Alice Munro är en privat författare. Hon har givit ytterst få intervjuer och knappt skrivit några essäer eller journalistiska arbeten. Hon har alltid varit förtegen med vilka författare hon tycker om. Trots att hon ännu är i livet vet vi ganska lite om henne. När en bok som Utsikten från Castle Rock publiceras är det därför en högtidsstund för hennes beundrare. Här talar hon direkt till läsaren, som Alice, och berättar sin släkts historia och om sin uppväxt. Det är visserligen noveller men enligt författaren själv ägnar hon mer uppmärksamhet åt det ”sanna livet” än vad skönlitteraturen brukar göra.
Utsikten från Castle Rock består av två avdelningar med sex noveller vardera. I den första avdelningen berättar Munro om hur familjen Laidlaw från Skottland utvandrade till Amerika i början av 1800-talet. I titelnovellen skildrar hon hur James Laidlaw tar med sin son till Edingburgh Castles höjd och pekar mot vattnet. ”Ser du, där anar man Amerikas kust” säger han, ”dit ska vi”. Givetvis är det inte Amerika han pekar på utan stranden till floden Fife, men några år senare sitter familjen på en Amerikafarare. På så sätt sätter Munro novellsamlingens ton. Detta är en berättelse om människor utan bildning, men med en orubblig vilja.
I de övriga novellerna i den första avdelningen går tiden blixtsnabbt. Människor svischar förbi; kvinnor skrubbar furugolv, barn hostar tuberkulöst. Och så plötsligt är vi i den igenkännbara värld som är Munros 1940-tal i Kanada. Jag tycker knappast att detta är några av hennes bästa noveller. Problemet är att hon inte bara snabbspolar mellan novellerna utan även mitt i dem. Det gör att stämningen (som är en så central del av hennes novellkonst) aldrig hinner sätta sig. Dessutom introduceras nya karaktärer i en mening för att avlida i nästa. Munro må vara en skicklig författare, men någon sydamerikansk familjekrönika klarar hon inte av att skriva.
I den andra delen blir det tydligt vad Munro är ute efter: att gestalta dåtidens inverkan på nuet. För där uppehåller hon sig nästan helt vid 1940-talet. Samtidigt låter hon de tidigare historierna vara ett skuggspel i berättelserna. Förfäders drag skymtar i ansiktet på fadern, deras mod och vilja går igen i Alice livsval. I en av de bästa novellerna, ”Arbeta för sitt uppehälle”, berättar Munro om faderns försök att slå sig fram som egenföretagare under mellankrigstiden. Fadern startade en uppfödning av silverrävar. Problemet var bara att kort efter det kom depressionen och luften gick ur marknaden. Pappan fick avveckla verksamheten och ta jobb på gjuteriet istället. Ändå ångrade han aldrig sitt företag.
Det är en fin liten berättelse som gör något oväntat. För det novellen egentligen gestaltar är inte pappans nederlag – utan hans avsaknad av bitterhet. Precis som James Laidlaw drömde om att bygga sin egen framtid drömde Munros fader om att bygga sin egen värld. Drömmar må kollapsa, men de lämnar kvar ett spår av det fantastiska som den uppmärksamme kan ana. Till dessa hörde definitivt fadern.
Och det är detta som gör Munro så magnifik. Jag vet ingen annan levande författare som är så öppen för andra människors sätt att iaktta och uppleva världen. I ”Arbeta för sitt uppehälle” gestaltas livet på ett komplext sätt och dess dimensioner av dröm och förundran bevaras intakt. Pappan blev aldrig bitter, på äldre dagar blev han rentav själv författare och skrev en optimistisk roman om nybyggare. I den fick han användning av sina kunskaper från tiden som rävfarmare. På så vis inverkar dåtiden på det mest oförutsägbara sätt på oss. Det Munro visar är att vi inte behöver vara rädda.
