I den tyska översättning som då fanns hade originalets italienska ”nibio” översatts med gam. Freud, som väl kände till antikens myter, drog av detta paralleller till egyptiska bilder där just gamar använts som moderskapssymboler – dock dubbelkönade, med erigerad lem. Därifrån var vägen kort till att tolka fågelns uppdykande som ett tidigt minne av modersbröstet, och därifrån till vidare tolkningar av den store konstnärens personlighet och inte minst hans kanske mest kända verk, målningen Mona Lisa och hennes – minspel.
Senare visade det sig att nibio (eller nibbio) inte alls betyder gam utan hökfågeln glada, som visserligen delvis är asätare men inte har något med egyptiska modersymboler att göra.
Det har skrivits en hel del om den här felöversättningen, och vilken betydelse den har för Freuds tolkning av Leonardo da Vincis verk, och inte minst om huruvida den snarare återspeglar Freuds egen psykiska konstitution (han läste italienska och borde ha kunnat se att fågeln översatts fel till tyska). Men det kanske är mindre intressant än det faktum att de stora konstnärerna verkar tilldra sig ett stort intresse för psykologer av olika slag, och utsätts för tolkningar i efterhand.
Ett av de tidigare försöken är den italienske liberale kriminologen Cesare de Lombrosos bok ”Genio e follia” (”Geniet och galenskapen”, 1887) som utgick från hans teorier om atavism. Lombroso menade att förbrytarens personlighet snarare än allmänmänsklig (enligt kristen uppfattning) var nedärvd. Vissa människor bar, menade han, på mer arvsanlag från tidigare utvecklingsstadier och kunde därför vara exempelvis mer aggressiva och därmed förutbestämda att bli förbrytare.
Lombroso menade också att dessa anlag var förbundna med vissa ansiktsformer och att man alltså kunde se på utsidan, eller åtminstone mäta sig till, vilka som inte var att lita på.
Detta plockades som bekant upp av rasbiologer och fick andra förtecken (Lombrosos avsikt var faktiskt att i tid hjälpa de mindre lyckligt lottade).
På ungefär samma sätt, menade han, var även geniet en produkt av olyckliga arvsanlag och med ett halvdussin undantag – ett av dessa var faktiskt just da Vinci – kunde han konstatera att de stora konstnärerna och vetenskapspersonerna i historien uppvisade olika slag av kroppsliga eller psykiska variationer – de var kortväxta, vänsterhänta, glömska eller oproportionerligt byggda och så vidare. Ur detta byggde så småningom Freuds kollega, socialisten Alfred Adler, sin teori om mindervärdeskomplex.
Dessa teorier ifrågasattes även i sin framtid. Men tankespån därifrån går fortfarande att hitta.
Lombrosos teorier levde vidare inom den fysiologiska psykologin som utvecklades vid sekelskiftet och som idag snabbt utvecklas genom olika former av hjärnröntgen. Vi är numer återigen mer benägna att se nedärvda förklaringar till olika former av beteenden, inte minst i termer av npf-diagnoser och autism-spektrat.
Journalisten Clara Törnvall, som just gett ut boken ”Autisterna, Om kvinnor på spektrat”, betonade nyligen i en intervju i Dagens Nyheter att särskilt kvinnor med olika typer av diagnoser har en tendens att få kämpa utan det stöd som utåtagerande pojkar och män gärna får. Men många av de kvinnor som haft framgångar litterärt och vetenskapligt kan mycket väl ha befunnit sig på spektrat och därmed haft andra förutsättningar att hävda sig bland män.
Det kan nog ligga en del i det, redan Lombroso var en pionjär i jakten på förklaringar till kvinnligt avvikande i ärvda drag.
Kritiker menar att Törnvall övertolkar. Som Freud betonar går det kanske att förstå förbindelsen mellan ett minne eller ett personlighetsdrag och det verk som upphöjer denna levda erfarenhet till konst. Men att förstå varför det blir just konst, det är något helt annat.
