BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Carolina Sinisalo ville inte åka in till stan den där decemberdagen, hon mådde illa och var trött. Men de hade bestämt att de skulle göra något tillsammans, så de åkte in till Gallerian i city. Carolina gick hand i hand med sin kille Ali, barnen gick runt och tittade på olika grejer. Robin hade stannat hemma för att sova. Norwegian hade ett stort reklamjippo i Gallerian, för att marknadsföra sitt nya resmål, Las Vegas.
– En kvinna stoppade oss, som för att sälja något, berättar Carolina Sinisalo.
– Hon sa att de hade en kampanj och om ni gifter er här idag så får ni en resa till Las Vegas.
Bröllopet skulle äga rum framför en skärm där en Elvisimitatör streamades från White Chapel i Las Vegas. Det fanns ringar och blombukett.
– Jag tänkte bara ”Va? Nej!” Vi hade knappt varit tillsammans i ett år. Men ungarna blev peppade och sa ”Kör! Det blir kul! Gör det bara!” Vi tittade på varandra och tänkte okej, vi kör väl då. Barnen blev jätteglada.
Carolina hade sina vita Nike air max på fötterna och en grå klänning.
– Man såg ju inte så snygg ut, men en resa till Las Vegas, varför inte?
Framför Elvis och hela Gallerian gifte de sig.
– Alla tittade på oss. Det var jättepinsamt, jag har aldrig varit med om något liknande, alltså.
Barnen ringde Robin och sa att han måste komma in till stan, att Ali och Carolina hade gift sig och de skulle fira.
– Robin fattade ingenting, men han kom snabbare än tåget. Vi åt middag på en persisk restaurang i Solna där Ali brukade jobba som ordningsvakt. Det var verkligen jätteroligt alltihop.
I januari 2016 skulle bröllopsresan till Las Vegas bli av och det var där och då det där telefonsamtalet kom. De hade bara hunnit lämna sina väskor på hotellrummet. Carolinas mobiltelefon hade laddat ur och hon lämnade den på laddning, innan de gick ut.
– Det var tur, annars hade jag fått läsa om Robins död på Facebook.
Nu var det i stället Alis son, Carolinas bonusbarn, som ringde.
– Jag såg att Ali hade ett missat samtal och jag sa åt honom att ringa tillbaka, de skulle aldrig störa oss på bröllopsresan om det inte var något och det hade jag ju rätt i … Han var sexton år och var tvungen att ringa det samtalet. Han mådde inte bra. Att polisen inte kunde ta det ansvaret.
De fick veta att Robin och Alejandro hade skjutits utanför porten där hemma och att Robin var död.
– Där satt man på andra sidan jorden …
Över två år har gått. Alejandro har flyttat hemifrån, spelar rullstolsrugby och har fått pris av Fryshuset som 2017 års Unga förebild. Carolina, hennes femtonåriga dotter Diana och familjens två hundar är hemma. Lägenheten är fylld av bilder på Robin.
Hur mår du idag?
– Jag mår väl som jag mår. Det finns dåliga dagar och sedan finns det lite bättre dagar. Man måste gå vidare.
– I två år har jag behövt försvara mina söner. För mig är det jätteviktigt att Robin inte blir en siffra i statistiken och att han inte blir stämplad som något han inte var. Och inte Alejandro heller. De var inte kriminella. De umgicks inte med kriminella, de hade inga skulder. Det var två bröder som skulle gå ner och röka, vi vet inte vad som hände. Om någon vet, snälla berätta för mig.
Bara i Stockholm pågick i början av året över 130 mord- och mordförsöksutredningar, enligt siffror som Svenska Dagbladet tagit fram. En av dem var Robins och Alejandros, där polisen säger sig inte ha några spår att gå på. En färsk studie från Polismyndigheten och Karolinska institutet visar att polisen sedan 1990-talet blivit allt sämre på att lösa mord med skjutvapen.
– Det tas inte på tillräckligt stort allvar. Det första media gör när någon har blivit skjuten här ute är att man radar upp offrets kriminella bakgrund. Offret är inte längre ett offer. Våra barn är inte mordoffer, de är ”de där kriminella”. Det stämmer faktiskt inte. Ett mordoffer är ett mordoffer. Men det finns en mentalitet att de får skylla sig själva. Om min son skulle ha varit värsta kriminella, vem har rätt att skjuta honom? Jag blir jätterädd för det där. Ungdomarna har inte det tankesättet. Det är vi vuxna.
Carolina Sinisalo har blivit djupt engagerad mot våld och utanförskap. Hon har startat organisationen Fuck våldet, där hon och Alejandro föreläser och opinionsbildar mot gatuvåld och utanförskap.
– Folk frågar hur jag orkar. Och varför jag ens gör det, efter det som har hänt. Men det som hände fick mig att vakna till. Om det här kan hända mig och ingen bryr sig, kan det hända vem som helst.
– Ingen brydde sig om att en femtonåring blev skjuten. Det var liksom inga protester och demonstrationer på gatorna. När det handlar om ett träd som ska sågas ner demonstrerar folk, eller om det handlar om brända bilar då samlas folk på gatorna och nattvandrar. Men när våra barn dör, rycker vi på axlarna och säger att de är kriminella.
Carolina Sinisalo och sonen Alejandro har föreläst i skolor och på fritidsgårdar. Hon berättar att de överallt bemöts med värme.
– Det här med statistik och myndighetssnack, det funkar inte. Vi kommer med känslor. Vi kommer med en mammas gråtande hjärta. Ungdomarna tar till sig det på ett helt annat sätt. Det är väl vuxna som har lite svårare att ta till sig budskapet.
– Många säger: ”Mina barn gör ingenting. Det skulle aldrig hända mig.” Jag lovar, så tänkte jag också. Men tyvärr, en dag, så hände det. Och det vände upp och ner på allt man trodde man visste.
På Akalla torg står sedan i höstas ett träd planterat på vad som ska bli en minnesplats för dem som lever med våldet. Vi går dit. Trädet har ännu inte slagit ut. Det är en rosenapel. Carolina berättar att de först funderade på ett körsbärsträd, men det står redan ett antal körsbärsträd i området och landskapsarkitekten tyckte att trädet måste sticka ut från mängden.
– Det hela var ett medborgarförslag från mig och en väninna. Medborgarförslag brukar inte gå igenom, men det gick max en vecka innan jag fick höra att det gått igenom.
Efter långa diskussioner med stadsdelsförvaltningen, som inte ville tillägna ett monument till en enskild person, och som ville utöka det till att omfatta även hedersvåld och våld mot kvinnor, landade det i att monumentet är tillägnat de som lever med våldet.
– På så sätt blev det ganska bra, att hedra dem som lever med sorgen. Det är mot våld för kärlek. Det behövs mer kärlek. Du kan bo granne med en person i tio år utan att säga hej. Samhället blir otryggt då.
– Ta en sån här liten grej. Det har blivit sommarvärme. Med sommar kommer grill. Nyligen var det några som grillade på gården. Två dagar senare sitter en lapp i porten från fastighetsägaren. Man får absolut inte grilla! Allt blir förbjudet här och vi blir instängda. Det gör ju att det blir farligt därute. Fixa en grillplats i stället för att förbjuda.
Nyligen gick Stockholmspolisen ut med rubriken att skjutningarna hade minskat i länet. Under årets första tre månader hade det skett 28 bekräftade skjutningar, med två avlidna och tio skadade. Att jämföra med första kvartalet 2017, då det skett 31 skjutningar, med sex döda och elva skadade.
Vad tänker du om siffrorna?
– Jag tycker inte de ska hurra för mycket än. Vill de ha en guldmedalj nu bara för att några av killarna sitter inne? Nej, problemet är inte löst. Och av respekt till anhöriga så borde vi inte hurra över en så liten minskning. Det tröstar inte de anhöriga till de som har dött, eller de som har skadats. Kom tillbaka när det har gått ett år eller två utan skjutningar, då kanske vi kan börja prata om att ”trenden” har vänt.
Hon gör citattecken i luften, och utbrister:
– Det här med att de säger trend! Hårtrend, skotrend, klädtrend och så en skjutningstrend? Alltså, kom igen!
Nu funderar Carolina Sinisalo på att också engagera sig partipolitiskt. Men inte i år. Inte under ett valår.
– Jag går inte på det de säger under valår. Det är bara en massa blaha, blaha.
Hon har noterat de politiska utspelen kring skjutningarna, pratet om hårdare tag och krigsförklaringarna mot gängkriminaliteten.
– Det var rätt givet att alla partier skulle prata om trygghetsfrågorna. Men det tråkiga är att de inte vet vad de pratar om.
– Vi människor som bor här på orterna, vi blir faktiskt förolämpade av deras konstiga utfall. Om de tycker att problemen löser sig med mer poliser och hårdare tag, det bevisar bara att de inte har någon aning om vad de pratar om. Det är inte vad som behövs, det är inte det som det handlar om.
Carolina Sinisalo börjar prata snabbare, och börjar peka med hela handen.
– Det finns inga enkla lösningar på det här. Så här är det. Ja, skjutningarna har ökat de senaste åren. Men problemen som finns här, har funnits i många år. De är inte nya. Utanförskapet är inte nytt, ingen kan vara överraskad.
– Jag var fyra år när vi flyttade till Rinkeby, när jag var i tonåren pratades det om exakt samma saker. Exakt samma! Utanförskap. Fattigdom. Allt det där. Jag undrar hur de tycker att det har gått, med att lösa problemen. Man tar ju bara bort mer och mer härifrån. Företag försvinner, service försvinner. Vi blir instängda. Som djur. Som om vi inte är en del av samhället.
Hon pausar och tittar ut genom fönstret. Hon tar ett djupt andetag och fortsätter.
– Visst. Man måste ha en kortsiktig plan mot skjutningarna. Man måste få bort de här jättekriminella från gatan. Självklart. Det är jag med på till 100 procent. Just för att få slut på skjutningarna.
– Men när nästa generation växer upp. De som har varit barn med det här omkring sig, att folk blir skjutna till höger och vänster. De som redan i barndomen har varit vana vid det, de kommer vara ännu kallare, ännu mer hänsynslösa, när de blir äldre om de kliver in i den kriminella världen.
– Vi måste hantera det här nu. Så det är rätt stöd till familjerna, rätt stöd till ungarna. Mer resurser i skolorna. På riktigt, inte bara något som står på ett papper. Investerar man inte i nästa generation nu, så kommer det att kosta om tio år när de är kriminella.
Vad skulle du vilja säga till politikerna nu när det är valår?
– Faktiskt så har jag inte så mycket att säga till dem. Förutom att de ska hoppa ner från sina höga hästar och inte tro att de vet vad de pratar om när de pratar om oss. Kom hit och lyssna på oss på riktigt, inte bara för att ta en selfie och visa att ni varit här.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
