Croneman: Jag vill inte dö ensam

– Det är hon och jag, på gott och ont. Vi är som ett gammalt par. Förr om åren fick hon aldrig vara uppe i min säng, jag hade strikta regler, men nu sover hon där jämt.

Buffa sprider trivsel men Johan Croneman har alltid dåligt samvete för att han, efter en allvarlig sjukdom, inte längre orkar gå milslånga promenader med henne. I december 2017, när han var i Tyskland tillsammans med sin son Folke för att titta på fotboll, fick han en aortadissektion: en sprickbildning längs huvudpulsådern. Han var väldigt nära att dö. Det var tankarna på Folke som gjorde att han inte släppte taget, vilket han skildrar i sin självbiografiska romandebut som kom ut 2021, ”Jag är olyckligt här”. I den skriver han öppenhjärtigt, liksom utan skyddsnät, om sin kamp med missbruk och beroende. Han har alltid druckit mycket ända sedan han var tonåring och vetat om att han varit för förtjust i alkohol. Han har också alltid varit en alkoholromantiker och ägnat sig åt ”lite lagom mycket manlig självömkan”.

– Det blev larvigt till slut, säger Johan Croneman på sin östgötska dialekt som han har kvar efter uppväxtåren i Norrköping. 

Under de senaste tio åren han drack var han aldrig riktigt ”kanonfull” eller bakfull. Men han levde ett dubbelliv:

– Jag har varit otroligt mån om att ta hand om min son och sköta mitt jobb. Det är detta som har hållit mig uppe.

Det tog många år innan han förstod att han haft långvariga depressioner, i hela sitt liv har han haft en svart sida.

– När jag var tonåring sökte jag mig till mörkret men Folke har ingenting av det där alls. Jag är så glad för det. 

Jag hade alltid drickandet som en utväg. Jag tror att det var GW Persson som sa att han drack för att få tyst därinne

Barndomen beskriver han samtidigt som ganska lycklig, även om hans pappa var ”väldigt auktoritär”. De hade en komplicerad relation. Men han har alltid kunnat prata med sin mamma och har bara ljusa barndomsminnen av henne. 

Under hans mörka perioder i livet har drickandet eskalerat.

– Jag har gett självmedicineringen ett ansikte. Det var som att ta en sobril. Alkohol fungerar ganska bra under långa perioder för att tillfälligt bota sin ångest, men bara fram till en viss gräns. 

– Jag hade alltid drickandet som en utväg. Jag tror att det var GW Persson som sa att han drack för att få tyst därinne. Det är en ganska bra beskrivning. Känslan av att jag måste ha ett avbrott även om det bara är för ett par timmar. Jag förstår precis vad han menar. 

Det kan jag också göra, även om jag är försiktig med alkohol.

– Ja, jag tror att det väsnas inne i många människor. 

Johan Croneman försöker inte skönmåla sitt liv, hans blick på sig själv är rätt skoningslös. Som i en av bokens nyckelscener där han i ett desperat läge bestämmer sig för att söka akut hjälp inom beroendevården. Han får sitta i ett väntrum timme efter timme och invänta sin tur. Det händer något med hans självbild där, å ena sidan är han en uppburen och välkänd DN-krönikör och å andra sidan befinner han sig just då bland samhällets utslagna. Skammen väller fram över sidorna.

– Den där upplevelsen bär jag med mig i livet, faktiskt, säger han och associerar sedan raskt vidare till bristerna inom beroende­vården.

Han gör ofta rätt tvära girar under samtalet och kommenterar också detta själv, säger att han är hopplöst dålig på att hålla en linje.

– Jag lider svårt av idé- och tankeflykt: byter ämne, associerar lite för fritt, pratar lite osammanhängande. Jag har ärvt det av min pappa.

Nu har han i stort sett varit nykter sedan 2016, förutom några korta återfall. Även om han mår väldigt bra av ett liv utan missbruk är det fortfarande en kamp att avstå från alkohol.

– Att sluta dricka är som att starta om på år noll. Man blir en annan person. Hela mitt sociala liv har blivit annorlunda. Om man går ut så finns det ju alkohol hela tiden runt omkring en och det är inte så att jag blir sugen själv, men jag tycker det är skitjobbigt att ha berusade människor omkring mig. Hur många gånger har jag inte stått där själv och tyckt att jag varit briljant, när jag i själva verket har varit tjatig och påstridig. 

– Jag hoppas att det inte blir några fler återfall, det har varit fruktansvärda upplevelser, men det kan hända i steget. Fast börjar jag dricka igen, då hoppar jag från Västerbron. Som missbrukare är man fylld av självförakt och självhat och under återfallen kommer allting forsande – att man är så svag och dålig som dricker igen fast man vet exakt vad det kommer leda till. 

Det som väsnas eller skaver i Johan Croneman idag är bland annat det politiska läget i Europa. Han är intresserad av historia och har läst mycket om 1900-talets två världskrig. På golvet i vardagsrummet ligger böcker travade längs väggarna, eftersom bokhyllorna redan är fullproppade. Det är tydligt att han läser en hel del. 

Under de senaste tio åren har han känt av förkrigsstämningar. Han oroar sig för att hans ”pojkar” ska behöva gå ut i krig framöver. Folke har just tagit studenten, han är sonen, tillsammans med exfrun Anna Croneman. Sedan har han en vuxen bonusson, Noah, Annas barn.

– Jag tycker att alla intellektuella i Sverige har en plikt att till varje pris försöka förhindra att det bryter ut ett nytt, stort, europeiskt krig. Jag är jätterädd för det. Det påverkar mig mycket. 

Och han tycker inte att ett Natomedlemskap är rätt väg att gå, inte minst för att vi då lierar oss med kärnvapenmakter. 

Jag blev en Putinkramare i deras ögon. Det är absurt. 

En annan form av krig, men mer lågmält, är det näthat som många journalister, inklusive Johan Croneman, utsätts för. Det gör att han ibland, åtminstone till viss del, censurerar sig själv i sina krönikor i Dagens Nyheter där han skriver om tv, film och sport och ofta lyckas väva in dagsaktuella ämnen. Att skriva om feminism, rasism, miljöfrågor eller kritisera Sverigedemokraternas politik har sitt pris.

– Jag vill inte låta mig påverkas, men jag tror ändå att jag hela tiden frågar mig om det är värt det, att utsätta sig för trollen. Och jag tror att det gäller alla skribenter.

Har du skrivit sådant som du har ångrat?

– Nej, men jag kan ångra luddiga formuleringar. Man får inte slinta som journalist idag. Jag tycker att åsiktskorridoren har smalnat av totalt. När alla springer åt ett håll och alla tycker samma sak, då blir jag lätt misstänksam. Det är inte så att jag känner efter vilket håll det blåser åt och tänker att jag ska gå åt andra hållet. Absolut inte. Det är bara det att det alltid finns frågor att ställa. Jag ser det mer som att jag ställer frågor i mina texter än att jag påstår saker. 

Näthatet eskalerade när han skrev en krönika, en vecka innan Ryssland startade sitt fullskaliga krig i Ukraina, där han försökte sätta in Putins agerande i ett större sammanhang, försökte förstå bakgrunden och resonerade kring att Natos utvidgning under senare år kan ha fått Ryssland att känna sig hotat. 

– Jag fick otroligt mycket hat, det händer än idag att folk hör av sig. Jag står fortfarande för innehållet i krönikan, men jag uttryckte mig oförsiktigt. Det var klumpigt av mig. Men man måste kunna göra en klar distinktion mellan att vilja förstå Putin och Ryssland och att säga att man har förståelse för Putins agerande. 

Ja, självklart.

– Ja, men den distinktionen gjorde inte många av läsarna. Jag blev en Putinkramare i deras ögon. Det är absurt. Jag har aldrig stött en diktatur eller en militärmakt som försöker lägga beslag på sina grannländer. 

Hans plattform i DN ger honom möjlighet att kommentera väldigt mycket i samtiden så länge som han kan sila det genom sina ämnesområden. Ofta skriver han om något som är aktuellt just under den veckan. Han säger att han vill vara med i den offentliga diskussionen men också gärna hitta program i tv-tablån som inte är så uppmärksammade. Sätta ljuset på dem.

– Jag är otroligt fri i min roll. Redaktionen kan komma med förslag men ingen chef- eller kulturredaktör på DN har någonsin talat om för mig vad jag ska skriva. 

Du uttrycker ofta tydliga åsikter i dina krönikor, är inte rädd för att sticka ut hakan och skräder inte orden. 

– Nej, jag ser det som en uppgift som jag har fått på DN och på det sättet fyller jag en viss funktion i mediavärlden. Mina läsare har med åren också börjat förvänta sig att jag ska vara tydlig. 

Och de hör av sig, ofta dagligen, kloka mejl där de ibland inte håller med honom. 

– Folk kommer fram på gatan också och kommenterar något som jag skrivit, eller går förbi mig på Ica och säger: Bra Croneman, på dem bara. 

Innan jag lämnar lägenheten visar han ett meddelande han fått från en följare på Instagram som har läst ”Jag är olyckligt här” 15 gånger. 

– Det betyder jättemycket för mig. Läsarna verkar uppskatta den uppriktighet som finns i boken. 

Det finns också de som upplever hans texter som griniga och gnälliga, och han bekräftar att visst är han en grumpy old man, men hans utstrålning är närmast jovialisk. På en bokrelease som vi båda besökte kändes det som att människor flockades runt honom. 

Är du ett socialt geni?

– Nej, inte längre. Jag var nog ganska rolig förr men jag är inte så rolig nu för tiden, säger han med ett självironiskt skratt. 

Innan han blev nykter tillbringade han många timmar i barer, på krogen, på kultur­evenemang, men på senare år har han levt ganska isolerat även om han fortfarande är stammis på Folkbaren och på några kaféer på Södermalm. Vid sidan av hans mamma och sonen står hans exfru och bonusson honom närmast. Dessutom har han fått tre nya nära vänner, som också slutat dricka alkohol.

– Det är underbart att ha dem att prata med. Vi kan påminna varandra om hur jävla sunkigt det var i våra liv. Man smög iväg tidigt till Systemet, samtidigt som alla alkisar, och var jätterädd att någon skulle se en. 

Jag tror att jag är jätterädd för att dö ensam. Det är därför jag varit så mycket hos mamma, för jag vill inte att hon ska dö själv. 

Hans mamma, som han ofta besöker i Norrköping, har lärt honom att leva en dag i taget.

– Nu när jag vaknar om morgnarna är jag ganska glad bara över det faktum att jag lever och så försöker jag ta dagen som den kommer.

Men innan han somnar tänker han ofta på sin sköra aorta. 

– Jag tror att jag är jätterädd för att dö ensam. Det är därför jag varit så mycket hos mamma, för jag vill inte att hon ska dö själv. 

Han kan tycka det är lite ångestfullt att vara en äldre man med hund.

– Det är urbilden på något sätt av en ensam människa. Samtidigt har jag valt det, jag kan omöjligt tänka mig att jag skulle bo ihop med någon igen. Förutom Buffa då. 

– Jag känner mig ensam under långa perioder, men jag är inte ensam.

Har du alltid känt dig ensam?

– Ja, det har jag nog men jag har försökt bota det genom att vara ute på krogen så mycket som möjligt. 

Tankarna på att försöka hitta en ny kärleksrelation har han alltså lagt åt sidan. 

– Jag tycker att jag har engagerat mig i relationer hela mitt liv och det har ofta varit komplicerat och jobbigt. Nu står det på paus, så kan man säga. 

Idag lägger han sin energi på jobbet. Han vill fortsätta skriva så länge som han kan, som han lever.

– Det är nog viktigare för mig än att träffa en ny kärlek. Och det är lättare och roligare, man får bestämma själv. 

Just nu skriver han på sin kommande roman som handlar om manlig vänskap, alkohol och beroende. Skrivandet har gått lite trögt. 

– Jag har inte tittat på texten på tre månader men jag gjorde det igår kväll och tyckte faktiskt den var ganska bra. Det är en roadmovie där tre män i min egen ålder kör genom Europa medan de diskuterar barn, relationer, politik … 

För säkert fjärde gången under intervjun hörs tjutande sirener närma sig ute på den hårt trafikerade gatan. Johan Croneman ser sig om efter Buffa. 

– Hon brukar yla när hon hör sirenerna. Hon är så jävla söt när hon gör det, säger han och i nästa stund skäller Buffa till. 

Sedan kommer det ett litet ylande.