Men då kanske du har missat vad hon, genom att vara sådan här, också är – nämligen förutsägbar. ”Nä”, skulle du nog svara då, ”det har jag inte missat, det var ju typ vad du sa”. Okej, men då kanske du har missat att det kan vara väldigt bra att människor är förutsägbara. Till exempel om man vill kunna planera händelser i ett samhälle. Till exempel om man vill ha lite ordning.
För tänk om den här tjejen hade tillhört det ledande skiktet i samhället och tänk om hon istället för att drivas av bara en enda vilja och känsla – hungern efter pengar – hade haft tusen olika känslor och passioner och tänk om hon hade agerat efter dem, och det hade stått i hennes makt att få sina underlydande att agera efter dem. ”Jag vill ha ära! Vi startar ett krig och du ska slåss för mig!” ”Den här killen kurtiserade min man – jag måste duellera mot honom!” ”Jag får en tillfällig passionerad nyck – alla måste följa den!”
Då kanske du hade tänkt: ”kan hon inte ha lite långvariga och ensidiga intressen istället?”
I min egen, ganska vulgariserade, version är det här tesen i en bok av ekonomen Albert O. Hirschman, ”The passion and the Interests” från 1977. Den handlar om vilka politiska argument det fanns för kapitalism innan kapitalismen segrade. Vilka argument det fanns för kommers och handel innan det blev vår livsluft. Det är ett idéhistoriskt verk, inriktat på lärda européers tankar och inte på produktionssätt. Idealism, om man så vill. Men intressant idealism. Kanske kan den, med Hirschmans ord, sammanfattas så här: ”Kapitalism var tänkt att åstadkomma just det som senare skulle ses som dess värsta kännetecken”.
Under 1600-talet kom de lärde att oroa sig över att filosofer och kristna tänkare alltför ofta hade beskrivit människan som de önskade att hon var – inte som hon verkligen var. Och det hon var var en passionsdriven varelse. Passioner och häftiga känslor kunde inte elimineras, mot dem stod förnuft och moral sig slätt. Däremot kunde en passion bekämpa en annan passion. Och det handlade om att, med filosofen d’Holbachs ord, ”jämna ut de som är skadliga mot dem som är bra för samhället”.
Denna insikt gjorde det nödvändigt att fundera över vilka passioner som kunde inta rollen av ”tämjare” av andra, mer destruktiva passioner. Och en sådan uppsättning passioner var de som handlade om girighet och kärlek till lyx och vinning – dessa, tänkte man sig nu, kunde användas för att tämja andra passioner såsom maktlystnad eller sexuella begär
Så småningom upphörde girighet att ses som en passion och kom istället att kallas för ett intresse – visserligen baserat i en känsla, men en känsla som krävde förnuft. Ett slags mellanting mellan de destruktiva passionerna och det slags moraliska förnuft som var alltför svårt att efterleva. Begreppet ”intresse” skapade entusiasm, framförallt för att dess styrka ansågs vara förutsägbarhet.
Man tänkte sig att en person som agerade efter sitt eget intresse skulle klara sig bra eftersom intresset inte skulle lura eller ljuga för honom. Men även för andra var detta bra, eftersom hans agerande skulle bli transparent och förutsägbart, nästan som vore han en helt igenom dygdig person. Det fanns, tänkte man sig, ett slags rationalitet i intresset som inte fanns i de flyktiga passionerna. En värld där alla följde sina intressen skulle därför bli en lugnare plats.
Dessa materiella intressen hade också en annan fördel: de kunde inte mättas. I ”Om lagarnas anda” från 1748 skrev Montesquieu: ”En affär leder till en annan: den lilla till den mellanstora; den mellanstora till den stora; och den person som var så angelägen att tjäna lite pengar placerar sig själv i en situation i vilken han inte är mindre angelägen att tjäna mycket”. Ett begär efter ackumulation liknade därför inga andra begär; det var ett mål i sig och kunde inte leda till besvikelse eftersom det saknade yttre objekt. Alltså blev människan som bara ville ackumulera sig lik dag från dag: förutsägbar, pålitlig, lätt att förstå sig på.
Det är märkligt att läsa dessa flera hundra år gamla tankar om vad ett ensidigt intresse riktat mot penningen skulle kunna åstadkomma. För när kapitalismen väl blev fullödigt materialiserad i ett produktionssätt hände ju någonting helt annat: det enda enkelriktade intresset – ackumulation, ackumulation! – gjorde ju inte att den ena dagen blev den andra lik, att oväntade och nyckfulla händelser blev ovanliga, att förmågan att planera för morgondagen ökade. Tvärtom.
Rosa Luxemburg skrev en gång om hur den kapitalistiska internationella ekonomin ”slungar ut de kapitalistiska ländernas hela ekonomiska och sociala liv i en strömvirvel av oöverskådliga och okontrollerbara internationella kriser, konflikter och förändringar, i vilken de borgerliga parlamenten kastas hit och dit lika maktlösa som vrakgods i ett stormigt hav”. Eller ”allt fast förflyktigas”, som Marx beskrev konsekvenserna av det borgerliga samhället.
Gårdagens förespråkare för ett, i deras ögon, oskyldigt intresse för förtjänst kunde inte föreställa sig detta intresse som princip för hela samhället, menar Hirschman. De kunde inte förutspå följderna. Det var kanske en gång lika svårt att tänka sig den förverkligade kapitalismen som det idag är att tänka sig dess slut.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
