Hon filmade vännernas skilsmässa: ”Kom väldigt nära”

– Det här är en vanlig familj där äktenskapet har gått i stå, som frågar sig hur de ska göra nu när de är medelålders? Vad är good enough? säger Maud Nycander.

När är det dags att gå?

– Ja, och hur blir vi som människor om vi lever kvar i en relation som har stagnerat, i tio år till. Vill vi ha ut något mer av livet? Sedan var det intressant att Lenas och Johans barn också kunde ge sitt perspektiv på det här. Hur är det när föräldrarna skiljer sig? Jag ville att det skulle bli en film som väcker samtal om ens eget liv, att filmen blir en spegel för publiken.

I sin film önskar hon komma åt hur viktigt men också svårt det här med relationer faktiskt är.

– Nästan alla människor vill ju leva i en relation. Men det är så många parametrar i en barnfamilj som ska fungera.

Som publik får man komma rakt in i kök och sovrum hos Johan och Lena och även möta deras tre döttrar, som alla är mer eller mindre vuxna nu. I en av filmens roligaste scener pratar döttrarna om hur äckligt det skulle vara ifall någon av föräldrarna gick ut och raggade och den yngsta dottern, som fortfarande bor hemma, säger att blir det något ”hemsläp” framöver får den personen lämna lägenheten innan det är dags för frukost. Det finns gränser…

– De här föräldrarna har alltid haft en väldigt öppen relation till sina barn, det är ett roligt gäng att hänga med. Det är högt i tak. Den där öppenheten kommer man väldigt långt på som familj.

I en betydligt allvarligare scen, när flyttkartonger har packats, sitter det separerande paret i soffan och talar om framtiden. Johan associerar deras skilsmässa med möjligheter till förändring, Lena mer med en känsla av ensamhet. Men när Johan väl ska flytta ut ur lägenheten är det som att deras roller skiftar. Hur överens man än är om att skiljas, så gör det ont ändå. Också i barnen.

– När man lever i ett så välfungerande land som Sverige så är ju ofta separationer ett av de stora trauman vi går igenom i våra liv – för dem som separerar, för deras barn, för alla inblandade. I Stockholm tror jag att runt vartannat äktenskap spricker och ser jag på min bekantskapskrets så är fler skilda än gifta när deras barn flyttar hemifrån.

Johan och Lena är gamla vänner till Maud Nycander och till hennes numer avlidne make, fotografen Lars Tunbjörk. De hade barn på samma dagis och brottades gemensamt med vardagsliv och hur de under småbarnsåren skulle kunna fortsätta sina kreativa verksamheter. Lena är skådespelare och teaterlärare, Johan socionom och författare.

– Vi hade pratat lite löst om att göra en uppföljare till den första dokumentären, om det här hur det är att ha tonårsbarn, att komma i medelåldern, den perioden i livet, förklarar Maud Nycander.

När de sågs för att ta en öl och diskutera det nya filmprojektet berättade paret plötsligt om sin skilsmässa.

– De hade bestämt sig bara några dagar tidigare, det var ingen annan som visste något. Men så sa de att de ville göra filmen i alla fall, fast om deras skilsmässa.

Maud Nycander följde dem under ett helt år, från det att de hade bestämt sig för att skiljas men ännu inte berättat för barnen, via flytten isär och så en sekvens några månader senare, när allt hade lugnat ner sig.

Det märks att familjen i filmen litar på henne, man får som publik komma dem väldigt nära.

Hur har du lyckats med det?

– Jag tror att tillit handlar om att man är lyhörd för hur mycket de personer man filmar vill lämna ut. Att de hela tiden ska känna sig trygga med att de inte kommer tappa kontrollen över vad som visas i filmen, svarar hon, med ett eftertänksamt tonfall.

Hon funderar ibland länge på frågorna hon får, tar tid på sig, verkar mån om att det ska bli nyanserade svar. Hennes drivkraft som filmare beskriver hon som att försöka förstå saker och ting.

– Jag undersöker något som jag själv är intresserad av och gör sedan en berättelse av det jag får fram. Jag drivs också av att få komma in i många olika världar. Sedan har jag ett socialt patos. Jag vill att det jag gör ska ha en betydelse för någon annan än mig själv.

Hon drivs också av att få vara i kontakt med andra människor.

– Och när man gör dokumentärfilm kan man kombinera detta med det kreativa, det är oslagbart. Att både få vara kreativ och skapa berättelser om det man tycker är viktigt och dessutom stå i kontakt med andra människor och samhället.

Vägen dit gick via en tvåårig yrkesskola på gymnasiet med inriktning på fotografi. Maud Nycander arbetade länge som frilansfotograf, bland annat för ETC. 1989 medverkade hon som skådespelare i Mikael Wiströms dramadokumentär ”Brev till paradiset” där hon spelade en roll som var väldigt lik henne själv – en ung, ambitiös och politiskt engagerad dokumentärfotograf. Då hade hon frilansat i bortåt tio år.

– Det var en bra erfarenhet, att stå framför en kamera och som fotograf få byta perspektiv. Att plötsligt vara den som blev avbildad av någon annan.

Vad inspireras du av rent konstnärligt?

– Jag har länge konsumerat väldigt mycket film och bild, det är något viktigt i mitt liv. Men inget kommer i närheten av när jag som tonåring första gången bläddrade i Josef Koudelkas bok ”Gypsies”, och bara kunde titta på några bilder per dag, för de var så starka. På högstadiet upptäckte jag att svartvita stillbilder som skildrade människor berörde mig på djupet – särskilt Anders Petersens bilder men också Sune Jonssons, Sebastio Salgados och Josef Koudelkas. Det hände något i mig. Jag skulle nästan beskriva den känslan som religiös, att jag genom dessa bilder kom i kontakt med något större. Något ordlöst. Något för tröst och glädje. En visdom.

I början av 1990-talet var den dokumentära fotografi som Maud Nycander ägnade sig åt ”ute i kylan”, säger hon, postmodernismen gick sitt segertåg vilket började göra det svårt för henne att försörja sig. Hon valde att gå över till film eftersom hon tycker det mediet är överlägset när det gäller att skildra större berättelser om vår tid. Hon beskriver det som att dessa berättelser kommer till henne, att hon snubblar över dem. Genom åren har hon filmat allt från bandet Latin Kings, i filmen med samma titel, till ”Nunnan” där hon följer en 19-årig kvinna som går i kloster.

Något som intresserar Maud Nycander som filmare är vardagen och den kommer hon verkligen åt i sina filmer om Johan och Lena.

– Jag tänker att många av oss som gör dokumentärfilmer, det gäller även mig, ofta skildrar stora samhällsproblem eller människor som har råkat ut för något speciellt, men det är väldigt sällan vi skildrar något som är vardagligt. Våra liv består ju av vardagen – samtalen vid köksbordet, hur vi fördelar arbetet, hur vi kommunicerar med våra barn, vad det får för konsekvenser …

Vardagsperspektivet framkommer även i hennes kortfilm ”Kneg”, där vi får följa några som jobbar på Danderyds sjukhus. Det blir tydligt att i sjukhuskulvertar och soprum, miljöer som många kanske associerar med tristess och slit – bland vaktmästare, receptionister och städare som utgör själva basen för att sjukhuset ska fungera – frodas också något annat.

– Där finns en stark social gemenskap och en känsla av att det arbete de gör är viktigt.

Vi återkommer till det där med drivkrafter. Något som Maud Nycander inte drivs av är att ta avstamp i en konflikt och belysa den.

Jag tänker att det annars är rätt vanligt inom dokumentärfilm, att den skildrar något som skaver …

– Jag arbetar inte utifrån att belysa ett problem ur olika vinklar, utan det är mer av en undersökning. När jag gjorde filmen om en nunna, då handlade det inte om att jag ville skildra hur förfärligt det är att gå i kloster, utan jag tänkte: Jaha, varför gör hon det? Hur går det till? Sedan finns det såklart en problematik i allt. En film utan en konflikt är ju ingen film, men man kan berätta om den konflikten på olika sätt. Mina filmer är inte konfliktdrivna.

Om vi återgår till kärleken. Vad tror du själv är viktigt för att få en relation att fungera?

– Det behöver finnas attraktion och man behöver vara generösa mot varandra, att man försöker göra lite extra för den andre och lyssna på, se och bekräfta varandra.

Hon menar att istället för att fokusera på sådant som vi är missnöjda med, som att vår partner sällan diskar eller dammsuger, är det bättre att lyfta fram allt det bra som partnern faktiskt gör.

– Det här att vi inte börjar bli snåla mot varandra, i smått och stort, tror jag är viktigt. Sedan tror jag att humor är otroligt viktigt, att vi kan skratta åt oss själva och att vi inte tar saker på så blodigt allvar. För egentligen är de här detaljfrågorna, som vi ofta grälar om i en relation, ganska fåniga. Efteråt kommer vi ju knappt ihåg vad det var vi bråkade om.

Och vad är viktigt att tänka på vid en skilsmässa?

– Har man barn tillsammans så är det en relation som man kommer ha resten av sitt liv, det är bra att ha det i åtanke när man separerar. För skilsmässan får ju konsekvenser för generationer framåt också. Jag menar, hur många historier finns det inte om skilda som inte kan vara i samma rum när de sedan får barnbarn.

– Men människor är olika, vi gör så gott vi kan och det blir fel ändå.