Emma står i dörröppningen till lägenheten i centrala Eskilstuna . Ett par örhängen blänker till och det något uppklippta håret har vuxit ut till axlarna. Mycket har hänt under de fyra år som gått sedan vi sågs sist.
Då hade Emma nyligen blivit Elias. Han såg ut som vilken tonårskille som helst med pösiga kläder och svart New York-keps, men år 2012 var rösten betydligt ljusare. Elias väntade fortfarande på att få börja könsutredningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus och hade ännu inte efterlyst testoron i en Facebookgrupp för självmedicinering. Det var första året på gymnasiet och Elias var säker på sin sak: Tiden som Emma var förbi.
– I dag kan jag tänka att varför gjorde jag det här, varför tänkte jag inte efter före? Men om jag inte hade inlett könskorrigeringen hade jag haft sämre självförtroende. Jag hade säkert inte varit den person som jag nu är.
”Du var inte riktigt glad”
Hon sjunker ner i en fåtölj i vardagsrummet bredvid mamma Soili, som är på besök. Hon håller med om att det här är en annan Emma än den dotter hon hade innan åren som Elias.
– Det märktes att du var obekväm på något sätt, du var inte riktigt glad. Jag funderade på hur vi skulle kunna ge dig bättre självförtroende.
Ingen tänkte så på Emmas skola. Stolen längst bak i klassen var hennes, långt bort från dem som syntes och tog plats. Utfrysningen pågick under hela mellan- och högstadiet.
– På rasterna satt jag oftast på en bänk i skolkorridoren och spelade spel på mobilen. Lärare och elever gick förbi och såg att jag var ensam men de gjorde inget. En gång satt jag till och med och grät i klassrummet utan att någon reagerade.
Och så kom puberteten. Soili minns hur hon ibland brukade komma på dottern med att betrakta sin profil i helkroppsspegeln. Emma själv var djupt bekymrad över vad hon såg framför sig. Det räckte inte längre att ha pösiga kläder och håret instoppat under en mössa, men hon hade fortfarande svårt att sätta ord på vad det var som orsakade den kompakta ångesten.
– Jag kände att min kropp utvecklades åt fel håll. Jag ville inte ha bröst eller mens. Jag ville vara som min kusin eller min storebror och de hade ju inte det. Det kändes orättvist.
En dokumentär om barn som ville byta kön kom med svaret. Emma var 13 år när hon insåg att hon borde ha fötts som en pojke. När tanken väl slagit rot var den självklar och Emma mindes berättelserna om att en barnmorska tolkat hjärtslagen genom Soilis mage som att hon väntade en pojke. Det var dags för Emma att ge honom ett namn.
– Jag frågade dig vad du tyckte om namnet Elias. Du svarade att finare namn finns väl, säger Emma till Soili.
De fyller vardagsrummet med skratt. Men där och då visste Soili inte vilket allvar som fanns i den fråga som hon viftat bort som allmänt småprat. Senare fick hon veta att Elias hade stått mitt framför henne.
Elias hann fylla femton innan han berättade om sin existens. Allt började med att han, stärkt av dokumentären och kontakter med likasinnade på olika internetforum, åkte ut till shoppingcentret Tuna Park i Eskilstuna. Det första målet var att gå in på en avdelning för herrunderkläder. Elias kollade sig nervöst omkring innan han tog ett paket med kalsonger och gick fram till kassan.
– Jag var rädd att bli avslöjad som en bluff, men kvinnan i kassan tänkte säkert bara att jag köpte dem till en pojkvän.
Sedan gick han vidare till en frisörsalong.
– När hon frågade hur kort hår jag ville ha sa jag att jag ville se ut som en kille. Jag märkte att hon reagerade när jag sa det.
Elias var tyst när han såg den nya svepande, flickiga luggen i frisörsalongens spegel, men bröt ihop på vägen hem.
Dagen därpå gick han till skolsjuksköterskan och berättade att han inte kunde leva i sin kropp längre. Skolan förmedlade kontakt med BUP och uppmuntrade honom att prata med sin familj. Eftersom det var pappans vecka blev han den första som fick veta. När Elias inte hittade orden hjälpte pappan till att inleda samtalet. Elias minns hans fråga än i dag: ”Det handlar om din kropp, du känner dig som en kille, eller hur?”. Pappan tog det hela med ro.
Senare på kvällen ringde telefonen hos Soili. Hon som alltid velat vara stöttande och fördomsfri började gråta.
– Det var en stor sorg, säger hon.
Emma tittar på sin mamma.
– Kändes det som att du förlorade din dotter?
– Ja lite, men det finns inget som vi inte skulle göra för våra barn. Det är ju många transpersoner som mår dåligt och begår självmord. Det kändes viktigt att visa att vi stöttar dig, att könet inte är viktigt, du är ju fortfarande vårt barn. Det viktigaste är att våra barn lever och mår bra.
Läs vidare på nästa sida: Ett solklart fall
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ett solklart fall
Veckan innan det var dags för Elias att börja i gymnasiet bokade föräldrarna in ett samtal med hans nya lärare och skolans rektor för att förklara situationen. Personalens förstående gensvar gjorde att Elias kände ett obekant lugn när han några mornar senare plattade till brösten med hjälp av en sport-bh och letade fram en tjocktröja ur garderoben inför det första mötet med de nya klasskamraterna.
– Jag tänkte att nu ska jag börja om på nytt.
Allt flöt på precis som det skulle när Elias kom till skolan. Han stod under sitt nya namn i klasslistorna, fick ett eget omklädningsrum på idrotten och blev snabbt så trygg att han vågade berätta om sin könsidentitet under en muntlig redovisning om transfrågor. Stolen längst bak i klassrummet var inte längre hans och inte heller bänken i korridoren. Elias blev en självklar del i ett gäng på sex personer.
– Det finns normer kring hur tjejer och killar ska vara. Som kille kunde jag automatiskt ta mer plats.
En av Elias nya favoritsysselsättningar blev att redigera bilder på sig själv i Photoshop så han såg manligare ut. Målet var att snart se ut så på riktigt och under det andra året på gymnasiet påbörjade han en tvåårig, obligatorisk, utredning för att eventuellt få rätt till könsbekräftande vård. Elias sa att han ville gå hela vägen och genomföra samtliga ingrepp som fanns tillgängliga. Inget pekade på att önskemålet var ogenomtänkt under året av regelbundna besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
– De sa att jag var ett solklart fall och jag själv var 200 procent säker.
Soili minns att det osäkra och sorgsna var som bortblåst. Hennes son strålade.
– Jag ville ta kort på dig jämt för du såg så glad ut.
Men jag vill också minnas något annat. Att ivern som Elias kände inför könsbytet också var en långsam, plågsam väntan. Inför mötet med Elias scrollar jag genom Facebookmejlen. Den 16 juli 2013 dyker det upp:
”Det är semester och så nu och min psykolog jobbar på halvtid. Funderar på att skaffa testo på egen hand.”
Elias berättar att han gjorde slag i saken. Han fick svar nästan direkt efter att ha efterfrågat testosteron på en Facebookgrupp för transpersoner. Elias, som inte ville avslöja sina planer för sina föräldrar, vaktade brevlådan tills det anonyma paketet dök upp. Sedan följde en period då han smörjde in sig med en tub testosterongel om dagen. Resultaten kom snabbt. Kroppsbehåringen blev grövre, rösten mörkare och en antydan till moppefjun började synas under läppen. Självmedicineringen gick inte att hålla hemlig längre.
– Jag bestämde mig för att berätta när jag och mamma gick på en skogspromenad. Jag frågade ”Har du märkt att min röst låter lite mörkare?”. Mamma blev orolig över vad jag tog för medicin, att jag inte riktigt skulle ha koll och kanske skulle råka överdosera. Men när hon märkte att jag hade koll så blev hon lugnare.
Lika nervöst var det att berätta för personalen på sjukhuset. De var mer förstående än Elias trott och sa att det var vanligt med självmedicinering på grund av den långa utredningstiden. Elias hann självmedicinera ett år innan han fick den första lagliga sprutan.
– Jag hade byggt upp så mycket förväntningar. Men när dagen väl var där och sprutan var tagen så kändes allt inte lika självklart längre.
Elias började också känna sig orolig över vilka biverkningar som testosteronet eventuellt skulle kunna ge. När han läste att det kunde göra honom steril insåg han hur stark hans önskan om att en gång få ett biologiskt barn var. Nästa insikt var att det var Emma som skulle bära det barnet. Även om det hade varit medicinskt möjligt kunde han inte se Elias som en framtida förälder.
Det dröjde inte länge innan allt drogs till sin spets. Elias träffade en homosexuell kille och blev med barn . Även om han längtade efter att bilda familj så var tiden inte inne, och han gjorde abort.
Men då hade kroppen redan börjat svälla och kurvorna som hade tillhörde Emma kom tillbaka. Elias började betrakta sin spegelbild igen, men den här gången dök inga känslor av avsky eller förakt upp. En saknad efter Emma infann sig.
Läs vidare på nästa sida: ”Gett mig bättre självkänsla”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Gett mig bättre självkänsla”
– Min tid som Elias hade gett mig bättre självkänsla. Den självkänslan fick mig att acceptera mig själv. När jag sedan fick formerna tillbaka var det inte något som störde mig längre. Jag hade lärt mig att tycka om mig själv som jag var i stället.
Elias bad att få ta en paus i utredningen. Under den två månader långa betänketiden kom han fram till att hans ambivalens var ett tecken på att han inte borde gå vidare. Några särskilda utredningar kring om det var rätt beslut att återgå till att vara en tjej följde inte, men det var heller inte något som Elias efterfrågade. Emma hade kommit tillbaka.
– Det var läskigare att berätta om det för folk än att komma ut som transperson. Jag var orolig att de skulle tycka att jag var förvirrad och bara hade gjort det för att jävlas.
Emma valde att anförtro sig åt sin lillasyster när de stod och plockade bland sminket på Kicks.
– Jag sa att det skulle vara roligt att testa att sminka sig och hon svarade bara ”Okej, gör det då”.
Emma tog mod till sig och berättade att Elias var på väg bort. Systerns första reaktion var separationsångest och förvirring. ”Du är min storebror, Elias.” Men det dröjde inte länge tills hela familjen och Emmas vänner accepterade att hon bytt könsidentitet igen.
Alla var däremot inte lika förstående. Emma hade något androgynt över sig med håret som var på utväxt och en röst som fortfarande var starkt präglad av hormonbehandlingarna. Hon var orolig för vilka reaktioner det skulle kunna väcka och undvek länge att gå på krogen på grund av den utsatthet hon kände. Men Emmas farhågor kom att infrias mitt på ljusa dagen på väg hem från Ica. Ett killgäng gick fram till Emma och frågade om hon var en tjej eller kille. ”Det har inte ni med att göra”, svarade hon. De drog fram en kniv.
– De sa att de skulle döda mig, och sedan att de bara skämtade. Jag blev riktigt rädd.
Emma började gå allt snabbare, men killgänget hängde efter. När hon öppnade porten till farstun trängde de sig in, varvid Emma sprang till hissen. Hon hann in och försökte samla sig på väg upp till lägenheten. Väl hemma ringde Emma till polisen och sin familj, som inte var hemma för tillfället.
– Jag grät, hade jag precis varit med om ett knivhot? Får man inte ens se ut som man vill?
Men det fanns också en ny person i Emmas liv som accepterade henne precis som hon var. Kompisen Fredrik hade funnits i periferin under flera år, men något började spira under fikastunderna och nattbaden sommaren 2015. När hösten kom flyttade Emma in.
– Jag har alltid tänkt att jag aldrig kommer träffa någon kille, men han är så fördomsfri och älskar mig som jag är.
I dag går Emma hos en logoped för att få fram de ljusare tonerna i sin röst igen, men ansiktsbehåringen är inget som bekymrar henne nämnvärt.
– Det är så roligt, när Fredrik står och rakar sig i badrummet så ställer jag mig också framför spegeln och tar bort mina hårstrån.
Förväntningar på killar och tjejer
Emma har tänkt mycket på normer och vilka förväntningar som finns på tjejer och killar. Samtidigt som det var betydligt lättare att ta plats som Elias var det också svårt att leva upp till den machokultur som hon tyckte rådde.
– Det är lätt att tänka att killar har det så enkelt, men de har det också svårt. Killar ska vara så macho och får inte visa känslor, det är nästan mer psykiskt påfrestande. Jag gillar inte att hålla mina känslor inne. Det är lättare att vara tjej i det här samhället vi lever i.
Elias blev också tillsagd att hjälpa till och bära saker betydligt oftare än Emma någonsin blivit. Folk kunde utbrista ”Kom igen, du är ju stark”, fast han hade exakt samma kroppsbyggnad som Emma hade haft.
Att könsuttrycken är så fasta är något annat som Emma funderat på. Varför kunde inte Elias få göra sig fin utan bli sedd som omanlig?
– Jag sparade långa naglar när jag var Elias. ”Ska du inte klippa dem?”, sa du då.
Soili minns ögonblicket.
– Ja, oj, just ja. Varför tänkte jag så? Jag vill vara så fördomsfri som möjligt men var nog samtidigt lite gammaldags i mitt tänkande.
– Varför kan jag inte bara få ha långa naglar och spotta och svära och göra vad jag vill, fortsätter Emma när de fört in samtalet på samhällets syn på vad som är kvinnligt och manligt.
Känner sig som tjej till 100 procent
Låsvredet klickar plötsligt till och Fredrik kommer in i lägenheten. Emmas könsidentitet har aldrig varit viktigt för honom.
– Jag tänker att man alltid är människa i första hand. Det är en ickefråga för min del, säger han.
Emma går ut till köket för att leta fram sin utredningspärm från tiden på Astrid Lindgrens. Det är det enda som påminner om Elias i lägenheten. Inte ens de tidigare så karaktäristiska kepsarna finns kvar. Emma berättar att hon fortfarande grubblar på vad tiden som Elias egentligen handlade om. Utöver ett flytande könsuttryck finns där också något annat som hon har svårt att sätta fingret på. Trots att hon i dag känner sig som en tjej till hundra procent berättar hon att Elias samtidigt finns kvar. Hon är allt och både och.
– Om jag får en son en dag kommer han kanske få heta Elias.
Fotnot: På grund av säkerhetsskäl vill de medverkande inte förekomma med efternamn.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
