"Cheferna gjorde sånt som skrämde folk på riktigt"

Det irriterar honom att behöva vara anonym, men risken för framtida problem är så stor att undersköterskan Jens ändå låter sig intervjuas under alias. Jens har haft flera arbetsgivare sedan han började jobba för åtta år sedan. Han trivs bra i yrket, men menar att den individuella lönesättningen ofta inte blir rättvis.

– Det ser fint ut när man sätter upp kriterier för lönesättningen, men när du väl sitter där och påpekar hur din kompetens passar in i kriterierna så viftas det bort. Det spelar ingen roll vad eller hur du gör för att passa in för det räknas ändå inte.

Jens säger att han inte tänker särskilt mycket på lönesättningen i sitt dagliga arbete, men att det dyker upp som ett irritationsmoment på arbetsplatsen varje vår när förhandlingar ska hållas och löner sättas. Kollegor blir förbannade på varandra när någon fått ett extra stort lönelyft utan att det verkar finnas goda skäl.

– Det blir ingen bra stämning. Men det är ju inte öppet vad alla tjänar, utan man får höra det ryktesvägen. En del är väldigt hemlighetsfulla med vad de har fått och andra berättar öppet. Och att vara den som år efter år får sämre lön är inte roligt.

Små summor att slåss om

Samtidigt, säger Jens, rör det sig ofta inte om stora skillnader. ”Inom vården är det ganska små summor som man slåss om.”

På en av arbetsplatserna där han har jobbat har det varit uppenbart att lönesättning har varit ett av flera maktmedel som använts för att straffa medarbetarna när de har uttryckt oro över sin arbetsmiljö. Personer som påpekat ergonomiska brister, att hjälpmedel inte ska stå i korridoren av brandsäkerhetsskäl, eller att avdelningen är underbemannad blev ofta sämre behandlade, och det syntes även i lönekuvertet.

– Men då var lönesättningen bara ett av flera maktmedel. Den som klagade kunde få kommentarer som ”vad har du själv gjort åt saken” eller ”borde du verkligen jobba här”. Det kunde också hända att personalmöten som var inplanerade flyttades till annan tid utan att delar av personalen fick information, eller att de som var kritiska inte fick gå en viss utbildning.

– Cheferna gjorde också sådant som skrämde folk på riktigt. Som att omplacera personer till en annan tjänst. Det hände framför allt med dem som hade kritiserat saker i arbetsmiljön. Däremot gick det aldrig att bevisa att det var därför. Personalcheferna har ju rätt att leda och fördela arbetet.

Jens tycker att det mest irriterande med den individuella lönesättningen är att den tycks omöjlig att påverka. Även när det finns uppsatta kriterier är det chefer och ledning som, från sina egna bevekelsegrunder, avgör om den anställda passar in. Hur chefen egentligen har tänkt är svårt att förstå eller få syn på.

– Kommunal säger ju att det är det här medlemmarna vill. Men när jag pratar med mina kollegor märker jag att det är väldigt olika. En del motsätter sig det här helt och hållet. Andra tycker att det är mycket bättre än det gamla systemet Det är väldigt uppdelat, och inte alls entydigt. Hur många som vill vad, vet jag inte.

Det gamla tarifflönesystemet har Jens ingen erfarenhet av och han säger att han inte vet exakt vad som borde ersätta individuella löner. Men att det måste finnas möjlighet att förstå hur man ska göra för att uppnå ett visst lönekriterium.

– Kanske kunde man ta det bästa av erfarenheterna från varje system och göra ett nytt. Det viktiga är att det fungerar så att man får rätt lön.

Läs även:
Forskare: "Riskerar väldigt godtyckliga löner"