Så ser världen ut i inledningen av Anna Dahlqvists bok ”Det är tropiska nätter nu”. Jag tror först att det är en dystopisk framtidsskildring, men sakta inser jag att det redan har hänt. Det är sommaren 2018 som beskrivs, exakt så som den var. Jag måste ha glömt, jag kanske rentav mest njöt av värmen. 

För Anna Dahlqvist var det tvärtom. 

– Jag tyckte att jag var väl medveten om klimatfrågan. Jag följde den hyfsat, tänkte att ”det här är allvar”. Jag var verkligen motsatsen till en klimatförnekare. Men det var först under den där heta och outhärdliga sommaren, med alla skogsbränder som pågick i Sverige, och all dramatik, som jag på riktigt kunde förstå vad som låg bakom forskarnas rapporter och siffrorna och det som man läste om, berättar hon.

Det var inget trevligt uppvaknande.

– Jag kände det som att jag skulle gå under, jag visste inte hur jag skulle ta hand om den här insikten om hur illa det var, det som redan drabbade människor runtom i världen, det som skulle komma att hända oss i framtiden. Och så känslan av att vara fast i det, att vara en del av det som orsakar problemet; skulden som pågår.

Ångesten tog över Anna Dahlqvist. Hon blev sjukskriven, jobbade inte på hela hösten.

– Jag var helt handlingsförlamad och kunde inte göra någonting annat än att vara i min ångest, det gick inte.

Frampå våren började det lätta, och Anna Dahlqvist kunde först nu börja fundera över hur hon kunde rikta ångesten till någon typ av handling. Hon sa upp sig från sitt deltidsjobb som chefredaktör på Ottar för att åter vara frilansskribent (”det är mitt rätta element”) på heltid, men nu med ett nytt fokus på klimatfrågan. Ganska snart insåg hon att det fanns något att undersöka i hennes egen djupa ångesterfarenhet, men som kunde växa till en annan berättelse.

Nästan tre år senare kommer boken ut på Atlas förlag. ”Den osar av ångest”, säger Anna Dahlqvist, och det har hon rätt i. Clara, huvudkaraktären och jaget, läggs in på en psykiatrisk avdelning på första sidan och under mer än halva boken är fokuset hennes ångest. Hon har haft djupa svackor tidigare i livet, men ”det är annorlunda den här gången,” berättar hon när hon får träffa två läkare på den psykiatriska avdelningen. 

”Skräcken riktar sig ut mot verkligheten. Det handlar inte längre om ett fantasifoster som kan separeras och plockas bort från sinnevärlden. Förstår de skillnaden? De måste förstå skillnaden. Det är den som har fört mig hit.”  

Men personalen på den psykiatriska avdelningen förstår inte skillnaden. 

”Läkarnas jobb avgränsas av min kropp”, tänker Clara, som till sist inte ser någon annan utväg än att ”bli botad för något”. Att hon behöver hjälp ur sin ångest är uppenbart för läsaren, men det är samtidigt så att Clara har drabbats av en klarsyn – hon ser på klimatkatastrofen med en helt rimlig reaktion av skräck. ”Att bli galen är en sund reaktion”, antecknar jag i marginalen. 

Clara har en kärleksfull omgivning som försöker vara där för henne, men det är som att de inte har förmågan att prata om katastrofen som hänger över oss. ”Det är som ett kärnvapenkrig i slow motion”, säger Clara. Vad svarar man på det?

För att lära oss hantera situationen behöver vår tids avgörande utmaning ta mycket mer plats i kulturen och populärkulturen, menar Anna Dahlqvist. 

– Det måste finnas böcker, konst, filmer, tv-serier, musik allt vad det kan vara som behandlar den här frågan. Det måste komma från alla håll och kanter. Det är en sak att det kommer forskningsrapporter, artiklar och tv-reportage om saker som händer, men det måste komma in även på det här känslomässiga planet som jag tänker att man kan göra genom kulturen, där man ta emot de här berättelserna på andra sätt. Jag vill att min bok ska vara en av dem som bidrar till att väcka känslor och funderingar och få människor att prata och tänka.

– Jag tänker också att det finns ganska många människor som mår väldigt dåligt, kanske inte så dåligt som Clara gör, men som är deprimerade, känner ångest eller har det väldigt jobbigt kring klimatkrisen, och det måste vi också kunna prata om. Hur gör vi det, hur lever vi med det, hur ska vi hantera det?

Claras ångest cirkulerar mycket kring hennes barn och hennes modersinstinkter. Hur kunde hon sätta honom till en värld som kommer att gå under, och vad borde hon göra åt det? Boken målar upp en konflikt mellan att ta hand om sitt barns omedelbara behov och att se till sitt barns framtida liv på planeten. 

Man kan lugnt påstå att de omedelbara behoven regerar i dagens värld. Hur kommer det sig, tror du? Varför är inte mödrarna på gatorna?

– Det handlar om att vi inte ser något omedelbart hot, i alla fall inte vi där vi lever och bor. Det går fortfarande att hålla ifrån sig, det går fortfarande att leva i en helt annan verklighet, och man kan ha en massa vänner och folk omkring sig som också bekräftar den verklighetsbilden. Det går att hålla det ifrån sig. Jag tror också att för många är det är väldigt svårt att ta in, det är jobbigt, det är enklare att inte göra det, och man kanske till och med går sönder om man tar in det.

Hennes resonemang leder till en avgörande fråga som hon brottas med:

– Hur ska man göra för att föra klimatkrisen närmare oss människor så att vi inte kan värja oss från det, och utan att vi ska bli paralyserade av ångest – var hittar man den balansen?

Det är också en fråga som kan sägas vara drivande i Netflix-succén ”Don’t Look Up”, där klimatkrisen symboliseras av en komet som slungas mot jorden och kommer slå ut mänskligheten, och där forskarna som upptäckt kometen och vill göra något åt det framstår som dårar – för att de säger som det är.

– Jag tyckte att ”Don’t Look Up” var jättebra, det här är precis det vi behöver, på ett väldigt obehagligt och jobbigt sätt. Min tonårsdotter tyckte att det var jättejobbigt att den slutade som den gjorde och så känner man bara ”men det är så det kommer sluta!”. Fast det sa jag inte till henne.

Känslorna som driver Clara när hon kommer ut ur den värsta ångesten, är ilska och kärlek, berättar Anna Dahlqvist. Och det får Clara att överväga att spränga en bomb, för att förstöra den fossila infrastruktur som dödar oss, och för att skaka om oss. Som klimatforskaren Andreas Malm har beskrivit i ”How to Blow Up a Pipeline” är sabotage en metod som i princip varit helt frånvarande i klimatrörelsen, trots att rörelsen nu funnits i decennier, att den de senaste åren kunnat samla miljontals på gatorna, och att den har misslyckats med att åstadkomma en kursändring i den globala klimatpolitiken.

– I flera år har jag tänkt kring det här med klimatrörelsen och tänkt att fan, är det inte konstigt att det aldrig händer något våldsamt, med tanke på hur allvarlig situationen är? säger Anna Dahlqvist.

– Jag tycker att det är ganska svårt att ge sig in i den här frågan för det är att lämna hela icke-vålds-principen. Men å andra sidan, att begå våld, inte mot människor utan mot fossil infrastruktur, kan vi inte rättfärdiga det utifrån hur det ser ut nu? Det borde vi kunna göra. Med det som händer, med folk som lider och dör runtom i världen nu, medan vi pratar, och det som vi utsätter människor och naturen och mänskligheten för hela tiden, är det inte dags för det?

Hade fler sabotage låst upp våra hämmade klimatkänslor? Hade vi känt annorlunda om det hade funnits grupper som sysslar med sabotage, om det hade stått om det i tidningarna, om vi hade behövt ta ställning till om vi tyckte att det var rätt?

– Som det ser ut idag kan man också föreställa sig vilken enorm polarisering sådana dåd skulle kunna leda till. Det är klart att det skulle skaka om på jättemånga sätt. Hur skulle du känna om du läste om att någon sprängt fossil infrastruktur, skulle du känna bara ”Yay!”?

Frågan blir hängande i luften. Vad jag som reporter/privatperson svarar låter jag vara osagt. Anna Dahlqvist fortsätter:

– Om man började spränga upp ledningar för fossil infrastruktur, skulle jag nog helt ärligt känna att ”ja nu jävlar händer det”.

– Nu känns det som att jag själv måste åka och spränga någonting, att det inte går att vänta längre.