36-årige Thomas Hansen knäpper upp byxorna och drar ner dem till anklarna. Det finns inga bra vener kvar i armarna. Han sätter sprutan i höger lår och vätskan i den blandas med blod.

– Det här är mitt liv. Jag lever för det här och kommer hit varje dag, säger Thomas Hansen, som är hemlös heroin- och kokainmissbrukare.

Han sitter i båset längst in i fixerummet på härbärget Männens hem. Det ligger 500 meter från Köpenhamns centralstation, på en sidogata på Vesterbro. Stadsdelen har tre stycken fixerum som finansieras av kommunen och staten. Det första öppnade hösten 2012 och sedan dess har sammanlagt 2300 missbrukare tagit över 150 000 doser droger i de tre rummen.

– Det är en värdig, säker, trygg och renlig omgivning för de tyngsta missbrukarna, säger Rasmus Koberg Christiansen, projektledare för Männens hems fixerum, eller drogintagsrum som är det officiella namnet.

Öppet dagligen

Rummet på Männens hem är öppet dagligen från tidig morgon till midnatt och utöver bås för injektion finns också ett separat rökrum. 42-årige Martin Jensen brukar röka sitt heroin i det. Han har tagit droger i 19 år och tycker att det mesta har blivit bättre sedan fixerummen öppnade, både för missbrukare och för vanliga Vesterbro-bor.

– Gatorna är renare och vi behöver inte springa runt som råttor och leta trappuppgångar. Allt det dåliga som fanns mellan att vi fick tag i knarket tills vi tog det är borta, säger han.

De missbrukare som använder fixe-rummen får skaffa sina droger själva, men all annan utrustning som sterila kanyler, bomullstussar och spykoppar finns på plats och är gratis. Minst två socialarbetare och två sjuksköterskor är alltid i tjänst på Männens hem.

– Hälsoaspekterna är viktiga. Eftersom det finns sjukvårdspersonal på plats så upptäcks skavanker som sår och knutor tidigare. Då kan man sätta in behandling snabbare. Det sparar också pengar för sjukvårdssystemet. Tar någon en överdos kan personal intervenera och förhindra att folk dör. I de tre rummen på Vesterbro har vi haft 150 överdoser men inte ett enda dödsfall, säger Rasmus Koberg Christiansen.

Årtionden av debatt

Det tog årtionden av debatt innan fixerummen blev verklighet och förespråkarna finns främst inom vänstern. En tongivande kritiker är före detta polisen och Konservative Folkepartis rättspolitiske talesperson Tom Behnke. Han anser att fixerummen är problematiska ur juridisk och social synpunkt eftersom missbrukare får laglig rätt att inta droger som de köpt olagligt med pengar som oftast kommer från kriminalitet.

– Det håller i gång den illegala marknaden och dödens köpmän, samtidigt som det är en väsentlig orsak till inbrott och stölder. Fixerum är med andra ord detsamma som att acceptera kriminalitet och olagliga droger, sa Tom Behnke till tidningen Berlingske, när regeringen beslutade om rummen 2012.

Rasmus Koberg Christiansen tycker att argumenten är verklighetsfrånvända.

– Det är att blunda för en problematik som har pågått på Vesterbro i 35 år. Alternativet är att de sitter på gatan i någon vattenpöl och tar sina droger. Vår relativa succé beror delvis på att vi har ett otroligt gott samarbete med polisen, säger han.

Om polisen stöter på missbrukare med droger för eget bruk i närheten av fixerummen låter de dem vara. Istället försöker de hjälpa narkomanerna och riktar in sig på att gripa langarna enligt Rasmus Koberg Christiansen. Tanken är att det ska råda langningsfria zoner runt fixerummen så att de inte blir några slags nav för knarkhandel.

– Polisens filosofi är att det ska vara svårare att köpa droger ju närmare drogintagsrummen man befinner sig. Men visst, vi har ju 500 till 800 intag i våra rum varje dag vilket innebär lika många lagningar. Så är det och det kommer vi inte ifrån, men langarna fanns här tidigare också, säger han.

Kö till injektionsbåsen

Vid elvatiden på förmiddagen är det kö till både injektionsbåsen och rökrummet på Männens hem. Sorlet är högt i väntrummet där ett tiotal personer otåligt trampar runt i väntan på sin tur. Inne i fixerummet är det betydligt lugnare. Människor sitter på rad i båsen, vissa med byxorna nere, andra med sprutor i armarna. Någon nickar till. En fläkt susar, det hörs skrap och dämpat slammer från fixar som görs i ordning. Ingen pratar. Socialarbetaren Renny Wild sitter bakom en dator mitt i rummet. En man i 40-årsåldern kommer in, välklädd och på gott humör.

– Hej, välkommen. Vad heter du och vad ska du ta i dag?, frågar Renny Wild.

– Mike. Jag ska ta både och, svarar mannen, och slår sig ner i ett bås.

Renny Wild knappar in uppgifterna i datorn.

– Både och betyder heroin och kokain, kallas också ”ball” på slang, förklarar han.

Alla som besöker fixerummet måste registrera sig med ålder och valfritt alias. På listan finns både Kalle Anka och Drottning Margrethe. Varenda drogdos som intas bokförs och kombinationen heroin-kokain är populärast.

– Vi har stora kokainproblem på Vesterbro. Runt 80 procent av alla intag har att göra med kokain. Det är alla möjliga former. Rent eller blandat med exempelvis heroin eller metadon. Men våra missbrukare är oftast inte rena kokainister, de allra flesta är blandmissbrukare med beroende av flera olika droger, säger Rasmus Koberg Christiansen.

Konstant knarkjakt

38-åriga Melina hänger i väntrummet och småpratar bort tiden. Hon tar kokain emellanåt men huvuddrogen är heroin och hon har missbrukat i 24 år. Livet består av en konstant jakt på pengar och knark, men i rökrummet på Männens hem får hon en stunds lugn några dagar i veckan. Melina har inga alternativ kvar. Hon har varit på behandling massor av gånger och gett upp försöken att bli ren trots att heroinet förstört allt.

–Det är vägen till smärta och död. Som kvinna har man två möjligheter: Att sitta i fängelse eller bli prostituerad. Det är inte ett värdigt liv. Det börjar alltid med någon cigarett. Sedan blir det oskyldigt hasch, innan man sitter med foliepappret och skrattar åt dem som står med nålen. Till sist är man där själv. Vi narkomaner har alla samma historia, från de som kommer från dysfunktionella familjer till dem som vuxit upp i rika hem, säger Melina.

Samhället borde försöka rädda sådana som Melina, men har gett upp den kampen anser fixerummens motståndare. Tom Benkhe har sagt att den enda långsiktiga lösningen för att hjälpa missbrukare är behandling. Rasmus Koberg Christiansen tycker det är ett alltför snävt synsätt och betonar flera gånger att fixerum bara är en åtgärd bland många.

– Det kommer alltid att finnas en grupp aktiva drogmissbrukare som inte kan behandlas eller vill ha behandling. En bra insats innebär en bred palett med massa olika färger. När det behövs behandling finns behandling, när det behövs drogintagsrum eller heroinförskrivning finns det. Jag tror att vi kommer närmast lösningen med både behandling och skadebegränsning, säger Rasmus Koberg Christiansen.

Thomas Hansen är loj efter sin lårfix och kliver ut på gatan med en halvrökt cigarett i mungipan. Han vill bli ren och säger att han pratat med socialtjänsten flera gånger. Inget händer, trots att Danmark har behandlingsgaranti för missbrukare. Myndighetskontakterna skulle personalen på Männens hem kunna hjälpa till med, men dem har han ännu inte pratat med. Thomas Hansen vet heller inte vad han skulle falla tillbaka på om han blev ren. Han har inget jobb eller hem, inga barn, ingen familj eller flickvän.

– Som vi brukar säga i Danmark: Palle är ensam i världen, säger han och ler snett.

Fotnot: Melina är ett fingerat namn.

Del 1: Stället där tusentals knarkar – helt lagligt

Del 2: Svenska sprutnarkomaner i Köpenhamn blir allt yngre

Del 3: Forskare: Fixerum inget för Sverige