Bakgrunden var Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Bortåt en miljon ryska barn levde då på barnhem. Världskrigets följder med miljontals döda plus fattigdom och missbruk hade skapat en generation föräldralösa barn, ja flera. Med avslöjandena av den rumänska barnhemskatastrofen 1989 vändes blickarna mot Ryssland. Uppgifterna om missförhållanden på ryska barnhem duggade tätt. Människorättsorganisationer i väst beskrev dessa som ”en arkipelag av grymma statsinstitutioner” där tiotusentals oskyldiga och rättslösa ryska medborgare hölls inlåsta i ”barn-Gulag”. Hjälporganisationer strömmade till, på gott och på ont. Många med osjälviskt stöd åt förfallna barnhem och med stärkande sommarferier utomlands för barnhemsbarn. Andra kom med påtvingande bibelstudier och den internationella adoptionsindustrins maskineri. Barnen skulle inte längre behöva vara den ryska statens egendom, menade kritikerna.
Men historien om ”förstatligade barn” hade många lager.
Efter första världskriget och revolutionen 1917 var antalet föräldralösa barn astronomiskt. Av Sovjetrysslands 120 miljoner invånare beräknades siffran för hemlösa barn 1921 uppgå till minst sju miljoner. Skaror av bezprizjornie – ”förvildade” barn – från femårsåldern till tonåringar drev omkring i ryska städer. Våld, alkoholism och kriminalitet präglade tillvaron.
Den nya sovjetmaktens lagstiftade redan 1918-19 om barns rättigheter. Barnarbete och barnmisshandel förbjöds men även handeln med adoptioner. Denna hade blivit stor business för billig arbetskraft till hemmen och jordbruket, ungefär som under forna dagars svenska barnauktioner. I ett sönderslaget samhälle med brist på allt stannade mycket av lagstiftningen på pappret. Hemlösa barn inhystes i tsartidens gamla prijoti – nedslitna barnhärbärgen med katastrofala förhållanden och hög dödlighet, i synnerhet under svältåren 1921-22. Men under samma period började flera tusen av dessa härbärgen benämnas detski doma, barnhem som knöts till utbildningsministeriet med ambitioner att utgöra något mer än avstjälpningsplatser. Med 1920-talets ekonomiska uppgång utvecklades ett sovjetiskt barnhemssystem, både av nödtvång och ideologi.
1920-talets sovjetiska familjelagstiftning var den radikalaste i världen med civila äktenskap, kvinnors myndighet och rätt till skilsmässa, legalisering av aborter och lika rättigheter för barn födda inom och utom äktenskapet. De radikala socialistiska idéerna, propagerade av bland andra Alexandra Kollontaj, om att befria kvinnan från hushållsarbetets ”dubbla bördor” blev på 1920-talet motiv för kollektiva matsalar, tvättstugor och barnkrubbor. Andra ville gå längre, som juristen Alexander Goichbarg som menade att alla barn borde uppfostras på barnhem av specialister, då föräldrarna saknade kompetens.
Något sådant projekt blev aldrig aktuellt, men att samhället bar ansvar för barnen ansågs självklart. De hemlösa barnen skulle ges tak över huvud, mat för dagen och en god utbildning.
1920-talets unga Sovjetstat, före Stalintiden, präglades ännu av ett myllrande vänsterpolitiskt och kulturellt liv. Det gällde också pedagogiska skolor. Populära var Leo Tolstojs idéer om fri barnuppfostran som praktiserades på hans gods Jasnaja poljana. Att dessa inte fungerade väl för gatubarn med svåra erfarenheter upplevde den ukrainske pedagogen Anton Makarenko som fick ansvar för en barnkoloni utanför Poltava. Hans skyddslingar hade visat sig begå svåra brott nattetid så verksamheten lades om med tydligt ledarskap, strukturer och ordning. Individen skulle inordnas i kollektivet och utvecklas genom yrkesutbildning och arbete. Fysiska bestraffningar var tabu men kamratfostran gällde där äldre ansvarade för de yngre inför ett gemensamt barnråd. ”Regementspedagogik”, sa kritikerna. ”Pedagogiska poem”, hette det hos Makarenko.
Den modellen kom att bestå genom Stalintidens terror och andra världskriget men under efterkrigstiden i uppmjukad form. Barn-Gulag? Ja, för många barn var uppväxten på barnhem svår. Men för andra framstod barnhemmet som ett långt bättre alternativ än gatan och den barnhandel som tycktes återkomma med Sovjets upplösning.
När de ryska barnhemmen för en tid sedan började avvecklas oroade sig forna vospitateli, barnhemslärare, för just barnhandelns återkomst. Att oron kunde vara befogad illustreras av ”barnreturer”.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
