det attackerna på World Trade Center som gjorde samma sak med rörelsen i Europa och Nordamerika. Efter 11 september 2001 handlade det offentliga samtalet inte längre om global rättvisa, utan om terrorism, jihadism och övervakning.
Alla som hade argumenterat för att en annan värld var möjlig anklagades nu för att vara emot George Bush och hans krig. I bästa fall ansågs de vara naiva, i värsta fall potentiella terrorister.
Fönstret som hade stått öppet drogs igen och förstärktes med galler.
ETC träffar America Vera-Zavala på ett fik längs Stockholms tunnelbana. Sedan ett år är hon tillbaka i Stockholm på heltid, efter att tidigare ha bott växelvis i Göteborg och Buenos Aires. Här arbetar hon med föreställningen Svenska hijabis. Vi ska prata om den senare, men först ska vi återvända till Göteborg. Som förgrundsfigur för Attac stod hon nämligen i centrum inför och under EU-toppmötet.
– Jag var nog väldigt övertygad om att vi skulle förändra någonting. Det var därför bakslaget blev så otroligt stort, säger America Vera-Zavala.
Det har gått 15 år sedan de där dagarna i juni. Sverige var ordförandeland i EU och USA:s president George Bush skulle komma. I månader hade de sociala rörelserna mobiliserat och planerat och haft en dialog med polis och myndigheter. Seminarierna och de fredliga demonstrationerna samlade tiotusentals människor. Men ändå hamnade allt fokus på de våldsamma kravallerna. På polisens taktik att slå en containerring runt Hvitfeldtska gymnasiet och stänga in aktivisterna som bodde på skolan, och om skotten på Avenyn. Det var första gången sedan Ådalen 1931 som polis eller militär sköt skarpt mot demonstranter i Sverige.
Tillåter sig att minnas
Det är först nu America Vera-Zavala har tillåtit sig att minnas och bearbeta. Vid den senaste stora årsdagen, 2011, var allting fortfarande för nära i tid.
– Jag var med i en debatt men där var alla positioner precis lika låsta som tio år tidigare, säger hon.
I år bestämde sig dock Göteborgs stadsteater att uppmärksamma händelserna. Den 14 juni anordnades en heldag, med bland annat en dramatiserad busstur runt staden.
– När Göteborgs stadsteater tog initiativet till den här dagen, tog jag beslutet att börja minnas. Och det har känts mycket mer än vad jag trodde. Jag öppnade ett fönster, men detta blir den sista intervjun om det här och sen stängs fönstret igen. Kanske öppnas det igen om fem eller tio år, men jag vill inte bli en gammal aktivist som bara sitter och minns.
Ofta benämns allting som Göteborgs-kravallerna, men America Vera-Zavala menar att det ska vara Göteborgshändelserna. Det går inte att förminska allting till att handla om kravaller tycker hon, och är övertygad om att historien kommer att ge henne rätt. Precis på samma sätt som Ådalen 1931 nu benämns som Ådalshändelserna.
Sommaren 2001 sommarpratade hon om sina upplevelser. Då var hon mest arg på stenkastarna och att flera våldsamma grupper efteråt var stolta över sitt agerande. Bland annat användes ett foto som hade tagits av henne och Göran Persson – ett foto hon inte ens ville vara med i – som exempel på det samförstånd som våldsverkarna vill bryta.
I dag är America Vera-Zavala kanske inte mest arg över det som hände just i Göteborg, utan över att politikerna i mötesrummen inte tog tillfället kring millennieskiftet i akt och lyssnade medan det där fönstret mot gatan fortfarande var öppet. Hade de genomfört reformer som exempelvis skuldavskrivning och Tobinskatt – innan kriget mot terrorismen kvävde hela samtalet – hade världen kunnat se annorlunda ut.
– Om de hade agerat och gjort något då, och verkligen tagit itu med exempelvis klimatförändringarna, så kanske inte Syrienkriget hade hänt eftersom torkan som skedde innan kriget kanske hade förhindrats. Det går inte att veta.
Samtidigt menar America Vera-Zavala att fönstret kanske har öppnats igen.
– Jag ser ett väldigt hopp i klimatrörelsen. Aktionerna för att lämna kolet i marken och blockeringen av Vattenfalls kolgruva. Det ger mig väldigt mycket energi när jag pratar med folk som var i Tyskland, säger hon.
Med Parisavtalet från i fjol verkar det även om politikerna i alla fall har förstått allvaret.
– Det känns som politikerna äntligen har insett vidden av klimatförändringarna, men de kommande 15 åren kommer att visa om de accepterar konsekvenserna av förändringarna som krävs.
Flyktingrörelsen i motvind
Om klimatrörelsen just nu har medvind, kämpar en annan groende politisk rörelse – Refugees welcome – i en storm. Vi träffas dagen efter att Björn Söder (SD) – som riksdagens andre vice talman – klubbade igenom den nya flyktinglagen. I stället för att välkomna flyktingar stoppar Sverige dem nu vid gränsen. Människors liv kommer att förstöras när de inte får chansen att återförenas med sina föräldrar eller sina barn.
America Vera-Zavala är själv född i Rumänien. Hennes pappa kommer från Chile och hennes mamma från Peru. Hon är barn till politiska flyktingar.
– I Sverige är vi ju fler och fler som lever med det här, som har föräldrar eller farföräldrar som har flytt. Jag är otroligt tacksam över att Sverige tog emot mina föräldrar när de flydde från Sydamerika. Och jag tror att de som lever med det här känner att de har ett personligt ansvar.
Men parallellt med ansvaret tror hon att många känner en politisk depression eller hopplöshet.
– Hade jag skrivit en politisk tv-serie om Miljöpartiet där de hade stängt gränserna, stoppat anhöriginvandringen, försökt sälja kolet, sparkat ut muslimer och språkrör på grund av den allmänna opinionen, så hade den serien aldrig spelats in. Ingen hade tyckt det hade varit trovärdigt att allt det skulle kunna hända på ett år, säger hon.
Hon har kanske inte skrivit en serie om Miljöpartiet, men America Vera-Zavalas politiska engagemang syns i hennes pjäser. Till hösten sätts community-teatern Svenska hijabis upp på Lilla Elverket i Stockholm och på Uppsala Stadsteater. Det är en idé som hon har burit med sig under en lång tid, och projektet går på sätt och vis också att hänvisa till Göteborg, men till det Göteborg som skapades efter elfte september.
2006 stormade Säpo och Scotland Yard in i en lägenhet där en av America Vera-Zavalas väninnor bodde. De letade efter väninnans bror, vars namn hade förekommit i en telefonbok i London. Brodern friades senare från alla misstankar, men under husrannsakan frågade en av agenterna väninnan om brodern visste om att hon bar västerländska kläder.
America Vera-Zavala beskriver händelsen som scenisk – hon som visste att hon fick bära vilka kläder hon vill, och agenten som visste att hon inte fick det – och den ligger till grund för arbetet med Svenska hijabis. Under föreställningen kommer fem svenska kvinnor som bär slöja att berätta om sina upplevelser.
– De är helt vanliga människor, och inga personer som jag annars egentligen skulle tycka vara särskilt spännande att ställa på scen. Utan det intressanta ligger just i skillnaden mellan andras syn på vilka de är, och vilka de själva säger att de är. I det spänningsfältet finns det något som behöver utforskas, säger America Vera-Zavala.
I trailern till pjäsen presenterar sig kvinnorna utifrån sitt yrke. Någon är konditor och någon annan lärare. En av dem är boxare. Två bor i mindre städer, medan den andra bor i Stockholm. Men även om det är helt vanliga personer, väcker slöjan känslor. I samband med att projektet presenterades i våras genomförde bland annat aktivistnätverket Femen en protestaktion med budskapet att slöjan innebär ett sexuellt förtryck.
Vill inte skriva publiken på näsan
Trots att det är en pjäs som har väckt debatt, är America Vera-Zavala mån om att inte skriva publiken på näsan.
– Den debatten som är kommer jag att följa, och vara aktiv i – det är jag redan – men jag kommer inte säga till publiken att det här och det här ska ni tycka, säger hon.
– Teaterupplevelsen är helig. När jag gör pjäser vill jag inte att de ska vara debattinlägg, utan jag är väldigt mån om att besökarna ska få en upplevelse.
I sitt sommarprat 2001 beskriver America Vera-Zavala hur det var den där dagen på ABF-huset när Attac lanserades. Hur häftigt och lite pirrigt det var att kändisar som Marika Lagercrantz och ETC:s ledarskribent Maria-Pia Boëthius lyssnade på seminarierna.
Nu är America Vera-Zavala själv en erkänd dramatiker. Hon tror som sagt inte längre att det är hennes generation som ska förändra världen. Men har hon några råd till de som leder dagens rörelser?
– Det jag önskar jag skulle kunna säga till mitt dåvarande jag är att passa på att känna efter hur det känns. Då ägnade jag så mycket tid och energi till att försöka ordna allt och göra motsträviga viljor till lags, men de som är mitt uppe i det måste också kunna få uppskatta vad de är med om.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
