”Att existera som svart kvinna i Sverige resulterar inte sällan i sexualiserade, exotifierande och rasistiska utåtageranden från omgivningen. Svart Kvinna påvisar de upprepande strukturerna av den ständiga objektifieringen vi lever i. Det som publiceras är personligt upplevt av personerna som identifierar sig som svarta kvinnor”. Hon döpte Instagramkontot till @SvartKvinna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
På en dag fick kontot 10 000 följare. Kvinnorna hade blivit kallade för horor, apor, n-ordet. Vittnesmål efter vittnesmål om rasism, fördomar och sexualisering.
@SvartKvinna, som då var ett anonymt konto, uppmärksammades i media. I en intervju med SVT under pseudonymen ”Annie” förklarade Fanna Ndow Norrby: ”Det behövs eftersom det visar en verklighet som många lever i, men som vissa hävdar inte är sann”.
Det har hunnit gå fyra år sedan dess. Kort efter SVT-intervjun gick Fanna Ndow Norrby ut med sitt riktiga namn och året därpå publicerades vittnesmålen i bokform. I dag har Instagramkontot över 34 000 följare. Om ett år, i februari 2019, kommer ”Svart Kvinna” att sättas upp av Riksteatern. Josette Bushell-Mingo står för regin och Fanna Ndow Norrby är manusförfattare.
– Vi håller på med auditions nu. Det finns så många talangfulla svarta kvinnliga skådespelare därute, säger Fanna Ndow Norrby och fortsätter:
– Fokus kommer att vara på hur diskussionerna går vänner emellan snarare än att porträttera att saker händer en. Jag vill visa vad som hände sedan, för samtalet tar inte slut.
För Fanna Ndow Norrbys del började det antirasistiska samtalet redan under barndomsåren i 90-talets Stockholm. Hennes pappa, som kommer från Gambia, hade ibland långa utläggningar om saker som folk sagt i tunnelbanan. Som den gången då han blev kallad för ”en bidragstagande parasit” på väg hem från jobbet som fritidspedagog.
Inte heller Fanna Ndow Norrbys mamma var förskonad. En dag blev hon jagad av nazister och kallad för rasförrädare när hon var ute med Fanna i barnvagnen.
Samtidigt var det inte alls så att Fanna Ndow Norrbys uppväxt bara präglades av intolerans.
Föräldrarnas umgängeskretsar var aldrig ”homogent etniskt svenska” vilket Fanna menar gjorde att ”standard blev att människor ser olika ut och har olika kulturella referenser”. Så var det också när släkten samlas, med dess familjemedlemmar från Sverige, Tyskland, Grekland och Gambia.
– Det har aldrig varit något konstigt, så jag kunde bli förvånad av hur vissa saker hanterades i skolan.
Som när hon och en vän, vars pappa kommer från Ghana, fick gå runt till varje klassrum på skolan för att förklara varför de tyckte att en lek kunde kallas för ”rutan” eller ”kung” istället för n-ordet.
– Sådana där kampanjer fick vi hålla på med som barn. På allvar, ska åtta-nioåringar göra det? Har ni inte kompetensen själva som lärare att säga att ”Nej, ni ska inte kalla det här spelet för ett rasistiskt ord”?
Fanna Ndow Norrby berättar att hon alltid haft vänner att dela sina erfarenheter av rasism med. I och med Svart Kvinna förstod hon att många varit ensamma med sina upplevelser.
– För dem har det varit mer chockartat att få den här identifieringen med andra svarta kvinnor. Medan för oss har det varit ”DE är sjuka i huvudet som säger det här till OSS. Hur vågar de? Vi är underbara!”.
Fanna Ndow Norrby menar att hatbrottsstatistiken är ”fett mörk”, men upplever samtidigt att det antirasistiska samtalet gått åt rätt håll sedan ”Svart Kvinna” startade. Exempelvis märker hon att ungdomar ”är väldigt aktivistiska och politiska” och nyttjar sociala medier för ändamålet. Samtidigt berättar hon att det är svårt att säga hur stor förändringen är.
– Jag vill säga att man inte längre ser helvita paneler som pratar om rasism, men det gör man fortfarande. Jag tänker att representationen har blivit lite bättre, men jag är inte säker på att det faktiskt har blivit så.
Och nu är det valår. Bland det viktigaste för Fanna Ndow Norrby är att samhället inte ska bli mindre tolerant och öppet. Hon beskriver ”en skrämmande utveckling från de flesta partiers håll”.
– Jag hoppas att svenska folket kollar sig i spegeln innan de går och röstar. Vi lever i det här landet tillsammans, vi behöver inte göra det svårare för folk än vad det redan är.
Utöver antirasismen fick Fanna Ndow Norrby med sig ytterligare två saker hemifrån, som blivit viktiga delar i hennes liv.
1. Kulturintresset.
2. Feminismen.
Första punkten. Fanna Ndow Norrbys pappa skrev poesi på fritiden och mamman, som är journalist, jobbade också på museum när Fanna Ndow Norrby växte upp – precis som hennes styvpappa. De pratade kultur vid köksbordet och gick på olika evenemang. Ofta var det annat än det finkulturella som lockade. Att lyfta fram olika sorters kultur är också viktigt för Fanna Ndow Norrby i hennes nya yrkesroll. I år blev hon sidekick på SVT:s ”Kulturveckan”, ett direktsänt program där veckans viktigaste kulturhändelser lyfts med gäster i en studio. I avsnitt två, som Fanna medverkade i, diskuterades bland annat P3 Guld-galan.
– Jag tycker att det är jättetråkigt att man ska känna att vissa platser är reserverade, att man inte är tillräckligt bra eller att något inte hör hemma i svenskt kulturliv. Vad är svensk kultur? Är det bara samtidskonst, eller är det också ortenpoesi?
Andra punkten. Det har aldrig handlat om ett feministiskt uppvaknande. Inget ”jag läste ”Fittstim” och blev feminist”, berättar Fanna Ndow Norrby.
– Vi har alltid haft de här diskussionerna hemma. Jag tror att det kommer från mamma och mormor.
Mormodern kom från en prästfamilj och revolterade i sin ungdom genom att hänga med raggarna i Norrtälje. Om allt detta berättade hon för sitt barnbarn, samt om hur det varit för Fanna Ndow Norrbys gammelmormor som blev änka när hon var ung.
– Pappas mamma blev också änka tidigt. Det har varit många kvinnor runt mig som hållit ihop familjer och kämpat utifrån de möjligheter de hade.
Fanna Ndow Norrby tog med sig det normkritiska och feministiska tänkandet när hon blev antagen till Berghs utbildning i kommunikation och PR, liksom när hon börjar frilansa inom media.
2016 nomineras hon till Stora feministpriset av tidskriften Feministiskt perspektiv för podden Raseriet, som hon har med sin kusin Amie Bramme Sey. Och i fjol blev hon utsedd till goodwillambassadör av organisationen Kvinna till Kvinna.
– De jobbar jävligt bra och har inte den här välgörenhetsinställningen till världens kvinnor. Man fördelar pengarna till dem som jobbar på plats. Man kommer inte in som en hjälte, utan vet vilka hjältar som finns på plats.
I rollen som ambassadör har hon bland annat hållit i en inspirationsföreläsning för serbiska feminister och suttit i ett panelsamtal med kvinnorättsaktivisten Gégé Katana Bukuru från Demokratiska republiken Kongo, som vann regeringens Per Anger-pris 2017.
– Det kändes så bisarrt att sitta bredvid henne som är den coolaste kvinnan i Afrika typ. Nu låter jag som Miss World. Det är ett sådan privilegium att vara goodwillambassadör för Kvinna till Kvinna och att genom dem träffa de här tunga, aktivistiska, kvinnorna. De inspirerar mig så mycket.
2017 var också året då #metoo exploderade. Den 22 oktober stod Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey på en scen på Sergels torg och läste upp en tio punkter lång kravlista på Sveriges män. ”Sluta ta på kvinnor du inte känner”. ”Sluta ha sex med kvinnor som sover”. Och så med ett avslutande ”Sluta våldta oss för fan”. Publiken jublade.
– Det var så mäktigt. Man förstod att det var ett väldigt viktigt ögonblick. Inte bara vårt tal, utan hela demonstrationen och rörelsen.
Men samtidigt, det fanns något i allt detta engagemang som oroade henne.
– Den här sprängkraften är så viktig och det måste ske, men jag kom ihåg att jag tänkte ”you all gonna burn out”. Vi kommer alla bli utbrända av det här. Det är så mycket känslor investerade, så mycket grovjobb och obearbetade övergrepp. Hur viktigt det än är så är det känslomässigt uttömmande.
Fanna Ndow Norrby vet vad hon pratar om. 2015 gav hon ut ”Svart Kvinna” i bokform, drev Instagramkontot, studerade på heltid och skrev för bland annat Politism. Det snurrade på allt snabbare tills all ork tog slut. Hon tog studielån för att få ligga hemma i soffan och vila upp sig. Nu i efterhand konstaterar Fanna Ndow Norrby att hon borde ha sökt hjälp, och att hon förmodligen hade fått diagnosen utbränd om hon gått till en vårdcentral.
I dag lyssnar Fanna Ndow Norrby på kroppens signaler på ett annat sätt. Ryggvärk och sömnsvårigheter är sådant som det gäller att vara vaksam på. Och så har hon köpt en Nokia 3310, för att inte vara nåbar på sin smartphone alla dagar.
– Vi som har varit där är mindre stresståliga, och det märker jag. Jag kan inte köra på som vanligt, men rör mig hela tiden i någon form av gränsland.
Fanna Ndow Norrby är inte ensam om att ha varit utbränd. I fjol var hon programledare för SVT:s serie ”We can’t do it”, där hon träffade andra kvinnor som varit i samma situation och lyfte frågor som stigmatisering och att vi måste sänka kraven inför varandra.
– Personligen så förstod jag mycket mer om hur jag hade mått, och det tror jag att jag hade gemensamt med många som sett programmet. Senast igår var det en som mejlade att hon hade varit utbränd flera gånger och nu hade hon sett programmet och förflyttat skammen.
Utbrändhet är också vanligt bland aktivister. Så ska det inte behöva vara, poängterar Fanna Ndow Norrby.
– Världen är vidrig. Ska man engagera sig aktivistiskt så finns det inget slut, men man måste se efter sig själv. Det är inte att ”om jag inte gör det så kommer ingen annan att göra det”. Jo! Pass it over.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
