Litteraturvetaren Yvonne Leffler förklarar fenomenet i ett bidrag i den nyutkomna antologin Brott, kärlek, främmande världar. I äldre skräckfiktion skymtades monstret på håll, men sedan 1970-talet har det kommit närmare åskådaren. Mer än så; ofta tvingas åskådaren bevittna monstrets angrepp inifrån huvudpersonen. Som åskådare vet vi numera precis hur det känns när zombien tar en tugga av oss eller när ett spöke slår en dörr i ansiktet på oss. Det finns fördelar med detta. Genom att avståndet krymper kan rollerna som förövare/offer problematiseras och skräckgenren användas till samhällskritik (John Ajvide Lindqvists romaner, zombieserien In the flesh). Men det finns också stora nackdelar. Den kalla kåren längs ryggraden infinner sig inte och vi blir inte lika rädda som förr.
För någon vecka sedan fick jag en bok på posten av den amerikanska skräckförfattaren Thomas Ligotti. Den innehåller hans två första novellsamlingar från 1980-talet Songs of a dead dreamer och Grimscribe, som nyligen givits ut på nytt i Penguins klassikerserie. När jag lägger mig på soffan och börjar läsa novellerna händer något som jag längtat länge efter: jag blir livrädd. Thomas Ligottis noveller är mörka, monstruösa – ja, jag vill nästan skriva ”onda”. För en skräckfantast är det som att andas iskall vinterluft; man vaknar till och blir påmind om vad det är man gillar med genren. Thomas Ligotti är märkligt nog i det närmaste okänd i Sverige trots att han i skräckkretsar betraktas som en av världens främsta författare. Han har fått en rad utmärkelser, bland annat det prestigefyllda Bram Stoker Award inte mindre än tre gånger.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Till formen är novellerna inget speciellt. Songs of a dead dreamer innehåller en standardrepertoar av gotiska detaljer: grindar som gnisslar i vinden, skuggor som tornar upp sig i gränder och blekt månsken över spöklika hedar. Ett arv från klassiker som Ann Radcliffe och Edgar Allan Poe. Men innehållsmässigt är det något helt annat. Medan jag upplever mycket av samtidens skräckfiktion som tom och meningslös är Thomas Ligotti djuplodande. Hans texter har emellanåt beskrivits som ”filosofisk skräck” men själv skulle jag hellre kalla det skräck som vision. Det otäcka ligger i den värld som Thomas Ligotti målar upp – en tom, gudlös värld där människans obetydlighet och bräcklighet står i centrum. I novellen Skuggan, mörkret presenterar huvudpersonen Grossvogel denna hotande världsbild. Människans självmedvetande, säger han, är ett tragiskt felsteg i evolutionen. Hon inbillar sig att hon har en själ bara för att hon har ett språk, men i själva verket är hon ett ingenting.
Denna typ av skräck står i skarp kontrast till det mesta som produceras i dag. Även i det som betraktas som otäcka filmer – säg The Conjuring och The Witch – är skräcken mest en effekt, ett sätt att skrämma tonåringar. Hos Thomas Ligotti är den istället existentiell.
I den bemärkelsen är han en arvtagare till H.P Lovecraft (1890–1937). H.P. Lovecraft byggde, liksom Thomas Ligotti, upp en värld i sina noveller, befolkad av gudar och urtidsmonster. Det otäcka med dessa var dock inte att monstren var ute efter oss, utan att de var likgiltiga inför oss. Visst hände det att Cthulhu eller Nyarlathotep råkade döda, men i så fall var det av misstag. Ungefär som när en människa trampar ihjäl en skalbagge utan att märka det.
Thomas Ligottis värld innehåller relativt få gudar och monster, men hans vision är densamma. I sin essä The Conspiracy Against the human race jämför Thomas Ligotti människan med en hjort från paleontologisk tid som genom mutation utvecklade majestätiska horn. Problemet var att dessa horn var för tunga så hjorten gick med nedsänkt huvud, blind för sin omgivning. På samma sätt med människans självmedvetande. Det är fantastiskt i sin prakt, men för tungt att bära.
Och ärligt talat: är inte detta en betydligt otäckare tanke än att det skulle finnas ett hemsökt hus i utkanten av någon liten by. Att universum i grunden är en likgiltig plats där människan förtvivlar i sin maktlöshet. I Thomas Ligottis texter är det pessimismen som skrämmer, inte teknikaliteterna.
Thomas Ligotti är fortfarande sparsamt översatt till svenska, trots att han haft ett enormt inflytande på populärkulturen. Det är – för att bara ta ett exempel – helt omöjligt att föreställa sig tv-serien True detective utan Thomas Ligotti (Rust Cohle i första säsongen saxar hela textstycken ur hans noveller) och giganter som Stephen King och Peter Straub lovprisar honom regelbundet. För några år sedan kom en fin urvalsvolym med Thomas Ligottis noveller på svenska (Skuggan på världens botten) men den gick relativt obemärkt förbi. Själv betraktar jag det som en absurditet att hans två första novellsamlingar inte finns översatta i sin helhet. Det är hög tid att någon gör det så att fler får bekanta sig med denna mörka återvändsgränd till författarskap.
