Bodil Jönsson svänger av från den stora vägen in på grusvägen kantad av höga lindar, strax utanför Lund. Hon parkerar bilen framför sitt hem – ett litet tegelhus som vid första anblick ser rätt vanligt ut om än gammalt och gulligt. Men på väg till ytterdörren passerar vi en märklig anordning i trädgården, som får besökare att haja till. En kanske fyra meter hög konstruktion bestående av tre stolpar i trä, med en klocka fäst längst upp där stolparna möts. Hon förklarar att det är en linbana som hon byggde åt barnbarnen efter att hon flyttade hit år 2000. Den första versionen rasade.

– Men jag är ju en envis typ, så jag skulle restaurera den här punkten i rymden. Nu är det tre betongplintar á tre ton i marken…

Hon pekar upp mot toppen av tornet och ler klurigt.

– Och så hängde jag en klocka, drog upp el så man kan tända en lampa, och gjorde så att man kan få upp vatten och bli sprutad på när man åker linbanan. 

Nej, det är inte alla 82-åringar som låter bygga en avancerad linbana utanför huset. Men så är hon ju inte riktigt som alla. Utöver linbanebyggare är hon bland annat fysiker, professor emerita och känd för sin medverkan i ”Fråga Lund”. Som författare slog Bodil Jönsson igenom på 90-talet med boken ”Tio tankar om tid”och hon har sedan dess fortsatt skriva tankeväckande böcker som förenar människans vardagliga erfarenheter med forskning och filosofi. Nu har hon ytterligare ett projekt på gång som ska ta henne på turné över landet.

Backar man bandet går det hela tillbaka till vintern 1946 när Bodil Jönsson var fyra år gammal och åkte skidor i skogen nära huset i Nissadalen utanför Halmstad. Där träffade hon på en skogsarbetare.

– Han böjde sig ner, snöade av en stubbe med sin vante och började berätta väldigt engagerat om årsringar. I min livliga fantasi tänkte jag att jag också hade det – om man sågade huvudet av mig skulle man alltså se fyra årsringar. Det var min första bild av tiden. Sedan har jag burit med mig den bilden, och tänkt att de där årsringarna pratar med varandra. När jag fått en ny idé – ofta när jag sover – är det min 4-åring som pratar med min 37-åring. Vi är alla våra jag samtidigt.

Uppväxten på den halländska landsbygden på 1940- och 50-talet skiljer sig från hur det ser ur idag, berättar hon.

– Mina föräldrar skulle aldrig fått för sig att fråga mig vad vi skulle ha till middag, eller när. Det var en omöjlig tanke då. Tryggheten fanns genom att det fanns en rytm. Och den kunde inte vi påverka. Jag gick heller aldrig och frågade mina föräldrar ”Vad ska jag göra nu?”, för då blev jag satt i arbete.

Att som Bodil vara vetgirig premierades inte direkt. Men det fanns gott om tid för tankar, och eftersom hennes båda föräldrar var förskolelärare fanns det stor tillgång till böcker för det nyfikna barnet.  

När hon ska förklara hur hon senare kom in på sin forskarbana som fysiker, var det inte så noga uträknat. Egentligen ser hon sig själv som en humanist ”så det stänker om det”.

– Men jag råkade gå naturvetenskaplig linje och hamna på teknisk fakultet. Ändå har det inte blivit så fel. Jag har inte kunnat slå mig till ro i det renodlade tekniska, men på samma sätt hade jag nog inte trivts särskilt bra i enbart humanistiska sammanhang heller – jag vill ju få saker gjort!

Kombinationen av mänskligt tänkande och tekniskt kunnande visade sig framgångsrik. Bodil Jönsson doktorerade i fysik 1972 och tog initiativ till Certec, en avdelning på Lunds universitet som forskade fram ny rehabiliteringsteknik, där hon sedan verkade som professor. För gemene man blev hon känd som en av deltagarna i  Svt:s fakta-underhållningsprogram ”Fråga Lund”. Men sitt stora genomslag fick hon 1999 med boken ”Tio tankar om tid”, som har sålts i hela 650 000 exemplar. Tajmingen var perfekt – just innan den stressrelaterade ohälsan i samhället hade börjat tas på allvar.

– Det fanns ett antal människor som gått in i väggen, det hade börjat märkas på arbetsplatser men sågs fortfarande bara som ett individuellt problem. Så kom det plötsligt en bok som talade om vårt förhållande till tid i vardagliga sammanhang.

Bodil Jönsson levde själv vid det här laget ett aktivt liv med många järn i elden. Familjeliv med småbarn, arbetet på fakulteten och extra uppdrag för universitetet. Hon upplevde liksom många att tiden rusade iväg, och beskriver i boken hur hon ville få stopp på karusellen genom att ställa om sitt tänkande. Men hon började även med en radikal handling.

– Jag gick till chefen och sa: Jag ska vara ledig med lön, du kan ta från det kontot för där finns pengar. När jag ser tillbaka undrar jag: Hur vågade jag det?  

Första veckan hemma städade hon vinden. Så småningom lade sig rastlösheten. Effekten av time-outen blev också den hon hade tänkt sig; en omstart där hon åter kände sig i takt med sin egen tid. Ett annat kapitel ägnas åt ”ställtid” – behovet av extra tid i schemat för att hinna ställa om inför en ny aktivitet – vilket blev inkorporerat i medelsvenssons vokabulär.

Trots att det nu är 25 år sedan boken kom ut fortsätter den att vara aktuell. En uppdaterad version utkom senast 2020 med i stort sett samma huvudrubriker. Men vissa saker har lagts till. En stor förändring som Bodil Jönsson ser är att vi alltmer blandar ihop nuet med framtiden – något hon kallar för att vi lever ”i prenässansen”.

– Om renässansmänniskan ville återknyta till arvet från antiken, så gör vi tvärtom – baserar hela vår tillvaro på framtiden. Ekonomin har satt det i system. Allt är baserat på att pengarna följer förväntningarna, inte sakernas egentliga värde. En bostad kan öka i värde mycket mer än vad din årslön är. När minusräntan kom för första gången, tänkte jag: Nu måste väl ändå människor förstå? En ränta som blir negativ motsvarar att klockan går baklänges. Men det var väldigt få som reagerade på det.

De senaste åren har ett annat ämne seglat upp som hennes hjärtefråga – egentligen inget nytt sådant utan snarare grunden för den forskning, lärande och skrivande som hon ägnat sig åt under sitt liv – nämligen kunskap.  

Det vankas lunch i det ljusa köket, som ryms i det ena av de ursprungligen två små husen som Bodil Jönsson låtit bygga ihop. Hon värmer på en laxpudding, plockar fram färska grönsaker. I två år har hon nu varit i ”Trumptramset”, som hon kallar det – fördjupat sig i den framväxande kunskapsrelativismen och vad vi kan göra åt den. För knappt ett år sedan släpptes hennes bok ”Så fint att kunskap finns!” Här tar hon avstamp i sin egen historia, hon som fått vara med om en enorm förändring i tillgången till kunskap.

– Jag är tydligen gammal, för jag fanns med i internets barndom. Och jag minns så väl den gången jag efter avslutad strykning av tvätt kunde logga in på Santa Fe Institute och få reda på det jag ville, utan att störa någon, utan mellanled, utan att det kostade något – det var så oerhört stort! Nästan en religiös upplevelse. Sedan är det mycket som dessvärre inte blivit så bra som vi ville.

Det kunskapsförakt som växt fram de senaste åren har förbluffat henne.

– När jag föddes var folkskolan sjuårig. Men det fanns ändå en oerhörd respekt för kunskap. Min mamma ledde studiecirklar med kvinnor från byvägen. Det var stort att få lära sig, att vara med. Fram till 70-talet fanns en enorm känsla av att kunskap var viktigt.  

Att kunskapsrelativismen sedan grott så pass att en hel del människor börjat tvivla på grundläggande kunskap – som kan säga att de ”inte tror på klimatförändringarna” och tycka att påståenden från influencers har samma tyngd som forskning – förklarar Bodil Jönsson med ett antal samverkande saker. Till att börja med: postmodernismen, en tankeströmning och analysram som haft stort inflytande de senaste decennierna och som bottnar i ett tvivel på om objektiv kunskap ens är möjlig. Sanning och verklighet uppfattas som alltmer relativa begrepp. Tillgången till kunskap på nätet har dessutom gett fritt spelrum för spridandet av lögner. Allt detta i en värld som gått från en förutsägbar, lokal bytillvaro till en globaliserad värld där vi förväntas kunna bedöma och sortera information på en helt ny nivå.

– Det har även lite med all fin jämställdhet och så vidare att göra – man tänker att alla har rätt till sin egen sanning. Man har blandat samman alla människors lika värde, vilket jag förstås också hyllar, med föreställningen att alla tankar och idéer skulle ha samma värde. Som Daniel Patrick Moynihan, ledamot i den amerikanska senaten, sa en gång till en meningsmotståndare: ”Du har rätt till din egen åsikt. Men du har inte rätt till din egen fakta”.

I sin bok förklarar hon vad kunskapsrelativismen, om den får fortsätta härja, i värsta fall kan leda till.

– Vad skulle det göra med oss om vi tappade taget om kunskapen? Jag tror inte alla förstår det. Vi kan inte ha någon demokrati, för vi måste ha beslutsunderlag som alla kan tro på. För att kunna prata med varandra överhuvudtaget behöver vi ha kunskaper som överlappar varandra. Det kostar på för mig att möta en människa som just fått en idé, och som tycker den idén är lika mycket värd som den som har flera tusen mantimmar av erfarenheter och undersökningar bakom sig.

Hittills har hon upplevt ett rätt svalt engagemang för frågan.

– Jag insåg, att när det gäller tidsboken så hade alla upplevelsen att man hade ont om tid. Nu är inte människors upplevelse att man har ont om kunskap. Dessutom finns en väldig trötthet. När man söker svar på något man är intresserad av kan man få höra tre olika svar. Och man har vant sig vid partiledardebatter där människor ljuger varandra rakt i ansiktet.  

Vad kan vi då göra åt saken? I sin bok listar Bodil Jönsson ett antal strategier för att återvinna kunskapens ställning – som att värna folkbildning, skärpa kraven på public service och använda AI – till exempel för att under livesända partiledardebatter grovsanera de värsta lögnerna. Men också tips på hur man kan utmana ”kunskapsförnekare” vid middagsbordet.

– Det finns numera kunskapsförnekare i stort sett i alla vänkretsar. Och jag kan inte låta bli att tro på samtalet. Jag driver många samtal i små och stora sammanhang, där jag vet att det går att komma fram.  

Bodil Jönsson är som bekant inte den som ger sig. För att driva vidare initiativet har hon startat sajten Uppdrag Kunskap ihop med projektledaren Jonas Fagerson. Där läggs ut veckobrev, poddavsnitt och filmklipp för att nå ut med budskapet. Med start i vinter ska de turnera runt med föreställningen ”Kunskapen, tiden och tryggheten”, där Bodil Jönssons tal utifrån boken varvas med musik.

– Jag vill inte vill vara en predikant – detta behöver vara en folkrörelse där vi hjälps åt. Det är framför allt den unga generationen det handlar om. Frågan man som ung ställer är alltid: Vem är jag? Och så vrålar man ut det på olika taffliga tonårssätt. Men det är bara att hålla om dem, så går det över. Då behöver de inte återkoppling från en vuxenvärld som gungar.

Hon menar att barn och unga är de som just nu får betala det högsta priset för kunskapsrelativismen.

– De behöver vuxna som visar att vi är trygga. Som med klimateländet. Vi sitter i samma båt. Det är inte barn eller Greta som ska leda detta – det är vi.

Bodil Jönssons vardagsrum har två svarta fåtöljer med utsikt över den grönskande baksidan. Här sitter hon ofta och läser och tänker, och ser då till att inte bli störd. Hon kallar sig själv ”semi-eremit”, en person som är beroende av mycket ensamtid men som också har ett nära nätverk av vänner och familj. Att vi inte skulle ha tid – både i vars och ens liv, men också som kollektiv när det gäller att påverka saker som kunskapsförakt och klimatförändringar – är något hon arbetat emot sedan 90-talet.

– Vi blir äldre, är friskare längre tid och har tekniken till vår hjälp att göra saker och ting på en bråkdel av den tid det tog förr. Min mormor släpade tvätten till sjön två kilometer i oländig skogsmark, det måste ha tagit totalt två dygn. Själv stoppar jag in tvätten i maskinen och trycker på knappen. Tvättandet är en ickesak. Rationellt har vi gott om tid.

Men upplevelsen av tid är en annan sak.  

–  Många känner att tiden rinner iväg. Det är fortfarande den vanligaste frågan jag får när jag föreläser: Varför går tiden så fort? Innan jag hinner öppna munnen brukar folk säga att det är för att nu är en timme en större andel av vårt återstående liv än vad den någonsin varit. Jag förnekar inte att det är ett sätt att resonera. Men jag tror inte att vi människor är så rationella. Detta med att tiden går ifrån oss, är en känsla. Tiden skiter i dig. Den bara går, och den kommer med samma hastighet som den försvinner. Men du kan ställa om ditt tänkande kring tid, till att titta på tiden som kommer till dig istället för den som försvinner. Jag tror man blir en lyckligare människa då.

För egen del har hon lyckats bibehålla det tankesättet i över 50 år.

– Jag har koll på tiden. För mig går tiden inte fortare nu än vad den gjort innan. Skulle den till äventyrs börja skena, gör jag som jag gjorde när jag var 30 – tar en time-out.

Utöver att se sambanden och helheten har Bodil Jönsson stuckit ut genom att ge känslor och erfarenheter stort utrymme i sin forskning, sitt tänkande och skrivande. I början av hennes senaste bok står: ”Den är skriven med mitt hjärteblod och utgör därför en säregen blandning av personliga och professionella inslag”. Att bejaka samspelet mellan kunskap ock känsla är också den allra sista punkten i hennes lista över förslag på åtgärder.

– När man ska beskriva mönster måste man ge exempel. Det finns bara ett sätt, och det är att ta exempel ur mitt eget liv. Inte för att jag tror att mina exempel är banbrytande för någon annan än mig, men just för att de är personliga och därmed bär på känslor. Så gott som allt vi gör som människor är ju känslodrivet, konstaterar hon och fortsätter:

– Det är mycket man får utstå om man börjar jaga kunskapsförnekarna. Jag skulle lika gärna kunna slå mig till ro här. Men känslan är: ”Nej, Så här kan det inte få lov att vara!” Lite hårt uttryckt: Jag är i alla fall Bodil Jönsson. Så pass stort förtroendekapital i den svenska kulturen har jag.

Bodil Jönsson återvänder i flera av sina böcker till  sin farmor. Hon dog innan Bodil fyllde sex år men hann ändå göra ett så pass bestående intryck att hon beskriver farmodern som ”mitt livs enda ängel”. Det är hon övertygad om har påverkat henne till att bli den hon är idag: ”lite barnslig, och en väldigt närvarande farmor och gammelfarmor”.

– Det finns ett ord för det där, nämligen generativitet. Det handlar om en vilja att föra över välgångsönskningar på kommande generationer. Man blir inte längre så viktig för sig själv när man blir äldre. Men barnen, först de egna och senare barnbarnen och barnbarnsbarnen, blir desto viktigare, och deras framtid får en allt mer framträdande plats.

Nuet hänger ihop med dået – tvärs över generationerna.

– Jag känner att för deras skull kan jag inte lämna efter mig en värld som är så kunskapsfientlig som denna.