– Jag fick order om att lägga mig på golvet på baksätet. Sedan körde polisen ut ur källaren och genom folkmassan. Det var en väldigt skrämmande upplevelse och absolut inget för ett barn. Det sitter kvar i mig, jag har väldigt mycket respekt för polisen. Han som körde mig räddade mitt liv genom att riskera sitt eget den där dagen. Han var inte heller utom fara, hade de upptäckt att jag var där...
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Gloria Ray Karlmarks ord slutar mitt i en mening. Kungliga biblioteket på Östermalm i Stockholm tronar upp sig bakom bänken som hon valt ut. En bit ner på gatan åker ett gäng studenter förbi på ett lastbilsflak. Det småduggar.
– Jag sitter med ryggen mot väggen nu så jag kan ha lite koll på vad som pågår runtomkring. Det sitter i. Jag fokuserar också på ett annat sätt, säger hon senare.
Strategin under året på Central High School var enkel: Undvik ögonkontakt för att slippa se avskyn i deras blickar. Ha periferalt seende för att kunna vara förberedd på alla sorters attacker. Gloria Ray Karlmark hade inte haft en tanke på att det följande läsåret skulle fyllas med misshandel och hot den där dagen då hon kryssade i att hon ville börja på skolan. Det var snarare ett lätt beslut att ta.
– Vi brukade få de gamla böckerna från de vita skolorna. Man förstod att de hade bättre resurser än vad vi hade.
Gloria Ray Karlmarks föräldrar träffades när de arbetade med att utbilda svarta bönder i Arkansas. Så småningom flyttade de in i ett hus med fem sovrum och ett tillhörande garage i ett klassiskt amerikanskt villaområde i Little Rock. Sju år efter den yngsta sonen kom sladdbarnet Gloria Ray Karlmark . "Du var envis från första början", brukade mamman skämta. Likt maken var hon topputbildad och ville föra vidare sin kunskapstörst till dottern. Istället för godnattsagor läste hon stycken om den grekiska mytologin och senare lät hon dottern ta del av hennes socionomböcker. Men exakt hur föräldrarnas engagemang i medborgarrättsrörelsen såg ut var oklart för Gloria Ray Karlmark , då det inte var något som de vuxna diskuterade med barnen. Hon minns det som ett skyddat liv.
– Jag var älskad av alla och hatad av ingen.
Hon lekte med de vita barnen i medelklassområdet, men på morgonen skiljdes de åt för att gå till olika skolor. Rassegregeringen var fortfarande tydlig i Little Rock, trots att Arkansas ansågs som progressivt på den tiden – bussarna var till exempel inte uppdelade efter hudfärg och det var inte lika hotfullt som i Mississippi. Familjen stannade bara för att tanka i granndelstaten i absoluta nödfall när de var på genomresa och då gällde det att inte väcka någon uppmärksamhet. "Le inte", kunde modern förmana Gloria Ray Karlmark , rädd att handlingen skulle ses som provocerade av medtrafikanterna.
– Det är som mina föräldrar sa till mig; det finns många dumma personer. Det var deras förklaring till att svarta kunde behandlas annorlunda.
Och så var det dags för den första dagen på Central High School. Gloria Ray Karlmark satte på sig sin nya klänning och lade ner de nya pennorna i sin väska. Men känslan av upprymd förväntan byttes snart mot något annat, utanför skolan stod soldater ur delstatsgardet uppradade, beordrade av guvernören att inte släppa in några afroamerikanska elever.
– En soldat sa till mig att jag inte fick komma in. Jag tänkte att visst var det detta år som domstolsbeslutet skulle gälla från? Eller hade jag missförstått allt?
Tre veckor senare hade guvernörens uppror stoppats och 100 poliser sattes in för att skydda eleverna mot eventuella attacker vid skolan. Gloria Ray Karlmarks pappa körde henne och två av killarna till skolan, där de parkerade vid en sidoingång på en av skolans flyglar. Samtidigt som folkmassans protester blev allt högre utanför byggnaden minns Gloria Ray Karlmark en tryckt stämning inuti klassrummet, "Det var som att alla höll andan". Men hon kände också ett stöd.
– Min mattelärare sa tydligt att "det är mycket på gång nu, men i det här klassrummet är det matematik som gäller".
Nyheten om mobben utanför Central High School spreds och på kvällen sändes ett tv-sänt tal där president Dwight D. Eisenhower meddelade att han skulle skicka militärer från förbandet The Screaming Eagles för att skydda eleverna. Några dagar senare fick Gloria Ray Karlmark militäreskort till skolan, och hade en militär vid sin sida under delar av skoldagarna. De tusen soldater som var på plats garanterade tonåringarnas överlevnad, men de kunde långt ifrån ge dem ett heltäckande skydd. En dag blev Gloria Ray Karlmark knuffad nerför en lång stentrappa.
– Jag har ingen förklaring till att jag överlevde det. Det måste ha varit guds änglar som hjälpte mig.
– En soldat kan inte hindra att någon knuffar en från andra sidan och har absolut ingen chans att hindra någon från att kasta något på en. Och om han går efter den som gjorde det så är ingen kvar med mig. Vår rektor sa att om två lärare inte kunde intyga vad som hade hänt så skulle han inte göra något.
Några sådana vittnesmål kom aldrig, trots att soldaterna dokumenterade alla incidenter. Rektorn, som inte ville se några färgade elever på sin skola, separerade också på de nio eleverna, som skulle komma att kallas för Little Rock Nine, så att de inte hade några lektioner tillsammans. De pratade aldrig om sina upplevelser med varandra, i tron om att ovissheten skulle stärka dem att fortsätta.
– Det var inte en fråga om att få gå i tionde klass längre. Det var en princip. Om det inte skulle rättas till nu, när skulle det göra det? säger Gloria Ray Karlmark.
Hon delade heller aldrig med sig av sina upplevelser till sina föräldrar. Mamman fick regelbundet ta emot telefonsamtal om att dottern mördats på skolan och Gloria Ray Karlmark ville inte öka deras oro ytterligare. Även klasskamraternas familjer var drabbade.
– Det var en tionde tjej där första dagen, min bästa väninna. Hennes pappa sa att "nej, du får inte gå tillbaka dit för då är det ingen som ger mig jobb". Han var daglönare och beroende av att folk skulle anställa honom.
Gloria Ray Karlmark sökte styrka i sin tro på gud och positivt tänkande, böcker om ickevåldsförespråkaren Gandhi och vetskapen att medborgarrättsrörelsen och flertalet andra delstater stod bakom deras rätt att välja skola helt fritt.
– Det var i början av Martin Luther Kings karriär och man skrev mycket om honom i de svarta tidningarna. I slutet av året kom han till Little Rock och vi fick träffa honom.
Men vid läsårets slut beslutade stadens guvernör sig också för att stänga alla skolor i Little Rock, enligt devisen att det var bättre att ingen fick gå i skolan än att svarta och vita elever skulle gå tillsammans. Hatet mot de nio eleverna växte. Som en följd av detta blev Gloria Ray Karlmarks mamma dessutom avskedad från sitt jobb inom socialtjänsten och svartlistad bland arbetsgivare i hela Arkansas. När november kom och skolorna ännu inte hade öppnat skickades Gloria Ray Karlmark till en skola i Missouri. Strax därefter följde mamman efter för att söka jobb.
– Den skolan hade avsegregerats på ett naturligt sätt, så som det borde ha varit i Little Rock.
1959 öppnade Central High School igen. Gloria Ray Karlmark berättar att en av de ursprungliga nio afroamerikanska eleverna fortsatte på skolan, men 38 andra hade tagit steget att söka sig dit.
Så småningom blev det dags för Gloria Ray Karlmark att söka till universitetet. Hon tillhörde den första gruppen kvinnor som antogs vid ett framstående tekniskt institut i Chicago. De var 56 kvinnor på 2 000 elever. Gloria Ray Karlmark var den enda färgade.
Hon upplevde ingen rasism på skolan, men kände sig däremot diskriminerad på grund av sitt kön. "Har de ytterligare en anledning att inte vilja ha mig med", minns Gloria Ray Karlmark att hon tänkte.
– Det är kanske inte olikt det jag har hört om tekniska skolor i Sverige, att kvinnorna får det svårt på skolorna. De behandlas inte likvärdigt av professorerna eller de manliga eleverna.
Gloria Ray Karlmark flyttade till Sverige 1969, för att leva i makens hemland. Den spikraka karriären rymmer bland annat jobb som systemanalytiker, patentingenjör och grundare av den internationella tidningen Computers in Industry. Hon beskriver det som en annan, mer välkomnande, tid, där det första jobberbjudandet kom i samband med en middagstillställning. Gloria Ray Karlmark menar att dagens Sverige borde bli bättre på att ta tillvara på de nyanländas kunskaper och erfarenheter, och att det borde vara lättare för dem som kan engelska att få jobb.
– Jag upplever det här som en tid då Sverige håller på att berikas som land. Det kommer också personer som inte har så mycket yrkeserfarenhet, men vi är alla människor och bara det betyder att det finns mycket att hämta.
I dag är Gloria Ray Karlmark pensionär sedan några år tillbaka, men hon besöker fortfarande skolor för att berätta om sin historia.
– Jag brukar säga till barnen att det de sa till mig i Little Rock inte säger något om vad jag är för sorts människa, men det säger något om vad de är för sorts människor. Det handlar om människor som behöver hjälp, annars skulle de inte säga sådana saker. När jag var barn förstod jag inte det, jag tog det till hjärtat.
Gloria Ray Karlmark berättar att hon hört n-ordet så många gånger att hon slutat reagera på det. Vad hon vet har hon aldrig blivit kallad saker i Sverige, men kan inte säga helt säkert hur det förehåller sig. De senaste tio åren har hon däremot upplevt att rasismen har ökat, bland annat i form av mer svårdefinierade händelser som att försäljare låter andra kunder få hjälp före trots att hon stått näst i tur. Hon ger ett till exempel.
– Mina barn har helt svenska namn. Jag har hört att det gjort skillnad för om de ska få komma på jobbintervjuer eller inte. Att de har kompisar som inte har helsvenska namn som inte har blivit kallade.
Hon poängterar också att ingen har rätt att använda sig av n-ordet bara för att hon själv automatiskt filtrerar bort det.
– Man måste ta ansvar för det man själv gör. Varför skrika något som kanske kan göra någon ledsen när man kan säga något som får en människa att må bättre? Jag tror att man mår bättre själv av att göra människor glada än att ta ner dem.
De nio elevernas betydelse för medborgarrättsrörelsen är vida erkänd. Gloria Ray Klarmark hade en hedersplats vid Barack Obamas presidentinstallation och har fått motta otaliga prestigefyllda priser för sin kamp. 1987 bjöd Bill Clinton, som då var guvernör, in de nio eleverna till Little Rock och 1999 gav han dem USA:s främsta civila utmärkelse Congressional Gold medal från Vita Huset.
Tidigare hade Gloria Ray Karlmark gjort allt för att undvika att ens gå förbi skolbyggnaden i Little Rock under de år som fadern fortfarande bodde kvar och vid senare besök i staden. Hon grabbade tag i en av de tidigare skolkamraternas händer när det var dags för att gå in i byggnaden.
– Jag började bearbeta och hantera mina minnen då.
2005 restes dessutom en staty över eleverna i staden.
– Efter det kändes det bra att återvända till Little Rock, säger Gloria Ray Karlmark.
Mycket har hänt i USA sedan Gloria Ray Karlmarks farfar var slav och medborgarrättsrörelsen kämpade för sina rättigheter. Men samtidigt som landet fått sin första färgade president och flera högt uppburna personer inom bland annat kulturvärlden är ickevita pekar en analys i Expo på att polariseringen ökar i USA. I USA och rasismen från 2015 tar journalisten Martin Gelin bland annat upp att demografiska prognoser förutspår att landets vita befolkning kommer att vara i minoritet runt början av 2040-talet. Det ska ha gett bränsle till den nutida rasismen och de etniska minoriteternas ökade sociala status upplevs som ett hot.
Analysen i Expo refererar också till en färsk opinionsundersökning som visar att cirka 38 procent av Söderns invånare hade velat se en seger för Södern under inbördeskriget.
– Jag skulle tro att ... Nej, jag kan inte förklara det.
Gloria Ray Karlmark tar om det från början.
– Det viktigaste jag har med mig från Little Rock är kunskapen om den tysta majoriteten. Vilka är de? Hur kan man få dem att göra skillnad?
Gloria Ray Karlmark har följt situationen i USA och så även polisskjutningen av tonåringen Michael Brown och protesterna i Fergueson. Hon hittar svaret på hur det kunde ske i den ännu utbredda segregeringen.
– Man har utvecklat en situation där den ena hälften är rädd för den andra hälften. Jag har förstått att man inte har någon tillit då man inte har så mycket med varandra att göra.
Utvecklingen i de svenska förorterna, Sverigedemokraternas och Donald Trumps framgångar är annat som bekymrar Gloria Ray Karlmark.
– Ibland verkar det som att vi människor inte kan lära oss. Vi har all den här galenskapen 2016 som pågår med Donald Trump. Allt går baklänges. Och i det underbara landet Sverige dyker Sverigedemokraterna upp. Men jag tror att den svenska kulturen, ni har solidaritet och tror på människors lika värde, är starkare än så. Man ska hålla ögonen på det, men jag tror att man kommer att bemästra det.
Hon återkommer till Donald Trump, som gjort sig ökänd för sina starkt rasistiska kommentarer, kritiserat att slavar och kvinnorättskämpar ska synas på dollarsedlarna och vid ett valmöte i North Carolina blev en afroamerikansk demonstrant misshandlad i samband med att han och några andra tvingades ut från arenan.
– Jag är rädd för att tänka mig honom som president, jag håller med Hillary Clinton om att han ska inte komma i närheten av koderna till atomvapnen. Men jag tror på positivt tänkande så jag vägrar tro att han skulle bli president. Det skulle vara en fara för hela världen.
I dag är Central High School helt integrerad, enligt Gloria Ray Karlmark . Hon lyfter fram utbildning som det viktigaste vapnet mot rasism och främlingsfientlighet.
– Rasism är okunnighet. Min erfarenhet är att är man en utbildad människa så är man inte rasistisk.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
