Det hela tog sin början på en konferens för sex år sedan. Sex statsvetare på en scen debatterade demokrati. Under frågestunden räckte en kvinna upp handen och ställde frågan ”Vad är egentligen demokrati?”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Henrik Arnstad som befann sig i publiken berättar om en pinsam tystnad som spred sig, tills en i panelen började räkna upp fria val, yttrandefrihet, religionsfrihet...

– Det är viktiga demokratiska begrepp, men det är inte en definition, säger Henrik Arnstad till ETC.

– Det är en beskrivning av den moderna liberala demokratin, så som den ser ut just nu. Demokrati har funnits i alla möjliga former. Men det visste jag inte då. Jag kunde inte heller svara på frågan, Henrik, en bildad karl! Jag tänkte att det här måste vi ju göra något åt. Det måste ju finnas litteratur och forskning om det här, och det gjorde det ju. Och när man läser demokratiforskningen så upptäcker man ganska snart begreppet inkludering.

I stället för att betrakta demokrati som ett system, ett antal byggstenar som ska finnas på plats för att en stat ska kunna kallas demokratisk, argumenterar Arnstad för att betrakta demokratin som en ideologi och kampen för demokrati som en dragkamp mellan demokrati och antidemokrati. På den demokratiska sidan har vi inkludering, mångfald och allas lika värde, och på den antidemokratiska sidan exkludering och uppdelningen i vi och dem. Längst bort i det yttersta läget lurar antidemokratins värsta konsekvenser: folkmord och förföljelse.

– Att demokratin har avideologiserats har gjort den sårbar. Om man tar den tidiga arbetarrörelsen som kämpade för arbetarnas inkludering så var de väldigt medvetna om att det här var ideologi. Rosa Parks visste att demokrati bland annat handlade om att få sitta ner på en buss, det handlade inte om statsrättsliga konstruktioner.

– Demokrati är numera synonymt med majoritetsstyre. Det sa till och med en statsvetare i SVT:s valvaka på valnatten. Demokrati är ju att majoriteten bestämmer, sa han. Hur ska det vara om man råkar ha en slöja på sig och majoritetssamhället inte gillar det? Ska man tåla spottloskorna och okvädningsorden på bussen?

Han placerar krigsslutet 1945 som en brytpunkt för demokratin. Antinazism blev över­ideologi. Det var först då som demokrati fick sin nutida positiva klang. Begreppet hade tidigare varit omdiskuterat, men över stora delar av Västeuropa blev nu även högerpartier, de som stretat emot längst, demokrater.

– Demokrati har varit ett ganska illa omtyckt ord under större delen av sin historia. Det är först efter 1945 som demokrati blev ett riktigt populärt ord, något som man ville efterlikna. Då kommer man ju också till den här situationen att ska man genomföra antidemokratisk politik så måste man kalla den demokratisk. Det var ju DDR, som kallade sig för en demokratisk republik, ett exempel på. Men ett mer nutida exempel är ju hur Sverigedemokraterna kallar sig demokrater, och hur människor, i och med den låga kunskap som finns om demokrati, köper det.

– De har blivit invalda i parlamentet via demokratiska val. Då spelar det i dag mindre roll för folk att politiken är antidemokratisk. Man känner inte igen antidemokratin när man ser den. Man tycker att exkludering är en del av demokratin. Det är det inte.

Henrik Arnstad sätter Berlinmurens fall 1989, samma händelse som många andra lyfter fram som en stor demokratiseger, som startpunkten för den samtida antidemokratiska utvecklingen.

– Man började ta demokratin för given, segern var vår, demokratin hade vunnit. Murens fall hade inte bara den praktiska funktionen att många människor befriades, det hade också en politisk-filosofisk funktion. Francis Fukuyama pratade om historiens slut. Det fick ett enormt genomslag. Nu är historien slut, nu kommer hela världen bli en västerländsk liberal demokrati, med kapitalistisk marknadsekonomi. Man menade att de här sakerna hörde ihop. Man kan inte ha det ena utan det andra. Det ena ger också det andra. Nu skulle vi slippa oroa oss. Samma år skedde också massakern på Himmelska fridens torg som skickar en helt annan signal till världen, nämligen att det går utmärkt att kombinera diktatur med marknadsekonomi och kapitalism.

– Sedan har vi Ryssland, som under 90-talet får en oerhört negativ erfarenhet av demokrati. Demokrati betyder där anarki, man får inte lön från sin arbetsgivare, Jeltsin är packad. Kaos helt enkelt. Sedan kommer Putin och inför auktoritärt semidemokratiskt styre, folk får sin lön, det är ordning och reda och Ryssland bygger upp sin internationella status. Några råkar förstås illa ut för att de kritiserar regimen, men dem kan man strunta i. Sedan kommer då Trump, Victor Órban, Turkiet och så vidare.

– I dag ser vi en bred antidemokratisk, global mobilisering, som vi inte har sett sedan 30-talet.

I boken beskriver Arnstad hur antidemokratiska rörelser innan den liberala demokratins realisering under 1900-talet generellt varit anti-folkliga, folket betraktades som pöbeln. Men i och med masspolitikens genombrott skapades också en grund för folklig antidemokrati som välkomnade folkligt engagemang så länge det manifesterades i rätt uttryck. Som exempel lyfter han Sovjetunionen och Nazityskland.

Är det så att demokratin som sådan öppnar en port till...

– Avgrunden, avbryter han.

Ja, nu försvaras nazisters yttrandefrihet inom ramen för demokrati. Kan inte det demokratiska svaret på nazism vara ett annat?

– Jo, jag menar ju att om man betraktar demokrati som en ideologi i stället för det här statsskicket som man ändå aldrig kan leva upp till, så löser man det här problemet. Den demokratiska paradoxen upphör att existera. Demokratin bekämpar ju antidemokratiska idéer. Antidemokratin bekämpar ju människor. Nazismen vill utrota judarna, stalinismen förföljde och dödade människor utifrån tanken att de var klassförrädare. Man felciterar ju ofta Voltaire. Han sa aldrig det där ”jag hatar det du säger men är beredd att dö för din rätt att säga det”. Och framför allt finns det ju en viktig skillnad mellan Voltarie och oss. Däremellan ligger Auschwitz och Birkenau. Vi vet vart de här ideologierna slutar. Och i stället för att bekämpa antidemokratiska idéer med demokratiska medel så säger man meningslösheter som att man måste få säga det här. Visst det kan man, men man behöver faktiskt inte på något sätt bidra till dess spridning. Tvärtom.

– En demokrat måste fråga sig vad som är viktigast? Att jag ska kokettera med Voltaire eller att människor inte ska dödas?

Var står den här dragkampen om demokratin som du beskriver just nu?

– För det första så har det aldrig existerat en helt igenom demokratisk stat. Det har aldrig funnits en stat som har lyckats förverkliga hela paketet och demokratins dröm om det goda samhället. Sverige har kommit ganska långt åt det hållet. Men vi vet ju alla de exkluderingar som förekommer, hur vi ser på de personer som säger hej utanför Ica. Hur de ses som ett enormt samhällsproblem och måste förbjudas. Jag ser det i stället som en pågående process. Man drar i det här repet från olika håll.

– De antidemokratiska framgångarna ser vi nu globalt hos det jag kallar för ultranationalism. Jag undviker begreppet extremhögern, efter som de inte alltid ser sig som höger. Men ultranationalismen, rasismen helt enkelt, som är en antidemokratisk rörelse och ideologi, drar väldigt kraftfullt i sin sida av repet. Och demokrater står och kliar sig i skägget och funderar. Ska vi dra tillbaka? Är det inte antidemokratiskt av oss att dra i repet överhuvudtaget? De tittar på varandra, kritiserar andra som drar i repet på den demokratiska sidan. Du drar på fel sätt, du borde dra så här. Och så blir man oense.

Henrik Arnstad menar att den ultranationalistiska rörelsens dragande i det ideologiska repet också har inspirerat den traditionella högern.

– Den antidemokratiska diskursen håller sig inte inom det antidemokratiska partiet. Det blir ett läckage. Titta till exempel på den här diskussionen om svenska värderingar. Det är naturligtvis rättsvidrigt att en demokratisk stat ska diktera sina medborgares värderingar. Det som utgör en demokratisk stat är ju att man får ha vilka värderingar man vill så länge man inte skadar andra människor. Integration är ju också ett sådant där antidemokratiskt begrepp. Hur blir man integrerad? Jo, man ska tvingas in i en trång mall. Demokrati är ju den utsatta minoritetens rättigheter att vara annorlunda. Jag får ha en kycklingkostym på mig när jag går till ETC:s redaktion och tar en kaffe. Det har inte staten med att göra. Det där är jätteläskigt. Det finns ju inom socialdemokratin och vänstern också. Precis som det dök upp i socialdemokratin på 30-talet.

Vad är det som krävs för att försvara demokratin?

– I dag ser vi inget demokratiskt ljus någonstans i världen. Vi ser inga Martin Luther King eller Rosa Parks, alla de här gestalterna som har kommit fram i hårda tider, Gandhi och så vidare. Inga sådana internationella symboler för demokrati. Jag ser ingen räddning för demokratin. Jag ser inte den mobilisering som krävs.

– Vad världen behöver är ju någon sorts global optimism. Vi lever i en väldigt dystopisk tidsålder och dystopiska tidsåldrar har varit väldigt dåliga på att producera demokrati. Demokrati kräver hopp.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.