– Jag tänker att jag kommer att kunna bo kvar här. Vi har många pigga 85-åringar, faktiskt flera pigga 100-åringar i huset. Vi tar hand om varandra. Det finns en trygghet här.

Vi möts i kollektivhuset där hon bor i en av Stockholms västra förorter, 300 lägenheter enbart för ogifta kvinnor. Här har Eva Nikell bott i snart 30 år.

Men Eva Nikell konstaterar att det finns äldre som har all anledning att känna rädsla, för alla äldre är inte trygga i Sverige, menar hon.

Själv hade hon varit medveten om en rad problem relaterade till vård och äldrevård under en längre tid, när hon såg att organisationen Medborgarnas coronakommission var på väg att bildas, som en utlöpare från Nätverket för gemensam välfärd. Hon bestämde sig genast för att gå med.

– Det som hänt med pandemin är hemskt, men samtidigt är det viktigt, i och med att de problem många av oss försökt uppmärksamma länge plötsligt blivit så synliga. Nu ser människor vad marknadiseringen av vård och omsorg fått för konsekvenser, skattemiljarder i privata fickor, uppspaltningen av ansvar mellan kommuner och regioner, vad det innebär med det heliga självstyret som gör att staten inte lägger sig i. Konkurrensen i stället för samarbete, effektivitetsjakt som kopierats från industrin men som aldrig varit menad för vården, det som kallas New public management.

Det finns en opinion som är kritisk till mycket av det som Medborgarnas coronakommission pekar ut som strukturella problem, inte minst mot vinster i välfärden. Ändå agerar inte politikerna.

– Jag tror att det beror på att så många frågor möts, som man kan ha olika syn på. Jag tror att vi som kämpar mot detta måste uttala: det är inte fel i sig att det finns privata utförare om de är ideella föreningar och stiftelser, det kan behövas. Det är fel att göra en marknad av vård och skola och att dela ut vinst – från allt som är skattefinansierat. Det är helt barockt!

Medborgarnas coronakommission lanserades i början av sommaren genom en debattartikel i Aftonbladet, med drygt 40 undertecknare där många arbetar inom välfärden.

Namnet Medborgarnas coronakommission låter rättshaveristiskt. Kan du förstå det?

– Ja, det kan jag absolut förstå, säger Eva Nikell och skrattar. Namnet var klart när jag anslöt. Debattartikeln var så bra så jag tänkte att här finns en plattform för att göra skillnad.

Hon sitter i sin gungstol vid fönstret som vetter mot trädgård­en i kollektivhuset. Medan eftermiddagssolen går ner och det snart blir alldeles svart där utanför, förklarar Eva Nikell att hon ser corona som en chans att bryta igenom i fråga om resursbristen i äldreomsorgen.

Någon analys av Folkhälsomyndighetens smittskyddsstrategi tänker inte Medborgarnas coronakommission komma med, de har bestämt sig för att avstå just den frågan, vilket Eva Nikell tycker känns bra.

– Det är ju så oerhört komplicerat med smittskydd, så att koka ner det till för eller emot Anders Tegnell känns inte riktigt seriöst. En hel myndighet arbetar med frågan och det är inte en persons verk.

Framför henne på bordet ligger en hel hög med rapporter från myndigheter och fackförbund. Nästan varje gång Eva Nikell pratar, lyfter hon upp någon av rapporterna, klargör källans trovärdighet.

Du uttrycker en stark tilltro till myndigheter och institutioner. Samtidigt var ju IVO:s rapport som presenterades nyligen närmast hårresande, att så stor del av äldre inte fått en individuell bedömning av en läkare. Vad tänker du om det?

– Att så många som en femtedel av de äldre som avlidit av covid inte fått en individuell bedömning är en katastrof! Exakt vad det beror på har diskuterats, vissa pekar på en enstaka mening från Socialstyrelsen som feltolkats. Jag tror inte att det är så enkelt. Lagstiftningen finns och ska följas. Min personliga uppfattning är, utifrån de år jag jobbat med diskrimineringsfrågor, att inom olika myndigheter arbetar människor som inte alltid levandehåller lagstiftningen. Politiker och myndigheter utgår ifrån att alla berörda tjänstemän kan lagen, men alla kan inte allt. Jag tänker att i all information behöver grunden förklaras först. Och en av grunderna är att alla människor har individuella rättigheter.

Folkhälsomyndigheten är i hetluften. Har även de ett ansvar för coronabristerna i äldreomsorgen?

– Nej, kanske inte direkt. Som myndighet kan Folkhälso­myndigheten till exempel inte säga att kommunerna måste tillsvidareanställa. Däremot är det lite konstigt att FHM och Socialstyrelsen inte varit mer medvetna om problemen som existerar i verkligheten, när man utfärdat sina restriktioner. Jag tycker att det finns en brist på politisk medvetenhet när man enbart utfärdar råd som stanna hemma när du är sjuk, arbeta hemifrån om du kan, åk inte kommunalt om du inte måste, håll avstånd och sköt handhygien. Det är fine! Men hur ska man göra om man måste jobba och åka kommunalt med trängsel på bussarna som i norra Järva? Där borde fokus ligga, hur gör man då?

Fokus i nätverket Medborgarnas Coronakommission är att granska pandemihanteringen från golvet. Prata med människor som arbetar mitt i krisen och förmedla deras version av vilka problem de brottas med. Det har kommissionen gjort. Hittills har de skickat in två rapporter till regeringens officiella coronakommission, som kom med sin första delrapport i veckan. Medborgarkommissionens rapporter, om etik i vården och en om äldreomsorgen, bygger både på samtal med berörda och fakta från tidigare rapporter. Men i takt med att medierna och även myndigheterna också belyser underifrånperspektivet menar Nikell att den viktigaste biten för folkrörelserna är att sätta ett tryck på att analys av problem omsätts till konkreta krav på förändring.

Hon tycker sig se goda tecken på en vilja till förändring.

– Jag satt för en tid sedan med som representant för Medborgarnas coronakommission under ett digitalt heldagsseminarium om pandemin med ett 30-tal personer som utbytte erfarenheter, bland annat med höga chefer från myndigheter som IVO och Socialstyrelsen. Det var ett mycket öppet och ärligt erfarenhetsutbyte. För mig blev det också väldigt tydligt att vi talat en hel del om bristen på sjuksköterskor och läkare på äldreboenden, men inte lyft vad Kommunal beskriver som en ännu viktigare brist, att det behövs fler undersköterskor och vårdbiträden i verksamheten så att de har mer tid för vårdtagarna i sina jobb. Äldre kan stryka med av en infektion på grund av att de är svagare än de behöver vara. Det vi hör från golvet är tecken på många problem inom äldrevården som kan relateras till depression, brist på näring och mänsklig kontakt. Undersköterskor och vårdbiträden, som träffar vårdtagarna dagligen, är de som bäst kan se och åtgärda dessa problem.

Resurser. Många av de strukturella problem som Medborg­arnas coronakommission belyser kokar ner till – resurser. Eva Nikell kallar det ovärdigt att resurserna till äldrevården minskat så dramatiskt som de gjort över tid.

Resurser. Många av de strukturella problem som Medborg­arnas coronakommission belyser kokar ner till – resurser. Eva Nikell kallar det ovärdigt att resurserna till äldrevården minskat dramatiskt.

Professor Marta Szebehely som har följt hemtjänstens medarbetare sedan 1980-talet, har sammanfattat utvecklingen i siffror. Vid mitten av 1980-talet hjälpte en anställd i hemtjänsten per dag fyra personer under ett heltidspass. Kring millennieskiftet var antalet sju. 2005 var det tio. Och 2015 var siffran 12 stycken.

Arbetsbelastningen hade tredubblats.

– Jag tänker att det är en skam för ett rikt välfärdssamhälle att man inte värderar äldre människors hälsa och livsvillkor på ett bättre sätt. Äldre som jobbat och slitit i hela sitt liv ska självklart ha det bra på ålderns höst.

I vänstersvängen är Eva Nikell en känd figur. Som ung verkstadsmekaniker på Arendalsvarvet i Göteborg kom hon att bli en stridbar facklig aktivist, som politiskt sökte sig till Grupp 8 och Socialistiska partiet, SP. Och det var just det politiska engagemanget som gjorde att hon bröt upp från hemstaden och hamnade i Stockholm.

– På 1980-talet var arbetsmarknaden svår för en kvinnlig verkstadsmekaniker i Göteborg. Jag fick ett jobb för SP och flyttade.

Ett par år senare tillträdde hon tjänsten som chefredaktör för partiets tidning, Internationalen. Därefter fick hon jobb för Jämställdhetsombudsmannen och senare Diskrimineringsombudsmannen.

När hon ser tillbaka på tiden som tidningsmakare känner Eva Nikell framför allt en stolthet över hur hon vred journalistiken i en feministisk riktning.

– I dag finns det ord för det vi gjorde, könsbalans. Jag tror faktiskt att vi var först med att göra det många andra gjort senare, ett 8 mars-nummer med enbart nyheter om kvinnor.

Du har aldrig vacklat i din socialistiska övertygelse?

– Inte i min övertygelse. Men jag tycker extremt illa om sektvänstermentalitet. Man tillskriver människor åsikter som de inte har och skapar ett debattklimat där eftertänksamhet inte får plats.

Eva Nikell blir tyst och tänker efter. Sedan säger hon att hon delvis skulle formulera om målet för den politiska kampen idag, jämfört med hur hon tänkte som ung.

– På 60-talet såg vi revolution som något positivt. Revolution har oftast inte lett till något positivt. Jag vill snarare tala om behovet av ett demokratiskt samhälle. En politik som bygger på hållbara resurser och klimatfrågans betydelse. Måste man ens tala om socialism längre? Borde vi tala i andra termer? Fördelningsfrågan är höger mot vänster förstås, men inte bara. Om samhället inte överger landsbygden så knäcker vi SD.

I dag njuter Eva Nikell av att vara pensionär, särskilt uppskattar hon sina ”pensionärsmorgnar” att stiga upp när hon sovit ut, äta frukost i lugn och ro. Ha tid att läsa det hon vill. Och inte minst tid för politiskt engagemang. Och hon tror att folkrörelsemobilisering är en nyckel för politisk förändring. Den slutsatsen drar hon inte minst efter ett långt yrkesliv inom myndighetsvärlden.

– När gjorde Jämo som mest skillnad? Det var när det fanns en stark feministisk mobilisering inför valet 1994. Då fanns en bred feministisk organisering i nätverk som Stödstrumporna och Nätstrumporna, som jag själv var aktiv i. Det ledde fram till att partierna varvade sina listor med 50 procent kvinnor och det var under åren därefter Jämo drev lönediskrimineringsmålen som jämförde barnmorskans lön med sjukhusteknikerns.

Men vad har egentligen hänt sedan dess?

– Mycket har gått i stå. 20 år senare har fortfarande inget lönediskrimineringsmål vunnits trots könslönegapet. Diskrimineringslagstiftningen är ett trubbigt verktyg, svår att använda som hävstång för större förändringar. Det är individärendensom går till domstol och det finns också en svårighet för att det krävs så hög bevisning.

Samtidigt pekar Eva Nikell på att DO:s verksamhet gör skillnad. Metoo innebar att medvetenheten ökade om sexuella trakasserier och det det har fått viss betydelse på arbetsplats­erna.

– När DO granskade arbetsgivare kunde de konstatera att många har fått riktlinjer mot sexuella trakasserier på plats. Medan riktlinjer mot religiösa trakasserier eller trakasserier som har ett samband med funktionsnedsättning är inte lika vanliga. Och när det kommer till rutiner är det sämre. Det saknas kunskap om att det förebyggande arbetet måste omsättas i praktiken.

Även Black Lives Matter har gjort skillnad, konstaterar hon. Återigen påverkas både politiker och myndigheter av att det finns en rörelse som agerar. När Afrosvenskarnas riksförbund tar fram en rapport som visar på en oförklarad löneskillnad mellan afrosvenskar och alla andra på arbetsmarknaden i Sverige, en skillnad som inte kan förklaras varken av utbildning eller erfarenhet ser Nikell en bra utgångspunkt för att ta frågorna vidare.

– Men det är väldigt lång väg kvar, det finns starka rasistiska undertoner i vårt samhälle.

Medborgarnas coronakommission är än så länge ett litet nätverk. Frågan är om de, i allians med andra, kommer att kunna sätta ett tryck bakom sina krav så att förändring verkligen uppnås? Den kanske viktigaste slutsatsen Eva Nikell drar efter sina år på barrikaderna för solidaritet och jämlikhet är att sociala rörelser är viktiga – viktigare än politiska partier.

– Vi behöver hitta former för breda nätverk, där människor kan vara med utan att ge upp sina partitillhörigheter. Vi har ju sett andra länder lyckas med detta, som Chile inför folkomröstningen om konstitutionen och Irland i aborträttsfrågan. Vi behöver helt enkelt lyfta upp de breda frågorna. Både mer resurser till vården och stopp för vinstutdelning i vård och skola har potentialen att samla riktigt brett. 

Tre snabba frågor

Om du var antidiskrimineringsminister, vad skulle du göra då?

– Jag skulle kräva resurser för att komma ut och utbilda om lagstiftningen. Den förebyggande lagstiftningen är användbar men fler behöver förstå vad de ska göra.

Den yngre generationens feminister som kommit efter dig – vad har du lärt dig av dem?

– Någon form av glädje i organisering. Det präglade oss också, när jag var 20 år och gick med i Grupp 8 fanns en glädje. Många gånger kan jag uppleva idag att aktivism bland oss äldre handlar så mycket om ansvarstagande, medan yngre klimataktivister, antirasister och feminister drivs av glädje, det tycker jag är spännande. De reser nya frågor. Queerteorier och intersektionalitet har ju kommit från början från den yngre generationen.

En offentlig person som skulle få en julklapp från dig för att hen gjort något bra?

– Malcolm Momodou Jallow, riksdagsledamot för V och grundare av Afrosvenskarnas forum för rättvisa i Malmö, är något av min idol, han är helt fantastisk! Hela tiden gör han bra inlägg om viktiga frågor i riksdagen, en otroligt stark personlighet!

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.