Högerpopulismens framgångar har ökat de irrationella inslagen i politiken, de som uppnår förtroende genom att tillmötesgå psykiska affekter. Hårda åtgärder mot avgränsade grupper får resten av oss att känna sig tryggare och mer hemma i en oviss värld.
Detta är inte unikt för det senmoderna eller senkapitalistiska samhället, politisk makt har aldrig enbart byggt på diskussion och övervägda beslut. Ska vi tro Freud är vår förmåga att tränga undan de dunklare drifterna själva förutsättningen för civilisation och för skapande verksamhet. I symboliska termer bygger alla fungerande samhällen på fadermordet, på insikten om vad vi försakar för att kunna leva tillsammans och ge varandra utrymme. Men det som är undanträngt har för den skull inte slutat att existera och på något sätt måste det få utlopp. Det är här flyktingpolitiken och kriminalpolitiken kommer in. Gränserna måste övervakas för att vi inte ska behöva fundera så mycket på vilka vi är och varför, och lagen måste upprätthållas för att den visar oss att vi har ett samhälle och regler vi lever efter. Att dessa regler finns är inget märkvärdigt, men om de visas ett oproportionerligt intresse bör man vara på sin vakt.
Kungamördaren Anckarströms avrättning 1792 var utdragen och våldsam. Innan han halshöggs pryglades han och efteråt skars hans kropp i småbitar och hängdes upp, strax utanför det som idag är shoppingcentret vid Globen. Det berättas att under hela processen samlades folk för att titta på, för att håna och förskräckas, skämta och umgås. Gamla tiders avrättningar var både folknöjen och regimens propagandavapen.
Kriminologen Magnus Hörnqvist har i en nyutkommen bok resonerat om hur det kommer sig att kriminalpolitikens straffutmätning en gång var så offentlig och av allt att döma uppskattad. På många sätt verkar den ha fyllt samma funkioner som idag, på så vis att den visade upp statens dubbla funktion som förtrycksmedel men också som skydd mot det skrämmande våld som skymtades bortom dess ordning, och som på ett symboliskt sätt demonstrerades på avrättningsplatsen.
Under artonhundratalet gömdes istället bestraffningen, så småningom även kroppsstraffen och avrättningarna. De hamnade bakom fängelsemurar istället och den tillfredsställelse som därefter gick att utvinna ur hanteringen fick hämtas ur förvissningen om att straff ändå utmättes, och så småningom även ur insikten om att straffen utmättes i folkets namn snarare än i den oförutsebare monarkens. Den rättsstat som växte fram med de konstitutionella monarkierna kompletterades efter demokratins inträde med begreppet rättsmedvetande. Ulf Bjereld har i sin bok om justitieministern Lennart Geijer visat hur bestraffningsideologin även kunde bindas samman med en vision om ett bättre samhälle (och i hans fall, dessvärre, med egna övergrepp).
Idag saknas sådana visioner men kvar finns möjligheten att tänka sig att det som ändå gör oss till medlemmar av ett samhälle, hur risigt vi än har det, är att vi tillsammans bestraffar. Hörnqvist går inte in på det, men möjligheten att själv direkt medverka i bestraffning med hjälp av sociala medier, lägger ytterligare en dimension till den effekten – jag är något, och vi är något tillsammans, eftersom vi har makten att straffa. Hörnqvist uppmärksammar emellertid att bestraffningsideologin inte bara är en sammanhållande och förtroendeskapande kraft. Den ger också möjlighet till utlopp för de förbjudna tankarna, och för möjligheten att verkligen njuta när enskilda människor straffas särskilt hårt, kanske till och med utanför rättsstatens ramar. Vid sidan av den skrivna lagen finns, påpekar han med hänvisning till den slovenske filosofen Slavoj Zizek, också en oskriven.
