Jag slukar boken. Den är en läsupplevelse även för vuxna – och jag vill läsa den igen, tillsammans med mitt barn.

Ulrika Kärnborg är visserligen såväl etablerad författare som kultur- och ledarskribent, men det är första gången hon skriver en barn- och ungdomsroman. Jag beger mig hem till henne och blir serverad kaffe i en underbar liten guldmugg, något överväldigad av hennes hus – ett av Sveriges första eko-hus, arkitektritat och byggt på 1970-talet. Det liknar inget annat. Här talar vi om hennes debut som barnboksför­fattare.

– Jag har alltid velat göra det. Det beror nog på att jag, precis som många andra barn, fick mina starkaste läsupplevelser i den där bokslukaråldern. Inget kan slå den nästan fysiska upplevelsen.

Barn lever idag med nyheter om kriget i Ukraina. De måste få processa våld och få uppleva det genom litteraturen.

Det är inte första gången Ulrika Kärnborg förlägger sin fiktion till 1600-talet. Förra året utkom hon med romanen ”Lejonburen” som också utspelar sig under stormaktstiden. I sin research kom hon att läsa en del om häxprocesserna – men de berättelserna fick inte plats. Hon bestämde sig för att skriva för en yngre läsgrupp, inte minst för att barnen var en viktig del i det som hände då.

– Barnen hade nästan en nyckelroll. Definitivt i Älvdalen men också på andra orter. Barn var bland de anklagade och det är hemskt hur barn kunde förmås att ange sina egna mammor. Man låter barn bli barnsoldater i vissa länder, här vittnar barn mot sina föräldrar i en smutsig process, som på många sätt förstör ett samhälle i flera generationer framåt. De förstod inte – och tvingades leva med vad de gjort.

Sexualmoral från förr

”Nattflygare” inleds med en avrättningsscen. Kvinnor, anklagade för att vara ”troll­konor”, halshuggs efter sina ”erkännanden”, till folkmassans jubel. Några barn snyftar, de som förlorar sina mammor.

Ulrika Kärnborg räds inte brutaliteten, trots sin unga målgrupp, 9–12 år.

– Det är svårt, om man ska skriva om häxprocesserna, att undvika våldet. Som barn tyckte jag om Sven Wernströms böcker som inte väjde för brutalitet. Barn lever idag med nyheter om kriget i Ukraina. De måste få processa våld och få uppleva det genom litteraturen. I min bok är det ändå ett våld som jag försöker förklara genom sociala mekanismer. Det är inte ett underhållningsvåld, spekulativt. Jag gestaltar hur våld alltid har varit en så stor del av förtrycket, det behövs våld eller hot för att upprätthålla förtryck.

Jag går till mig själv som barn; jag ville inte höra om vuxen sexualitet, det kändes kladdigt och äckligt.

”Nattflygare” är inspirerad av en historisk händelse som brukar kallas för Det stora oväsendet. Det började i Älvdalen i Dalarna 1668 med att en pojke påstod att han hade sett en elvaårig flicka vid namn Gertrud Svensdotter gå på vattnet. Gertrud blev förhörd, andra barn och vuxna stämde in i anklagelserna och fler och fler kvinnor pekades ut. Ryktena om resor till Blåkulla spreds sig snart i hela landet. Ofta hade berättelserna sexuella inslag. Om en person blev anklagad för att vara en trollkona ombads denna att peka ut andra. Till slut kunde vem som helst bli anklagad och händelseutvecklingen kan beskrivas som masshysteri.

– Det finns rätt mycket källmaterial från Älvdalen som jag blivit inspirerad av, men jag har ändrat ganska mycket, bytt namn på personer, gett prästen ett annat namn och biografi. 

En vuxen läsare kan ana förekomsten av sexuella övergrepp, skrivet på ett sätt som troligtvis inte en barnläsare uppfattar. Ulrika Kärnborg förklarar att det finns flera anledningar till att hon skriver så. En är att 1600-talet var en sexualmoraliskt sträng epok, hon liknar Sverige under denna tid vid talibaners inställning till sex idag.

– Det skulle bli konstigt att föra in en modern sexualsyn. Och jag går till mig själv som barn; jag ville inte höra om vuxen sexualitet, det kändes kladdigt och äckligt.

Historia möter sägen

Samtidigt som förutsättningen för den som läser boken är att trollkonor eller häxor aldrig ”fanns” på riktigt, har Ulrika Kärnborg ett antal magiska element i sin bok, till exempel kvinnor och flickor som kan flyga. Hon gör det för att ta fasta på föreställningsvärlden i tiden hon skriver om.

– I Älvdalen talades det om trollkonor. Ordet häxa är en tysk import. Det uppkom redan på 1400-talet och blev en del i en misogyn propaganda från den lutheranska kyrkan, som gick ut på att kvinnor lättare än män kunde bli besatta av djävulen, vilket ledde till en misogyn kampanj mot kvinnor. Men begreppet häxa användes inte i Sverige på den här tiden.

Prästerna kände till den teologiska kontexten, men på den svenska landsbygden mötte teorin en naturreligiös tro och föreställningar om vit magi.

– Det här vändes till något dåligt. Det fanns en hel värld av övernaturliga väsen som man verkligen trodde på. Bjäran som tjuvmjölkar grannens kor eller snor utsäde. Blåkulla har funnits i folkfantasin men blir nu en djävulsplats. Därför kändes det logiskt att människorna i boken skulle få leva till hälften i en magisk föreställningsvärld. De utgår ifrån den, men förstår inte vad prästen vill ha. De tror att prästerna syftar på kvinnor som har ganska positiva, magiska krafter. De levererar det prästerna är ute efter och lägger in grannfejder som bränsle.

Ulrika Kärnborg diskuterar individens ansvar i sin bok. Huvudpersonen, flickan Kristin, säger: ”Jag förstod att alla vi som bodde i Älvdalen tillsammans var skyldiga både till det som hittills hade hänt, och det som var på väg att hända. Om Hofstadius inte hade funnits, skulle vår fantasi ha framkallat någon som han.”

Vem som helst kunde bli häxa

Hofstadius är i boken en präst, som är drivande i både ryktesspridning, maktmissbruk och anklagelser. Varför lägger inte Kristin hela skulden på honom?

– Hon känner, tror jag, att det finns den här kollektiva hysterin, det blir en giftig atmosfär som Hofstadius utnyttjar, men som sprider sig. Den närs av missväxt eller svält, människor som blir galna av hunger – naturligtvis var det otroligt fattigt. Jag syftar på den eviga risken för att ett samhällssystem spårar ur.

Kristins mamma Angärd är kunnig om läkeörter och hjälper till vid förlossningar och sjukdom. Hon känns som den klassiska bilden av en anklagad häxa. Men i ”Nattflygare” är hon långt ifrån först att bli utpekad.

– I verkligheten var det socio­logiskt komplicerade förlopp, män och barn kunde också bli anklagade. Folk som tyckt illa om varandra i generationer passar på att peka ut den de ogillar. Den senaste forskningen visar att kvinnor som höll på med medicin inte är överrepresenterade. Det är snarare vem som helst som kan råka illa ut. Många av de avrättade var marginaliserade individer, ofta äldre. Men inte alla.

Under omkring 30 års tid avrättades flera hundra personer i Sverige, anklagade för att vara trollkonor eller häxor, innan masshysterin mattas av under 1700-talet. Vi talar om paralleller till nutiden. Hur smutskastande drev i sociala medier kan få fart, där det är svårt att kontrollera källor. Och hur utsatta barnen är, då som nu.

– Det blir en process som inte går att hejda. I slutändan kanske alla inblandade är helt förtvivlade, allt är fruktansvärt, det har ballat ur. Vi ser motsvarigheter i judepogromer i Tyskland, en hel by går ihop, för att man plötsligt får för sig att judarna kommer med pesten.

Spår av häxprocesserna idag

Även om vi inte har häxprocesser idag så har vi ju sexualiserade drev mot kvinnor i sociala medier, hämndporr och liknande. Hur långt har vi egentligen kommit på dessa närmare 400 år?

– Inte så jättelångt, men vi halshugger inte… Innehållsmässigt är det ganska likt; vad man slår ner på och vilka man förföljer, det finns stora likheter. En skillnad är att det inte då fanns ett lika effektivt rättssamhälle. Med ett religionskritiskt perspektiv fanns då en teologisk överbyggnad som var fruktansvärd, i och med den strängare synen på kvinnor efter reformationen. Det här är ett väldigt sorgligt, svart, kapitel som kyrkan aldrig, vad jag vet, bett om ursäkt för. Det borde den göra!

När jag läser kommer tankar om samtidens olika konspirationsteorier, är du rädd för att liknade processer kan uppstå igen?

– Ja, hela Ukraina-kriget bygger ju på en kon­spirationsteori, eftersom Putin säger att det är en räddningsaktion för att folket är i fara, absolut. Det är bra uttryckt, häxprocesserna var en konspirationsteori, som spred ryktet att djävulen gjorde en pakt med utvalda kvinnor, vilket hotade det moderna lutheranska samhället.

Vad i samtiden skrämmer dig?

– Mest av allt konspirationer som har som syfte att dra igång krig. De som leder till Ukraina, de som leder fram till politiska mord, Trumps försök till statskupp. De konspirationerna är de allra farligaste, för att de får så allvarliga konsekvenser för potentiellt många människor.

En positiv utveckling ser Ulrika Kärnborg i att det nu kommer mer historisk forskning om kvinnors liv.

– Det är en ganska stor rörelse i Sverige och Europa, mer forskning handlar om faktiska kvinnoöden och hur kvinnor och flickor har levt, något du och jag aldrig fick ta del av i vår historieundervisning. Nu är det överallt. Böcker, radio, poddar, med tydligt feministiskt historiskt fokus. Det är inte precis någon undanskymd roll flickor och kvinnor spelat, de har format historien lika mycket som män, många har varit framstående under sin tid.

Ulrika Kärnborg har följt den feministiska rörelsen i hela sitt yrkesliv och hon har skrivit flera analyser. I en text i Aftonbladet skrev hon för ett antal år sedan om hur feminismen under 00-talet blev omodern och gick under jorden. Den förseddes med tönt- och extremiststämpel och förpassades till periferin, där den enligt många personer med makt och inflytande alltid har hört hemma.

Om inte första världskriget tagit slut hade det nog inte gått att genomföra kvinnors rösträtt.

I dag ser hon hur feminismen har en annan status.

– Just nu är det väl lite neutralt. Det finns ett feministiskt parti, Fi, men det är inte så livskraftigt. V driver inte heller frågorna, de håller på mest på med dieselpriser, bygghjälmar och den gröna industrialismen. Men motståndet är inte heller starkt, SD har just nu taggat ner på det. 

Kan det handla om att feminismen på ett sätt befäst sin status? 

– För tio år sedan skulle jag svarat nej på den frågan, men nu säger jag ja. Bara en sådan sak som att vi har en kvinnlig statsminister och många höga poster som innehas av kvinnor, i Sverige och andra nordiska länder. Det har hänt något, åtminstone med politiken. Näringslivet och ägandet är fortfarande otroligt ojämlikt.

När du ser tillbaka på feministiska debatter som rasat och feminismens olika vågrörelser. Vilka slutsatser drar du om vad som spelar roll för feministisk framgång?

– Det är definitivt lättare när det är fred att få till en viss positiv utveckling. Om inte första världskriget tagit slut hade det nog inte gått att genomföra kvinnors rösträtt. Samhället var sönderslaget, då kunde en bra reform genomföras. Fram tills andra världskriget ser vi en ganska snabb utveckling av feminismen, det var en experimentell mellanperiod, men sedan kommer militariseringen, upprustningen. På 50-talet får vi husmodersidealet, en backlash.

Ulrika Kärnborg konstaterar att när Europa låg i ruiner, föddes en dröm om ett stabilt och traditionellt samhälle. Hon har sett liknande processer senare.

– Jag var i Ryssland efter murens fall, jag skulle bevaka Jeltsins presidentval för Expressens ledarsida. Jag mötte ryska kvinnor som uttalade idealet att bli hemmafru. Under sovjetdoktrinen skulle kvinnorna jobba. I praktiken tjänade de mindre, samtidigt som de hade hand om hushållet, männen söp som fan, de utsattes för sexuella övergrepp och våld i hemmet. De var trötta på jämställdhetsdoktrinen och uttalade: Fuck it, jag vill vara rik, jag vill shoppa.

Om Ulrika Kärnborg så småningom kommer att behandla sådana frågor genom skön­litteratur för unga får framtiden utvisa. 

Först har hon två böcker att skriva, som hon just nu processar. Andra delen i serien ”Stormens döttrar” heter ”Budbärare” och kommer att utspela sig i Stockholm under rösträttsrörelsens viktiga år 1911. Den tredje delen, ”Alvablot”, förläggs till Birka under vikingatiden. Trots att det är olika tidsepoker finns en röd linje.

– Jag tänker konceptuellt. Det kan inte vara samma flicka i de tre böckerna, men det skulle kunna vara en inkarnation av samma flicka som hamnar i väldigt olika omständigheter. 

Tre snabba frågor

Finns det ett politiskt driv i ditt författarskap, skulle du säga att du vill förändra världen?

– Ja, jag tror det att finns ett politiskt driv men jag tror inte att skönlitteratur förändrar världen. Men jag kan säga emot mig själv där, för skönlitteratur kan förändra människors sinnen. Förändras människor kan de förändra världen – men jag tror inte att konst ska vara funktionell på det sättet. 

2012 blev du, utan att ha varit tidigare partipolitiskt aktiv, Miljöpartiets nya partiprogramskribent. Varför?

– De ringde till mig, jag gjorde det som konsult. Jag var inte deras ideolog, de bestämde. Det var intressant att följa som politisk process, ett riktigt grupparbete som processades, vartenda ord, av en stor skara människor. Snacka om partidemokrati, de måste jag ge dem! 

– Jag är inte medlem i något parti, men sympatiserar med hela miljörörelsen.

Vad längtar du efter?

– Jag längtar bara efter att Ukrainakriget ska ta slut utan att alltför många dör. Jag står nästan inte ut.