– Jag försökte varna Lars Leijonborg innan reformen genomfördes.

När journalisten Bosse Lindquists dokumentär om Paolo Macchiarini sändes exploderade inkorgen hos Ylva Lööf och telefonen började ringa.

– En person på Karolinska institutet hörde av sig till mig och frågade om jag var synsk. Jag hade ju varnat om det här redan innan Macchiarini anställdes, säger Ylva Lööf.

Det är januari, någon månad efter att Åklagarmyndigheten har meddelat att man kommer att ta upp förundersökningen mot Paolo Macchiarini på nytt efter att den lades ned 2017.

Alla patienter som fick de påstått livräddande luftstruparna i plast inopererade har nu avlidit och glansen kring stjärnkirurgen har falnat betydligt.

Men även om han åtalas för två fall av vållande till kroppsskada så har preskriptionstiden gått ut för att åtala Macchiarini för brott mot läkemedelslagen och etikprövningslagen, vilket var vad visselblåsarna på Karolinska institutet ville göra för ett antal år sedan.

Vi sitter i en soffgrupp i en gammal vacker lägenhet i Stockholm där Ylva Lööf bor med sin familj.

Som skådespelare, dramatiker och tv-producent är hon kanske inte den mest väntade vetenskapsdebattören. Men hon är en av de skarpare, och föreläser ibland för professorer om organisationen på universitet och om hur den kan utnyttjas av personer med personlighetsstörningar som narcissism eller psykopati.

Intresset för ämnena föddes inte ur ett vaccum.

– Jag föreläste på KI i 14 år, på de universitetspedagogiska kurserna för blivande docenter, berättar Ylva Lööf.

– Jag höll kurser i konflikthantering för forskarhandledare, och tränade läkare i patientbemötande.

– Jag var också pedagogisk konsult där min uppgift var att göra ”tråkiga” kurser mer attraktiva. Jag är mycket förtjust i KI. Det är den mest spännande och intressanta arbetsplats jag haft.

Kanske var det för att hon inte själv var forskare, och för att hon höll på med konflikthantering, som hon fick ta emot en del förtroenden, tror Ylva.

– Jag kom ju utifrån och blev så chockad över denna tystnadskultur! Folk kom och berättade om hur de hade blivit behandlade. Jag blev frustrerad och ville hitta lösningar och föreslog till någon att vi skulle skriva en debattartikel till Dagens Medicin. Men då var svaret att ”nej, jag blir av med mina forskningsanslag”.

Det var de många korridorsryktena om hur Karolinska institutet åsidosatte meriter och kollegial granskning som blev startskottet på Ylva Lööfs mer offentliga engagemang i utbildningspolitiken, särskilt som hon förstod att politikerna planerade att göra om lagstiftningen. 2008 skrev hon en stor debattartikel i DN, efter att en utredning som hade initierats av den Socialdemokratiska regeringen ”Karriär för kvalitet”, hade lagts fram till regeringen Reinfeldt.

Utredningen ville ta bort sakkunniggranskningen, där oberoende forskare granskar tillsättningen av höga tjänster vid universiteten – vilket KI redan hade hittat sätt för att kringgå.

– Jag tillbringade ett år med att skriva min debattartikel till DN. Jag satt hos registratorn och begärde ut uppgifter och litade inte på några rykten.

Det hela resulterade i vad som närmast framstår som ett grävande reportage. I debattartikeln beskriver Ylva Lööf hur en liten regeländring som redan hade fråntagit oberoende sakkunniga rösträtt vid tjänstetillsättningar hade luckrat upp KI:s meritokrati.

Vid en professorstillsättning hade den minst meriterade av tre kallade forskare fått en professorstjänst. Vid en annan tillsättning hade två sakkunniga varit eniga om att en av de sökande till en professur saknade tillräcklig kompetens. En av dessa sakkunniga blev då utbytt, och den nye bedömaren rankade plötsligt den dåligt meriterade kirurgen som nummer ett av sju sökanden. En tredje professorstjänst drogs plötsligt in och omformulerades för att passa den minst meriterade av två sökande.

– De där tre fallen var bara toppen av ett isberg. Det fanns hur mycket som helst! Utredningsförslaget som hade lagts fram skulle göra allt detta helt lagligt.

– Jag trodde att Lars Leijonborg skulle lyssna. Men jag fick inget svar på min artikel från honom, utan bara från KI. Sedan insåg jag varför. Det visade sig att Leijonborg låg bakom ett nytt förslag som var ännu värre än det jag hade kritiserat.

– Rektorer fick plötsligt möjlighet till envåldsmakt på kollegiala organs bekostnad. Lars Leijonborg och hans efterträdare Tobias Krantz lagstiftade i praktiken bort skyddet för meritokrati och demokrati från våra universitet och högskolor.

Vad tror du att de hoppades uppnå med det?

– Jag vet verkligen inte. De ville ju att universiteten skulle bli linjestyrda, som företag. Samtidigt med det här kom en stor satsning på ”excellensforskning”, där man skulle satsa jättemycket pengar på ”stjärnorna”. Men i forskningen är det svårt att förutse vem som ska bli en ”stjärna”.

– Då lägger det grunden för att man ger ett hisnande antal miljoner till en charmig person i hopp om att han ska ordna fram ett nobelpris.

Pjäsen ”Stark som en räv” skrev Ylva Lööf redan 2009 i ren frustration.

– Leijonborg svarade inte på mina debattartiklar som jag skrev i Dagens Nyheter och då fick jag idén att jag skulle uttrycka mig i konstnärlig form. I pjäsens ursprungsversion leder Leijonborgs lagändring fram till en katastrof.

– Tyvärr var det ingen teater vid den tiden som satte upp pjäsen. Det måste dessvärre till en Macchiariniskandal för att teaterstycket skulle bli intressant för allmänheten.

”Stark som en räv” hade därför urpremiär först hösten 2017 på Östgötateatern i regi av Marika Lagercrantz. Ylva Lööf förnyade slutet eftersom det hon hade varnat för plötsligt hade inträffat i en mycket värre version i verkligheten.

– Jag låter därför rektorn i pjäsen triumferande säga att han har anställt en kirurg och professor som kan få nerver och blodkärl att växa in i plast. Ett geni som heter Paolo Macchiarini. Därefter sjunger hela ensemblen psalmen ”Tryggare kan ingen vara”.

2005 lämnade Ylva Lööf uppdraget på Karolinska institutet på grund av en hörselskada. Men efter Macchiariskandalen har hon återupptagit föreläsandet igen. Hon har börjat prata om psykopati och narcissism, bland annat på ledarskapsutbildningar för professorer runt om i landet.

Hon menar att samhället måste bli bättre på att förstå dessa så kallade ”slaskdiagnoser”. Detta trots att det finns alltför lite forskning gjord på personlighetsstörningarna. Själv drabbades hon av flera aha-upplevelser när hon för 25 år sedan var med och producerade ett program till TV4, ”psykopaterna mitt ibland oss”.

– Det förändrade mitt liv och mitt sätt att se på människor på ett fundamentalt sätt.

– Det är en skrämmande insikt att vissa människor, som framstår som helt normala och charmiga, i själva verket helt kan sakna det mänskliga hos människan, nämligen samvetet. För de flesta av oss är det så skrämmande att när vi stöter på det så tolkar vi helt enkelt om det vi ser. Men det man inte vet något om kan man heller inte försvara och skydda sig emot.

– På ett medicinskt universitet blir konsekvenserna av okunskapen extra allvarliga eftersom de kan leda till patientskador och för tidig död.

I och med autonomireformen har rektorerna på de svenska universiteten fått mycket större makt än tidigare. Rektor kan exempelvis ”kalla” en forskare till universitetet utan sakkunniggranskning. Vid en genomgång fann statsvetaren Elin Sundberg att fem av tio universitet inte längre uppfyllde Unescos krav på kollegialt beslutsfattande.

Det öppnar mycket stora möjlighet för personer med narcissistisk läggning att avancera inom akademin, menar Ylva Lööf.

– Man kan ju titta på Paolo Macchiarini, som sökte på ett cv som var falskt.

Möjligen hade en fungerande meritokrati skyddat KI från Macchiarinis experiment, tror Ylva Lööf. Men också efter att ledningen hade fått varningar från Pierre Delaere, belgisk professor och specialist på luftvägskirurgi, valde man att gå vidare med sin utsedda favoritkandidat, och visselblåsarna som sade ifrån redan 2014, fortsätter att straffas. Det tyder på att kulturen går djupare än bara till den formella nivån.

Tidigare i år fann Karolinska institutets ledning att sju forskare som hade haft samröre med Paolo Macchiarini hade gjort sig skyldiga till oredlighet i forskning och att 31 var ”klandervärda”.

Bland de anklagade fanns också de visselblåsare som en gång hade gjort Macchiariniskandalen känd, trots att deras insats antagligen ledde till att hundratals patienter världen över slapp få de farliga plaststruparna inopererade i halsen. Det tycker Ylva Lööf är upprörande, och det skrev hon också i en ny debattartikel i Svenska Dagbladet.

– Man har utgått från den noggranna utredning som visselblåsarna har gjort, för att sedan använda deras uppgifter för att klandra dem, eftersom de har stått med sina namn under en eller två av Macchiarinis publikationer. Jag vet inget annat universitet som har gjort så.

– Men de har inte haft något uppsåt att fuska! De hade inte heller rätt att gå in i patienternas journaler för att kontrollera Macchiarinis uppgifter, säger hon.

– När det gäller KI:s rektor Ole Petter Ottersen och även KI:s styrelseordförande Mikael Odenberg så har fortfarande ingen av dem träffat eller hört någon av visselblåsarna. De har ensidigt lyssnat till de personer på KI som valde att mörka hela skandalen.

– De flesta av dessa personer sitter kvar på sina gamla eller liknande maktpositioner. Det är också dessa personer som har givits inflytande över Ottersens oredlighetsutredningar.

Svaret hon fick på sin debattartikel var att universitetet inte kunde ha gjort annorlunda. Man antydde också att hon som dramatiker inte hade tillräcklig kunskap för att kritisera tillvägagångssättet.

Vad är det som gjorde att det kunde gå så långt och att Macchiarini fick fortsätta, trots de resultat som operationerna fick, tror du?

– Politiskt beror det på Lars Leijonborgs skadliga reformer och hans enorma satsning på ”excellensforskning”. När det gäller KI:s ledning så tror jag det beror på korruption och en oförmåga att erkänna att man fattat en rad felaktiga beslut. Det beror också på en okunnighet om hur personlighetsstörningar fungerar.

– Paolo Macchiarinis manipulativa och förföriska personlighet fick fritt spelrum, hyllades och applåderades. Likheterna med Helge Fossmo i bönehuset i Knutby är slående. Helge kunde ta emot sms från Gud. Paolo kunde få liv i plast.

Paolo Macchiarini har fortsatt att arbeta med thoraxkirurgi i Turkiet efter att han sades upp från sin tjänst på KI. Några plaststrupar får han dock inte operera in längre.

Ylva Lööf hoppas att regeringen återinför kravet på minst ett kollegialt organ för beslut i akademiska frågor.

– Det är synd att ett parti som Liberalerna, som har haft bildning och utbildning som signum, står bakom den här reformen. Bertil Ohlin skulle vrida sig i sin grav om han visste.

– När det gäller Karolinska så behöver de söka försoning, vilket är grunden för ett gott ledarskap. De borde gå till botten med hur mörkläggningen av skandalen gått till och öppet erkänna vad som gått snett. De borde föredömligt och tydligt visa att de nu och i framtiden kommer att stödja visselblåsare för att förhindra fler katastrofer. l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.