BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Ja, det är verkligen dubbelt. Det var en bok som handlade mycket om klassresa, även om jag också intervjuade min mamma som inte har gjort någon klassresa. Men klassresor har jag analyserat färdigt, säger hon till ETC.
– Dessutom har klassboken blivit något som förföljer mig. Jag tycker fortfarande att ämnet är jättespännande. Jag skriver gärna utifrån det. Men jag blir bedömd utifrån den boken hela tiden. Om någon läser en ny roman av mig så läser de den med klassboken bredvid. Kritiker kan avsluta en recension med att skriva ’det här säger inte ett dugg om det klassamhälle vi lever i idag’. Och då tänker jag, oj, måste jag alltid skildra det?
– Sedan är det förvisso så att det är vi klassresenärer som får vittna om hur det är, okunskapen är så otroligt stor. Det är en otacksam roll att stå med ett ben i varje klass. Men det är ju ett fenomenalt läge egentligen, om man vill skriva om samhället.
Dubbla glasögon?
– Ja, det insåg jag när jag blev lite äldre, att det här måste jag ju använda mig av.
Anneli Jordahl berättar att snarare än att intressera sig för klassresor fokuserar hon nu på arbetarklassens villkor.
– Nu är jag mycket mer intresserad av hur man ska skriva och tala om arbetaryrken och hur man ska lyfta dem som viktiga och bra och goda jobb. Min mamma jobbade i hemtjänsten, hon älskade sitt jobb. Arbetarklassen tillskrivs ständigt negativa värden i media. Det handlar bara om rasismen och brotten. I landsortsmedier är det ju annorlunda, där syns människor med olika yrken.
Är det också en anledning till att du lämnat fenomenet klassresor, att arbetarklassen bara blir en plats man lämnar?
– Ja, lite så.
När kände du dig färdig med att analysera klassresan?
– Jag hade skrivit om det så mycket. Klassboken var terapeutisk för mig. Jag tyckte att den var skrämmande att skriva. Jag var rädd att den skulle öppna för en hållhake på mig, som skulle försvaga mig som skribent. Det här självbiografiska tycker jag är skitjobbigt, jag vill helst skriva annat. Av olika anledningar har jag börjat intressera mig mer för arbetsmiljö. Det har också med min mamma att göra. Hon blev utsliten och förtidspensionerad.
Fördjupa sig i dödsolyckor
Inför senaste romanen ”Som hundarna i Lafayette park” som handlar om en kvinna som förlorar sin man i en arbetsplatsolycka, började Anneli Jordahl fördjupa sig mer i dödsolyckor bland arbetare.
– En person i veckan omkommer i sitt yrke och det blir aldrig några nyheter. Det blir en liten notis. Det är så märkligt. Händer det tjänstemän någonting då vet vi ju det. Då blir det stora riksnyheter. Jag pratade om det på bokmässan, föreställ er att en bokförläggare i veckan skulle omkomma i sin yrkesutövning, sa jag.
Det har gått femton år sedan boken kom ut första gången. Vilka är de största skillnaderna när det kommer till klassdiskussionen?
– Nu kan man använda klassbegreppet och klassperspektivet. Det var inte gångbart då. Då jobbade jag som vikarie på Expressens kulturredaktion, ett av alla vikariat jag har haft. Ledarredaktionen sa uttryckligen att vi inte använder klass som begrepp, det är inte relevant längre. Genus och etnicitet gällde, men inte klass. Sedan kom det här med intersektionalitet inom forskningen. Att allt hänger ihop.
– En annan stor förändring jag ser är också att klass tidigare har varit manligt kodat, maktanalysen har gjorts av män. Så var det när jag skrev klass-boken. Alla hette Göran eller något liknande. Då hittade jag ingen som forskat kring kvinnors klassresor, men nu kommer Alexandra Pascalidous ”Bortom mammas gata”, som ju är en klasskildring. Sedan har vi Lena Sohls avhandling, att veta sin klass. Och det har kommit otroligt många skönlitterära författare som är kvinnor; poesi, essäer, seriemagasin som skriver direkt om klass. Kvinnorna är de nya klasskildrarna. Då skrivs historien om, klassanalysen skrivs om. Eftersom kvinnor befinner sig i dubbelt underläge. Kvinnor med utländsk bakgrund i trippelt underläge, som Daria Bogdanska berättar om i seriealbumet ”Wage slaves”.
Och hur tycker du att klassamhället har förändrats sedan boken kom ut?
– I och med arbetslinjen började man plocka pengar från de arbetslösa och sjuka till de som redan hade, säger hon och avbryter sig.
– Alltså, jag skulle egentligen vilja berätta det här för någon som är lite nymornad och jobbar för en borgerlig tidning, du vet ju det här. Men det är ändå kul att du är här.
Hon fortsätter:
– När det blir så här polariserat. SCB har aldrig uppmätt så stora skillnader. Då blir Pierre Bordieau inte så intressant längre, det här med kulturella kapital och olika vanor i olika klasser. Marxismen kommer igen liksom.
Känns det mer akut att prata om arbetarklassens villkor idag?
– Ja, helt klart. Även om de här klassreseberättelserna handlar mycket om att berätta om arbetarklassens villkor. Jag kunde lyfta fram min mamma och hennes arbetsliv som kokerska. Det handlar ju inte bara om att det är jobbigt att komma in på DN:s kulturredaktion, liksom. Det handlar om både ock.
Var ser du motståndskrafter idag?
– Till exempel i barnskötarupproret, det var på tiden tycker jag. Det var så tufft. Ofta i debatten handlar det om löner, men barnskötare måste ha en anständig arbetsmiljö för att inte bli sjuka. Min man är lärare, han suckar alltid när politikerna pratar om att nu måste lärarna få högre löner. Det är inte det! De är för få, det är för stressigt!
– Det nya nu som jag hoppas får mer genomslag i det offentliga samtalet är det här som forskningen kommit fram till, som Göran Therborn skriver om – invandringen kostar 0,9 procent av BNP och de välbeställdas skatteflykt kostar 10 procent. Vad är det vi borde prata om egentligen?
– Jag tycker att det är roligt när han säger att vi har ett integrationsproblem. Att de välbeställda, som använder sig av välfärdssamhället, inte vill bidra med någonting. Det stora problemet med det som hände med den stora flyktingströmmen var ju att Ljusnarsberg fick dra ett jättetungt lass medan Vellinge inte ville göra någonting. Det är lätt att ånga på i den solidariska vänstern med retoriken ”ser ni några flyktingar, ser ni några problem?” Men jo, det var tufft i Ljusnarsberg, det var tufft ute i landet. På socialkontoren brakade folk ihop. Det blev för mycket på en gång och många for illa. Det kan man inte skyla över.
Nej, det kanske inte är vänsterns jobb att som motbild mot de högerextremas tal om ”systemkollaps” ropa att allt är bra.
– Nej, det blir precis lika dumt.
– Jag är glad att dimensionen stad och land diskuteras mer. Vreden ute i landet. När jag flyttade till Sörmland bodde jag först i en by utanför Katrineholm. Det stod väldigt fint på kommunens hemsida om levande landsbygd och så vidare. Men så hade Ica precis lagt ner, bensinmacken hade stängt, biblioteksfilialen stängde och skolorna i byarna var ständigt hotade. Då sitter ju folk och tänker, va fan ska vi betala skatt för? Vi får ju ingenting för det. Så är det ju längre norrut man kommer, med sjukvård och allting. Jag har släkt i norra Jämtlands fjällvärld. Folk däruppe får ju köra ganska långt för att ens hämta sin post. Jag tycker de ska bli skattebefriade om de inte får någon infrastruktur. Människor är arga ute landet, så är det verkligen.
Den uppdaterade versionen av ”Klass – är du fin nog?” innehåller ett nyskrivet förord och ett nytt kapitel där skådespelerskan och författaren Evin Ahmad, som har gett ut den här skönlitterära skildringen ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar”, intervjuas.
– På tal om att kvinnor är de nya klasskildrarna, hon sitter i kulturprogram på tv tillsammans med Gabriella pichler och de pratar med sådan auktoritet om klass. Hon är jätteintressant, hon beskriver hur hon gick på Dramatiska högskolan på Östermalm och hennes mamma jobbade hundra meter bort i en skolbespisning. Hon använder intressant nog ordet medelklassblatte när hon skriver. Apropå det här med att etnicitet räknas som ett underläge, men i den samhällskategorin finns också klasstegen.
Blir du trött på att alltid bli inbjuden för att prata om klass. Skulle du vilja prata om något annat?
– Klass har väl blivit mitt öde, liksom. Bell Hooks, en av mina favorittänkare, amerikansk forskare och tänkare, hon kallar klass för the uncool subject. Jag var med på den alternativa bokmässan förra året och deltog i ett alternativt program vid sidan om den stora. Det var jätteintressanta programpunkter. Jag bara sög i mig. Sedan skulle jag och en konstnär som heter Sven Teglund prata om klass och arbetarkvinnor genom historien, men då gick alla unga radikala antirasister och feminister. Jag vet inte vad de tyckte, ointressant och mossigt kanske.
Men du är inte färdig med klass som sådant?
– Klass har klivit fram som ett skriande viktigt perspektiv. Förstår man inte det gör man en väldigt skev samhällsanalys. För mig personligen känns just klassresetematiken mindre intressant. Det vi måste göra nu är ett hitta ett sätt att förändra arbetaryrkena och sättet att tala om dem. Man ska inte behöva göra en klassresa för att leva ett bra liv. Man ska kunna leva ett bra liv som kokerska eller byggnadsarbetare och man ska kunna känna stolthet över sitt jobb som ett viktigt jobb i samhället.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.