”Ja ba’: This is it alltså. Han såg ut som vanligt. Som om han sov. Bortsett från blodet och bandaget runt huvudet. Jag satt där med honom och även om de sa att han var död så vet jag att han var där. Och jag sa till honom: Marley jag fattar att du måste dra, men du får absolut inte lämna mig, du måste stanna hos mig, för jag klarar mig inte utan dig.”

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Det är Maritha Ogilvie från Farsta som berättar. Hennes enda barn, sonen Marley, var 19 år när han sköts på öppen gata i Vårberg, i mars 2015. I boken ”Mammorna” återger författaren och journalisten Alexandra Pascalidou Marithas och 19 andra mammors berättelser. Det är mammor som förlorat sina söner till kriminalitet och droger, mammor vars söner blivit skjutna utan att någon förstår varför, men också mammor som har fostrat framgångsrika barn trots att oddsen varit emot dem. Som gemensam nämnare har alla mammorna de utsatta områdena de bor i.

– De är från Sveriges fattigaste och mest utsatta området. Där poliser beskriver läget som akut. När jag växte upp sa man getton, nu säger folk no go-zoner. Alla dessa begrepp också blir kollektivt bestraffande mot majoriteten av människorna som bor där och kämpar för att ge sina barn en bra framtid och en trygg vardag, säger Alexandra Pascalidou när vi ses för att prata om boken.

”Mammorna är en stor del av lösningen”

Idén började gro redan efter Husby-kravallerna, 2013, som har kopplats samman med att en 69-årig man sköts ihjäl av polis, vid ett ingripande.

– Det ropades på straff och hårdare tag, det fanns ingen förståelse. Folk satte på sig skyddsvästar och åkte ut till orten som om det var en krigszon. Då pratade jag med några kvinnor därute som var väldigt oroliga för vad som pågick. Sedan eskalerade det dödliga våldet i orterna. Det blev en massa dödsskjutningar. Jag var helt förtvivlad. Våldet har alltid funnits där, våld finns alltid i fattigdomen och jag har växt upp i våld på olika sätt. Men det blev värre och det blev mer okontrollerbart.

Alexandra Pascalidou gjorde en stor intervju i Dagens Nyheter med mammor som på olika sätt kämpade för de unga i utsatta områden. Hon hade fler mammor som ville vara med än vad som fick plats i tidningen och efter att intervjuerna publicerats hörde ännu fler av sig. En bok började växa fram.

– I dessa tider när avhumaniseringen är så tydlig, om man då går tillbaka och humaniserar, gör de här människorna till människor igen, synliggör deras mödor, liv och drömmar. Och deras oro och rädsla. Man hör hela tiden att folks oro inte tas på allvar och det är sant, ingen tar inte de här kvinnornas oro på allvar. Dessa mödrars röster försvinner.

Under arbetet fick hon frågor om varför hon pratade med mammor, mammor vet inget om livet på gatan varnades hon.

– Mammorna vet inte var man kan köpa vapen eller vad ett kuvert med kokain kostar på gatan, men de vet allt om sina barns uppväxtvillkor. Och de vet allt om våldet. Är det någon som vet allt om våldet så är det dem och de får aldrig sitta i en Aktuellt-studio. De här mammorna har fått smaka på det här våldet inpå sina kroppar, de har fått se sina barn drabbas. Jag menar att det är både rätt och fel att mammorna inte vet något om vad som händer på gatan, bland de kriminella. De vet mer än man tror om polisbrutalitet, och annat som händer deras barn.

– Jag tror också att mammorna är en stor del av lösningen. Det är mammorna som kan bringa ordning och lugn, när de är ute och nattvandrar exempelvis.

Tycker allt har eskalerat

En av kvinnorna i boken, Matha Kasagiannis i Vårberg, berättar om stoltheten att bo där hon bor och viljan att lyfta fram det som är fantastiskt med platsen, mångfalden, eldsjälarna, det dynamiska och känslan av att höra till. Hon beskriver hur hon överkompenserar alla de negativa bilderna av människor i området, men att det också gör att när hon riktar strålkastarljuset mot det positiva också kastar skuggor över det som inte är så bra, som utanförskapet och exkluderingen.

– Jag relaterar väldigt mycket till det hon beskriver, säger Alexandra Pascalidou.

– Det är så otroligt svårt att värja sig mot de svarta och svartmålande bilder som kablas ut i världen. Hela den rasistiska retoriken som tjänar på att bara utmåla förorter och dess invånare i dessa svarta konturer. Men det är inte lätt. Att nyansera en bild handlar ju om att man frenetiskt också försöker presentera motbilder. Det gör ju jag också. Bilderna som aldrig får plats, som alltid redigeras bort och hamnar i sopkorgen. Men de här goda bilderna är ju inte heller hela sanningen. Allt måste fram, både det negativa och det positiva. Och alla mellanlägen. Alla som inte är antingen stjärnor och oslipade diamanter, eller kriminella. Alla som bara är helt vanliga.

Höll releasefest i Rinkeby

Alexandra Pascalidou bokdebuterade 2001 med boken ”Bortom mammas gata”, som handlade om uppväxten i Rinkeby.

Hur tycker du att debatten har förändrats sedan dess?

– Hela retoriken och tonläget har blivit så mycket råare, uppifrån, från dem som pekar finger åt dem som ligger. Man skuldbelägger offren, i dessa metoo-tider, som ändå har varit något slags uppvaknande om att skulden och skammen inte ska ligga på offer. Det här är samma mekanismer. Man pekar ut minoriteter, de fattiga, arbetarklassen, kvinnorna, flyktingarna. Allt är deras fel.

Hur tycker du att situationen i utsatta områden har förändrats?

– Jag tycker att allt har eskalerat och förvärrats och brutaliserats. Och jag tycker att samhället på många sätt har kapitulerat. Vi ser en reträtt. Sverige som ändå var ett föredöme i världen när det gällde likvärdighet, jämlikhet och jämställdhet, har tagit flera steg tillbaka. Man har gjort det genom att skära ner och spara på dem som behöver samhället som allra mest. Sedan 90-talet har klyftorna bara ökat. Och vi ser att vi har fått andra klassens medborgare, som vi varnade för. Vi sa ju redan då att orterna var tickande bomber. Det var också därför hela mitt författarskap och min journalistik började. Jag kände att det var som om vi levde i olika världar. Vi brukade skämta när jag växte upp om att man skulle ha med sig passet när man åkte till Rinkeby, vår tunnelbana kallades för vitlöks­expressen. Det väckte en sådan enorm vrede och frustration i mig, och förstås ett enormt mindervärdeskomplex, att vi matades med att vi var mindre värda.

– Allt vi varnade för har hänt. Bomben har briserat och glappet har ökat. Det finns väldigt tydliga elitskolor och samtidigt skolor där ungarna inte har betyg att studera vidare. Man sitter fast i sin klass på ett helt annat sätt. Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle hamna här, att det skulle bli så här mycket värre, svårare, att utvägarna skulle bli färre.

När hon året efter ”Bortom mammas gata” släppte boken ”Korsvägar – röster om förortskultur”, höll hon releasefesten i Rinkeby. Hon höll ett kärlekstal till de missförstådda miljonprogrammen och lyfte kulturrikedom, kreativitet, gemenskap och solidaritet. Efter talet kom en vd fram och viskade att hans attachéväska försvunnit. Alexandra Pascalidou beskriver i boken hur skammen sköljde över henne. Hon sprang ut till killarna som hängde på torget och skällde ut dem. En kvart senare var väskan tillbaka. När hon inför denna bok ringde upp en av de som var med på festen säger han: ”Idag hade du inte fått något happy end på din story. Då fanns mer gemenskap. Idag har de splittrat oss i tusen bitar.”

– Orten har splittrats i etniska enklaver. Människor fjärmar sig på olika sätt. Man lever mer i sin egen grupp. Vi har ingen enhetlig skola längre. Alla går i olika friskolor, tar bussen bort. Vi gick ju i samma skolor. Jag hade värstingarna och genierna i samma klass. Det var blandat. Jag var tvungen att bearbeta mina fördomar också. Turkar var ju våra ”fiender” som greker och halva min klass var turkar. Jag tvingades att se bortom etniska tillhörigheter. Nu är man inte tvungen att göra det på samma sätt. Jag tror att segregationen bara har ökat av det här skolsystemet.

”Jag har slagits hela livet”

I bokens alla kapitel presenteras den ort respektive kvinna bor i. Medelinkomsterna är många gånger lägre än riksgenomsnittet, alternativ hälsovård och astrologi är ofta stora intressen och Socialdemokraterna ofta det största partiet.

– Även Socialdemokraterna har anammat hela den här retoriken. Alla låter likadant nu. Det är bara repression och straff. De har svikit sin ideologi. Bara för att människorna i de här områdena har en annan bakgrund och inte svenskklingande namn är det som om de inte räknas in i arbetarklassen. Fast det är de som jobbar hårdast. Och det är deras väljare. Därför ville jag presentera det. Så här röstar de. Det är så jävla tydligt, det här sveket.

Som en röd tråd genom Alexandra Pascalidous journalistik går tanken om att lyfta fram röster som inte har en självklar plats i offentligheten. I boken ”Taxi” berättar 23 taxichaufförer om sina liv, där ryms allt ifrån jetsetliv till fängelsevistelser och privata tragedier. I dokumentärserien ”Vi kallas tiggare” följde hon rumänska tiggare på svenska gator.

– Jag har brottats med det här som journalist. Vilka röster tas fram och vad kan jag komplettera med? Jag ser det som min uppgift att komplettera bilderna som är otroligt ensidiga. Eftersom hela journalist- och författarkåren är en ganska homogen grupp människor, som har andra erfarenheter och som de skriver jättebra om och skildrar fantastiskt. Men det finns en lucka och den måste fyllas.

– Jag har slagits hela livet med tankarna om hur man bäst kan göra nytta. Är det rätt att flytta från orten, eller ska man stanna kvar? Hur kan man bäst lyfta människor. Gör jag mer nytta om jag bor någon annanstans men alltid arbetar för detta? Har vi rätt att utvecklas och flytta och lära känna nya kvarter? Varför kunde Astrid Lindgren flytta från sin bullerby utan att hon blev anklagad för att vara en svikare? Samtidigt som vi måste bo på samma ”mammas gata” hela livet.

Har du dåligt samvete?

– Som kvinna har jag alltid dåligt samvete. Har man ett samvete har man väldigt ofta dåligt samvete. Förstår du vad jag menar? Fast jag känner samtidigt att jag gör en massa gott. Jag glömmer aldrig vad som är min uppgift och var jag kommer ifrån. Det går inte en dag utan att jag får höra ett gott ord, någon som tackar för att jag har skapat förståelse. Oavsett om det handlar om orten, taxichaffisar, romer eller kvinnor som blivit sexuellt trakasserade. Jag ser att det ger resultat.

– Men samtidigt, så sent som för en halvtimme sedan fick jag ett meddelande om att mitt huvud ska rulla väldigt snart. Men vi blir fler som är engagerade. Man kan hota en av oss, men inte alla.

Du har varit synlig i debatten kring rasism och sexism sedan du blev en offentlig person. Vad har det kostat dig?

– Jag har drivit de här frågorna i 20–30 år. Jag har betalat ett högt pris. Jag har genom hela mitt yrkesliv fått ”goda råd” om att inte prata om de här obekväma frågorna, för att jag bränner mina broar, jag blir oanställningsbar.

– Det enda jag pratar om är det som står i Sveriges grundlag, det som står i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, demokratiparagrafen i Public service, men när jag säger de sakerna stämplas jag som partisk och det finns de som säger att jag inte ska få jobba.

– Det har kostat att jag ständigt är rädd. Och att jag lever i en fullkomlig yrkesmässig och ekonomisk ovisshet. Jag vet aldrig om och när jag får mitt nästa jobb. Om de vågar jobba med mig. Det har lett till otroligt mycket hyllningar och priser. Men jag vill ju bara få jobba. Jag blir otroligt hedrad och ödmjukt tacksam när folk säger att jag är modig, men människor som jag måste släppas fram. Vi måste få skapa, vi måste få utrymme att producera. Priser är fint, men jag vill ha riktiga jobb. Jag är en historieberättare, jag har mängder av historier jag vill få ut.

Vad vill du göra härnäst?

– Jag vill fortsätta berätta andra människors historier, möta människor, så frön av förståelse. Väva samman världen och bygga broar. Det gör man genom att skapa dialog. Och genom att lyssna. Det är därför jag älskar journalistiken. Det är en sådan ynnest att få jobba med journalistik. Jag vill bara få utrymme och en plattform där jag kan göra det. Utan ängslighet från chefer.

– Jag vill också göra ett nytt Mosaik, som skulle behövas mer nu än då när det sändes. Det var banbrytande då. Jag tog ut Göran Persson till Rinkeby, jag fyllde studion med svarta svenskar, däribland Alice Bah Kunke, och pratade om hur det är att vara svart svensk. Det här var sent 90-tal. Jag skulle vilja göra det nu också. Samma vindar har kommit tillbaka, fast de är värre den här gången. Rasister, nazister och ultranationalister är mycket mer organiserade idag.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.