Hotellrestaurangen är stimmig så vi går upp på hennes hotellrum, där hon sätter sig tillrätta i sängen och lägger upp fötterna. Hon skrattar lite åt mina två bandare och jag förklarar att jag haft otur med inspelningar förr och alltid kör med dubbla inspelningar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Vet du? En vän till mig intervjuade Simone de Beauvoir i en timme. Det var hennes livs intervju. Och när de var klara upptäckte hon att inspelningen inte fungerat. Hon höll på att börja gråta, men Simone tittade på henne och sa: då börjar vi väl om då. Är det inte fantastiskt gjort?

När Claudine Monteils biografi över åren med Simone de Beauvoir, ”Söndagarna med Simone – En rebellflickas memoarer” släpptes skrev Åsa Moberg i det svenska förordet att boken var ovanlig, då det var första gången en fransk feminist skrev något vänligt om Simone de Beauvoir.

Tidigare franska feminister ägnade sig åt modermord och tjuvnyp, menade hon. Men inte Claudine Monteil. Kärleken är påtaglig även i den bok Claudine Monteil är aktuell med nu, ”Systrarna Beauvoir – Syskonkärlek och rivalitet”, som hon skrivit som en hyllning till de två kvinnor som blev hennes vänner och stora förebilder i livet.

– Efter Sartres död skrev Simone ”Avsked, farväl till Sartre” om hans sista år. Hon var förtvivlad när han dog. Vi trodde att hon skulle dö också. Boken var en hjälp för henne att gå vidare. När Hélène låg för döden kände jag att jag skulle behöva skriva den här boken, berättar Claudine Monteil.

– Så jag tog den här idén till förläggare, att jag ville skriva en farvälbok till de två kvinnor jag har älskat en så stor del av mitt liv. Jag hade just skrivit en biografi över Sartre och Simone, så min förläggare hade invändningar, hur skulle det här bli annorlunda? Jag sa att jag känner den här boken i mig, den kommer att bli annorlunda. Jag skrev den med hjärtat. Jag hoppas att läsaren känner att jag är ärlig och äkta.

Claudine Monteil har levt och andats Simone de Beauvoir större delen av sitt liv. Hon lärde känna den 42 år äldre de Beauvoir när hon var 20 år och blev några år senare även god vän med lillasystern, konstnären Hélène de Beauvoir.

Hon har doktorerat på Simone de Beauvoirs skrifter och liv och skrivit flera böcker om henne. Och det började redan i fosterstadiet, när hennes mamma under graviditeten slukade den skandalomsusade nyutkomna tegelstenen ”Det andra könet”. Mamman var professor i kemi, men mötte efter andra världskrigets slut på motstånd. Männen slog vakt om sina positioner och ville inte släppa in kvinnor.

– Boken gav henne kraft att fortsätta ta sig framåt i sin karriär som kemist. Jag var alltid väldigt stolt över henne.

Claudine Monteil växte upp i ett hem där respekten för de Beauvoir och Sartre var stor. När hon fyllde femton tog hennes pappa fram ”Det andra könet” ur bokhyllan och sa att det var dags att hon läste den. Hon läste flera böcker av Simone de Beauvoir och bestämde sig för att även hon skulle få ett spännande och rikt liv, med kampen mot orättvisor i fokus.

Våren 1968 var hon på gatorna i Paris.

– Studentrörelsen var maoistisk, så jag var en maoistisk militant. Mina föräldrar var lite avskräckta, de visste via forskarvänner i Kina vad som pågick där. Men de sa inget, de log nervöst och väntade på att det skulle gå över.

Men det var machoismen snarare än maoismen som gjorde att Claudine Monteil fick nog.

– Efter ett år av manlig machodiktatur var vi många unga kvinnor som lämnade studentrörelsen. Vi grundade istället den franska kvinnorörelsen MLF och Simone de Beauvoir ville gå med oss. Hon var 62 år, hon var ett monument för mig.

Simone de Beauvoir hade via Sartre hört talas om Claudine och hennes arbete inom studentrörelsen, bland annat riktat mot fabriksarbetande kvinnor, och Claudine blev hembjuden till Simone de Beauvoir, som spände blicken i henne och frågade vad hon ansåg om abortfrågan.

– Du var tvungen att svara omedelbart och ha egna tankar och idéer. Annars var hon inte intresserad av dig. Det var skrämmande.

Claudine Monteil kom att ingå i den krets av feminister som varje söndag träffades hemma hos Simone de Beauvoir och planerade politiska aktioner. Tillsammans undertecknade de ett upprop mot abortlagstiftningen. 343 kända och okända kvinnor skrev under rubriken ”Jag har gjort abort”. Detta i en tid där abort kunde straffas med fängelse och det bara gått några decennier sedan en kvinna giljotinerats för en abort. Bredvid Simone de Beauvoirs namn står systern Hélènes.

– Under den tyska ockupationen ändrades lagen och abort förbjöds av nazisterna. En kvinna som gjort en illegal abort under andra världskriget blev giljotinerad. Men det var inte nazisterna som dömde henne till döden, det var franska domare, som var protyska. 1970 löd vi fortfarande under lagar nazisterna instiftat. Föreställ dig det.

Abort-manifestet blev en skandal.

– Vi publicerade manifestet i april 1970. Innan hade jag bara hört ordet abort två gånger, som en viskning. Men så en morgon på omslaget till en av de stora morgontidningarna, 343 kvinnor som förklarade att vi gjort abort. Vi kunde arresteras, sättas i fängelse. Mina föräldrar grät. Jag var 21 och den yngsta som skrev under. En tredjedel av oss som skrev under hade inte gjort abort utan skrev under av feministisk solidaritet. Mina föräldrar var rädda att jag skulle gripas. Min morbror blev uppringd av sin chef och blev tillfrågad om jag var släkt med honom och han sa nej, absolut inte. Jag förstår honom. Han kunde förlora sitt jobb. På grund av att flera av kvinnorna var så kända, blev ingen arresterad.

Några år senare nådde rörelsen framgång och abortförbudet hävdes 1975.

Den mindre kända systern, Hélène, var även hon en dedikerad feministisk aktivist, men också en oerhört produktiv konstnär. Hon var två år yngre än Simone, men slog igenom som konstnär innan Simone de Beauvoir hade publicerat sin första bok. Hon var gift med en av Sartres tidigare elever, Lionel de Roulet som arbetade som kulturattaché, vilket gjorde att de genom åren bodde i en rad olika länder i Europa.

I Strasbourg var Hélène de Beauvoir aktiv i öppnandet av en kvinnojour för misshandlade kvinnor. När Claudine Monteil skulle resa till Strasbourg fick hon frågan från Simone de Beauvoir om hon skulle ha något emot att träffa hennes syster, som ville gå med i MLF, när hon var där.

– Om jag hade något emot det? Verkligen inte, genom Simones böcker hade jag lärt känna Hélène som en väldigt varm person och jag hade drömt om att också få träffa henne.

De blev goda vänner och Claudine Monteil beskriver sin relation till Hélène som relationen till en mormor. I boken berättar Claudine Monteil både om kärleken mellan systrarna och hur de båda systrarna stöttade varandra, Simone delade bland annat sin första lärarlön med Hélène så att Hélène kunde hyra en ateljé och skaffa sig konstnärsmaterial.

Men boken berättar också om rivaliteten och konflikterna, varav en handlade om synen på kvinnliga konstnärer. I boken beskriver Monteil hur Hélène ansåg att kvinnliga konstnärer beskrevs i förklenande ordalag i ”Det andra könet”, där Simone de Beauvoir beskriver hur unga kvinnliga konststudenter låter blicken irra mellan den tomma duken och sin egen spegelbild.

– Simone var storasystern. Hon var ledaren och den som måste vara bäst. Hon tog hand om Hélène, men såg henne inte som jämlik. Det enda Simone inte kunde bättre, var att måla. Där var Hélène den talangfulla. Jag tror att när Simone tryckte ner kvinnliga konstnärers arbete, det var ett sätt att trycka ner Hélène. Det var väldigt otrevligt. Sartre var väldigt sarkastisk. Simone var inte lika sarkastisk innan hon träffade Sartre. I de kretsar de rörde sig var man sarkastisk och man tryckte ner andra för att lyfta upp sig själv.

Hur såg hon på andra kvinnliga författare?

– Jag minns att jag pratade med henne om andra kvinnliga författare, men hon ville inte. De enda hon gillade var George Sand, Virginia Wolff och Louise Michel. Sina samtida ville hon inte prata om. De var rivaler. Förutom Violette Leduc, en lesbisk författare som hon stöttade.

Den femtonåring, som läste de Beauvoir och bestämde sig för att skapa sig ett spännande liv kom sedan att jobba som diplomat och för kvinnors rättigheter inom FN.

– Det var som att Simone, Hélène och min mamma alltid satt på min axel. De hade varit stolta att jag gjorde det här, försvarade kvinnors rättigheter officiellt för Frankrike. Den här ungdomen de känt. De är underbara skuggor att ha med sig.

Vilka frågor tror du att Simone och Hélène de Beauvoir hade engagerat sig i idag?

– Jag tror att Simone hade fortsatt att jobba med våld mot kvinnor, och kvinnors utbildning. Vi har stora problem med att kvinnor inte väljer naturvetenskapliga ämnen.

Hélène gav föreläsningar om kvinnliga konstnärer som gjorts osynliga. Det hade hon fortsatt med.

Men Hélène själv har inte blivit bortglömd. Just nu visas en stor utställning av hennes verk på Musée Würth, i Erstein strax söder om Strasbourg. Hélène de Beauvoirs konstnärsskap innehåller flera tusen tavlor och hon målade hela livet, fram till en kort tid innan sin död då hälsan satte stopp. Hon blev 91 år gammal. Dagen efter hennes död började Claudine Monteil skriva sin farvälbok.

– Det tog mig tre år att skriva boken och under de tre åren var de levande. De var i rummet med mig. Det var underbart. Jag skriver inte snabbt. Den fick mogna långsamt. Och jag fick ha Hélène och Simone med mig hela tiden. När jag var klar sa jag till min man: jag är så deprimerad. Nu är det över. Nu är de döda.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.