Sällan, om aldrig, har jag känt mig så mycket målgrupp som när jag av gruvarbetare med pannlampor blir lotsad ner i Turteaterns grotta, där – mig veterligen för första gången i Sverige – en scenversion av Auels första bok "Grottbjörnens folk" ska framföras. 

70 minuter senare stapplar jag ut med skrattgråtsvullet ansikte, förundrad och lite osäker på vad vi just varit med om. 

För vad händer egentligen på Kärrtorpscenen? Det vore synd att avslöja för många detaljer, för en stor del av upplevelsen i grottan består i själva överraskningen. Men känsliga personer kan inför teaterbesöket ändå behöva veta att ensemblen – likt miljoner av Auels läsare – har valt ut sexet ur böckerna och skitit högaktningsfullt i resten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är venusberg, lockigt könshår och manslemmar som sträcker sig en rejäl bit över naveln. Det är muskulösa lår, stora manshänder och högresta (?) män med flygande hår. Det är mästerligt gestaltad och vansinnigt rolig cromagnonporr. 

Att det skulle kännas så befriande att se Ayla i pudelrockshår och blod i ansiktet skrika dödsmetall visste jag inte. Men när Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton i något som känns som metallens svar på Mozarts Requiem dödar en mammut och sen börjar jucka mot... ja, rötter, då är det något stelt och tråkigt som lossnar och löses upp inombords.

Att detta verkligen, verkligen händer på en teaterscen! tänker jag euforiskt.

Jean M Auel satte Aylas sexualitet i fokus. Efter att ha låtit henne utsättas för vidriga sexuella övergrepp i första boken lät hon sin huvudperson ge sig ut på egen hand i världen, där hon hittade sig både en ursnygg och högrest (?) cromagnonblondin (Jondalar) och i en senare del av serien en lika välutrustad brunett (Ranec).

Detta vet vi invigda är – säga vad ni vill om tantsnusk och kiosklitteratur – inte mindre än en feministisk bragd.

Turteatern har tagit några steg längre och helt raderat Jondalar ur manus. Inget superstort ingrepp visserligen, eftersom han kanske aldrig var mer än en symbol, vars djup inte gav honom fler dimensioner än vad Hollywoodfabriken tilldelat de tusentals filmbrudar som skapats enkom för att behaga den manliga publiken.

På Kärrtorpscenen är det ladies night. I pjäsen är Jondalar en projektion, en funktion, en fallos, ett namn som viskas medan kvinnorna på scenen tillfredsställer sig själva och varandra. Han är visserligen alldeles, alldeles underbar, men helt och hållet utbytbar mot en, säg, sten i lagom höjd att gnugga skötet mot.

Många är vi 70-talister som har Jean M Auel att tacka för vår första orgasm. Detta väger tyngre än de klichéer hennes böcker också är strösslade med. 

Vi bör även känna tacksamhet för att Turteatern och Öfa-kollektivet påmint oss om detta – och dessutom gett oss decenniets mest skamlösa skrattfest.

PS. I pjäsen nämns sidnumret 585. Skriv upp det. DS.