BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I blond peruk, jeansjacka, push up-bh, skor och inget mer har Adrienne Truscott turnerat världen med sin stand up-show Asking for it. I en timme drar hon våldtäktsskämt, eller rättare sagt skämt om hur vi i samhället diskuterar och skämtar om våldtäkt, samt dricker öl efter öl med bar underkropp. ETC ringde upp henne för ett samtal om komik, övergrepp och humorns övertramp.
Du gör en hel stand up-föreställning med skämt om våldtäkt. Varför?
– Jag funderade kring hur lätt det skulle vara att göra satir av hur vi pratar om våldtäkt. Jag tänkte att det vore ett intressant projekt att göra stand up av. Förhoppningsvis på ett smart och roligt sätt och ett lurigt sätt att få folk att lyssna på något som är väldigt roligt och provocerande, men också viktigt. Att prata om våldtäktskultur utan att det känns som en föreläsning.
– Medan jag arbetade med detta, så blev det lite av en explosion på internet där kvinnor diskuterade hur trötta de var på sättet sexuella övergrepp diskuterades. Och så drog komikern Daniel Tosh sitt skämt.
Komikerna Daniel Tosh har blivit ansiktet för det dåliga sexistiska våldtäktsskämtet. När han under en show 2012 drog ett skämt om hur hans syster våldtagits efter att han bytt ut hennes självförsvarsspray mot silly string reagerade en kvinna i publiken och ropade att våldtäktsskämt aldrig är roliga. Varpå Daniel Tosh pausade en stund, för att sedan svara "vore det inte kul om den där tjejen blev våldtagen, av typ fem killar, just nu?" Det startade en debatt om sexistiska våldtäktsskämt och humorlösa feminister/kvinnor. Adrienne Truscotts tanke växte till en hel stand up-show på temat.
Varför är stand up-komik ett bra forum att diskutera det här ämnet, sexuellt våld?
– Jag har en djup tro på att komedi är ett fantastiskt sätt att prata om svåra saker, och att läka från svåra saker.
Hade du hört ett roligt våldtäktsskämt före du skrev dina egna?
– Ja, det hade jag. Sarah Silverman har en del intressant material om det. De flesta bra skämt på temat har jag hört från kvinnor. De har förstås en annan utgångspunkt. Men Louis CK har också intressant material. Sen kan jag ju höra att andra komiker har lyckats göra välskrivna skämt på temat, men som jag känner är väldigt kränkande. Sättet de hanterar ämnet på är slappt.
Kan du ge ett exempel?
– Jag kan dra ett skämt som jag tycker är väldigt välskrivet, men som jag absolut hatar. Som författare ser jag att det är välskrivet, men jag tycker att det är vidrigt. Det är ett skämt av Jimmy Carr, det är väldigt enkelt och effektivt: "Vad uppskattar nio av tio personer? ... Gruppvåldtäkt."
– Det är väl upplagt med en oväntad punchline, men det är också vidrigt och det är ett slappt skämt som appellerar till det lägsta gemensamma nämnaren. Jag tycker också att det är hemskt att folk skrattar åt det skämtet. Jag förstår det komiska ögonblicket, när man fattar skämtet, men vet ni vad, ni kan bättre.
– När det gäller unga män, för det är ofta unga män, som drar våldtäktsskämt som är slappa och osmarta, som skämtar om akten eller offret för ett sexuellt övergrepp, det är så desperat. De tror att de är vassa och provokativa. Men det är slappt, när den unga vita mannen drar sådana skämt, för en publik som i stort sett ser ut och agerar som dem själva, det finns inget provokativt i det. De tar ingen risk alls.
Vi har haft samma diskussion här i Sverige, om skämt om våldtäkt och om "skämtsamma" våldtäktshot mot kända kvinnor. Varför återkommer hela tiden de här skämten?
– Jag tror att det finns en idé inom stand up, att om du skämtar om ett tabubelagt ämne, så är det av sig själv ett vasst material. Jag håller inte med om det. Om du skämtar slappt om ett tabubelagt ämne, gör du bara slapp komik. Och å andra sidan människor med inställningen att "våldtäkt är aldrig roligt". Självklart inte! Men det betyder inte att det inte finns saker runtomkring ämnet, hur vi lagstiftar, hur vi pratar om det, som man kan göra satir av. Men när någon som jag säger, vet du vad, ditt våldtäktsskämt är idiotiskt. Då reagerar många med ’hon försöker censurera mig’, vilket jag inte gör. Jag skulle aldrig censurera någon. Du kan fortsätta att dra dina superdumma våldtäktsskämt och jag kommer fortsätta att säga att skämten är dumma. De kommer bara att få dig att se mer och mer irrelevant och dum ut.
– Det blir som en cirkel där det upprepar sig. Folk drar skitdåliga våldtäktsskämt och sedan säger någon, det där var så dumt och dåligt, du borde hålla käften. Eller rättare sagt, någon påtalar varför skämtet är dumt och vad problemet med skämtet är. Det hörs i sin tur som censur, vilket får folk att återvända till skämten, för att det är provokativt och vasst att stå upp mot den här så kallade "censuren".
Att stå framför en massa människor utan byxor. Det är en väldigt vanlig mardröm, att man till exempel går till jobbet och har glömt byxorna. Jag har haft den, många vänner har haft den. Men du bestämde dig för att gå till jobbet med naken underkropp. Berätta om det beslutet.
– Ja, det gjorde jag. Kul att du nämner det, jag brukade ha ett skämt om det. Du vet hur man brukar säga att om man är nervös när man ska prata inför folk, så föreställ dig människorna framför dig nakna. Då brukade jag säga till publiken att om de börjar känna sig obekväma så kan de föreställa sig personen framför sig naken, vilket i det här fallet borde vara enkelt.
– Jag hade tre anledningar till den outfiten. En anledning är att det är området för övertrampet. Jag vet att våldtäkt inte bara händer kvinnor. Jag vet att det händer på andra sätt, men i min show adresserar jag den övervägande majoriteten av övergrepp som begås av män mot kvinnor. Att ha bar underkropp gör att människor måste hantera den faktiska fysiken av var övergreppet sker. Det är inte något abstrakt. Det är en riktig del av en riktig kropp och jag ville manifestera det.
– Det är också en väldigt "hon bad om det"-outfit. Du vet, hur det brukar fokuseras på smink, högklackat och minikjolar. Jag tänkte, tänk om hon inte ens har en minikjol? Outfiten bevisar att det inte handlar om kläder. Om det gjorde det skulle jag bli våldtagen varje kväll när jag gör min show. Det spelar ingen roll vad man har på sig, en baddräkt, en pyjamas, en hijab. Det vi vet är att våldtäkt sker i alla kulturer, alla religioner och alla länder och kvinnor klär och beter sig väldigt olika. Jag kan stå mitt i ett rum fullt av småberusade eller till och med fulla främlingar utan byxor och klara mig undan sexuella övergrepp, för ingen i det rummet är beredd att förgripa sig på mig. För det är det som krävs, en person som är beredd att begå ett övergrepp. Ett övergrepp är inte resultatet av ett passivt offer och dennes kläder.
Fortsätt läs samtalet på nästa sida
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
– Och för det tredje. Jag tycker att det är en svinrolig kostym. När jag gör intervjuer kan jag bli väldigt allvarlig, för ämnet är allvarligt, men jag är en väldigt lättsam och absurd person. Den absurda clownen i mig kände: vilken otroligt löjligt och dum outfit, det måste jag ha på mig. Folk har anklagat mig, och jag håller med glädje med dem, för att uppträda byxlös för att sälja biljetter. Det är sant. Det finns ingen anledning att dra en massa fantastiska skämt inför ett tomt rum.
Jag kan se detta spåra ur på så många sätt, att stå byxlös med ett feministiskt budskap framför en kanske onykter stand up-publik, hur hanterar du om någon beter sig illa under showen?
– Alla komiker får då och då en häcklare i publiken. Det har alla upplevt och det hanterar man. Jag brukar kunna ta ner dem ganska fort och det är de som ser ut som idioter. Ibland kommer män som tror att de ska kunna få mig ur balans, men det brukar för det mesta bli väldigt intressant. Ibland gör det att showen träffar ännu mer rätt.
– Inte många har erfarenheten av att vara i ett rum, där personen på scen, med mikrofonen, vilket ger auktoritet, är naken. En kvinna naken med mikrofon som tar upp scenen, det är ett speciellt scenario. Många vågar heller inte kommentera det där och då, då kommenterar de hellre på internet. Men det är klart det dyker upp idioter.
Varför är nakenhet politiskt när det gäller kvinnor?
– Jag förstår att det kan överanvändas eller bli en gimmick, eller användas dåligt. Men jag tror att när kvinnokroppar blir så objektifierade och presenterade som konsumerbara, till för andra människors njutning. Då är det kraftfullt att ha en kvinna live med mikrofon utan kläder. Men det är också bara en kostym, jag leker med det. Men ja, det kan bli otroligt kraftfullt att se kvinnokroppen på ett annat sätt än i reklam eller pornografi.
Under en del av showen projicerar Adrienne Truscott filmklipp av kända män över sin kropp, bland annat rapparen Rick Ross, samtidigt som hans låt där han rappar om att droga och våldta en kvinna spelas. Adrienne Truscotts könshår bildar ett prydligt bockskägg i männens ansikten. Jag tänker genast på dikten Patricia Lockwoods svart humoristiska och tunga dikt "Rape joke" som blev viral omkring 2013. Den inleds (red:s översättning):
Våldtäktsskämtet är att du var nitton år gammal.
Våldtäktsskämtet är att han var din pojkvän.
Våldtäktsskämtet är att det hade ett bockskägg. Ett bockskägg.
Föreställ dig våldtäktsskämtet se sig i spegeln, reflekteras perfekt tillbaka och styla sig själv för att se mer ut som ett våldtäktsskämt. "Aaah", tänker det. "Ja, ett bockskägg."
Inget illa menat.
Är könshårsskägget en referens till Patricia Lockwoods dikt?
– Nej faktiskt inte, jag har sett dikten senare, men inte då när jag gjorde showen. Jag hade använt det greppet tidigare i min karriär, helt enkelt bara på grund av den komiska effekten. Jag projicerade ett ansikte på kroppen och sjöng en duett med det. Det handlade om könshårsskägget som komisk effekt. När jag använde greppet i den här showen så fick det en annan effekt. Att höra mäns ord om sexuell aggression komma ut ur en vagina. Det är i och för sig inte exakt vad som händer, men nästan. Det ompositionerar männens ord, samtidigt som det är superlöjligt. Det är löjligt och absurt och gör männens ansikten clowniga. Det förändrar maktdynamiken.
Vad har du fått för reaktioner på showen?
– Jag har väldigt kul under showen och jag tror att publiken har kul också. Det finns tyngre stunder i showen, men det är roligt och vänligt. Den bästa responsen är ju så klart skratt. Men jag har också fått respons att showen omkullkastar en massa dum logik och sätter ljuset på den historiska dumheten i hur vi tänker på kvinnors kroppar. Sen får jag reaktioner från folk som inte har sett showen, i kommentarsfält och så, som säger antingen, hon verkar inte rolig eller våldtäktsskämt är aldrig roliga och alltid kränkande mot offren. Jag finner båda de reaktionerna väldigt begränsade. Man har så klart ingen auktoritet att uttala sig om en show man inte sett. Och förstår man inte att någon kan göra roligt material av detta, har man en rätt begränsad syn på komedi.
– När jag ser frasen "våldtäktsskämt är aldrig roliga", från folk som kommenterar showen utan att ha sett den, så antar jag att de föreställer sig dåliga våldtäktsskämt, eller som du sa tidigare "traditionella" våldtäktsskämt. En annan diskussion är den om att detta kan trigga offers trauma. Det är farligt att betrakta offer som en monolit enhet. Varje person som utsatts för ett övergrepp är en egen person. Det finns likheter i erfarenheten av traumatiska minnen hos överlevare, men det finns också vitt skilda reaktioner på övergrepp och hur man hanterar dem. Jag vore inte den första att säga att vissa använder komedi för att läka saker. Jag är rörd över hur många som kommit fram till mig och tackat för showen.
Vad anser du om diskussionen om trigger varningar i stort?
– Det är en väldigt komplex diskussion. Jag förstår impulsen att sätta "Trigger warning" över artiklar om sexuellt våld och annat. Men jag tror att det är en farlig väg att slå in på utan att analysera konsekvenserna. Det kommer att begränsa samtalet. Jag tror att robust och djupgående debatt är det enda sättet att nå svåra problem. Och att stoppa en diskussion innan den startar är för mig problematiskt. Jag förstår på djupet hur det känns att få ett trauma triggat av något och jag har stor empati för det. Men tittar man närmare på det så ser man att det är det trauma handlar om, att världen kan trigga minnet när som helst. Du blir traumatiserad i en värld som du sedan måste leva i och där det traumat kan triggas och komma tillbaks när som helst. Det kan triggas av att du läser en artikel, eller att du ser en person i blå jacka som passerar dig på gatan, som påminner om traumat. En låt som spelas på radion. Jag tror att det är farligt att tysta diskussionen med hänsyn till det.
En rad våldtäkter och sexuella ofredanden på festivaler uppmärksammas just nu i Sverige. Hur ser du på kopplingen mellan sexistiska våldtäktsskämt, våldtäktskultur och faktiska våldtäkter?
– Jag tror att dåliga våldtäktsskämt som driver med akten i sig eller offren, upprätthåller idén om våldtäkt som något som bara händer, som vissa kvinnor förtjänar och får skylla sig själv för. Det finns förstås många mycket mer systemiska förklaringar till att våldtäktskulturen upprätthålls, men det är väl det som är definitionen av att något är systemiskt, att det är en våldtäktskultur. Att det genomsyrar så många olika delar av samhället, från rättsväsende till humor, att det blir ett kulturellt drag. Det här är något som måste bemötas på alla dessa områden. I domstolar, i lagstiftning och i hur samhället diskuterar det. Dåliga våldtäktsskämt påminner män om sitt övertag i samhället, även de bra killarna har ett övertag i samhället och dåliga våldtäktsskämt befäster det övertaget.
Men använder man samma form och samma verktyg, men ändrar innehållet och vem man riktar det mot, då kan det få en effekt på den större diskussionen.
Här har också diskussionen mycket kommit att handla om etnicitet.
– Många struntar blankt i fakta och statistik. Folk använder etniska stereotyper för att flytta fokus från det verkliga problemet. Det vi vet statistiskt är att den vanligaste förövaren är någon man känner. Det är en partner, en kompis, en vän till familjen, en lärare, en präst, en tränare, en morbror. Det kan vara en kvinnlig förövare, men det vi vet statistiskt är att det oftast är en man, oavsett om övergreppet sker mot en man eller kvinna eller vilket kön som helst. Att ignorera det är att bortse vad som faktiskt händer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Folk har någon löjlig bild av att vi ska kunna avgöra vem som är en förövare. Den här personen kan jag inte föreställa mig begå ett övergrepp, men den här kan jag föreställa mig göra det. Vår föreställningsförmåga är ju så matad med etniska stereotyper. Republikanernas presidentkandidat Donald Trump, gud hjälpe oss, har nyligen blivit anklagad för att ha våldtagit en kvinna, när hon bara var tretton år gammal, i sällskap med en annan man. Kvinnan beskriver i detalj hur hon övertalades att komma på fest, hon har en detaljerad berättelse om våldtäkten, det finns ett ögonvittne som stärker hennes historia. Den andra mannen som var inblandad i målet, en känd medarbetare till Donald Trump, har sedan dess dömts för sexuellt övergrepp. Men den här mannen driver fortfarande sin löjliga presidentkampanj och ingen pratar om den anklagelsen.
Hur har du genom livet förhållit dig själv till våldtäktshotet som hänger över alla kvinnor och som är en stor del av vår kultur, något vi ska förhålla oss till och akta oss för?
– Flickor och unga kvinnor får signaler, redan innan de vet vad sexualitet är. Jag reagerade mycket mot att flickor uppmanas att vara försiktiga och så vidare. Jag hade ett naturligt trots mot sådant, jag har alltid gått hem vilken tid på dygnet jag vill. Men det är ju något som man har omkring sig hela tiden. Flickor sexualiseras så tidigt. Jag har haft lärare som sagt olämpliga saker och flirtat på olämpliga sätt med mig, skämt om att betygen kunde förbättras på olika vis. Jag har som liten blivit utsatt för blottare nära mitt hem på väg från skolan. Kvinnor är med om så mycket, det kan vara öppet eller dolt.
– Jag och min vän försökte göra en lista över alla incidenter, mycket har man inte ens tänkt på som sexuellt ofredande eller sexuell aggression, för det bara händer hela tiden. Vi blev chockade över hur mycket det var när vi väl satte oss och räknade upp allt. Så många händelser där man tvingas hantera att man är ett potentiellt offer eller ett sexuellt objekt. Man bara, jaha, jag trodde att jag spelade landhockey, jag trodde att jag var en högerytter som försökte göra mål, jag hade inte tänkt på att jag var en tonåring i kort kjol förrän någon fällde en kommentar. Genom hela uppväxten sker mängder av incidenter, från att du är en väldigt liten flicka fram till igår, där du måste säga emot, ignorera, göra motstånd eller på något sätt hantera sexuella trakasserier eller aggression.
– Män vet nog inte hur det är att växa upp i en värld där en kul lördagskväll på bio innebär att titta på en kvinna som tas som gisslan och blir utsatt för övergrepp, medan man äter popcorn. Det är ett så vanligt tema i populärkulturen. Män växer inte upp och är rädda för parkeringsplatser.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
