– Det är fantastiskt att visa film för en mer queer publik. De förstår vad jag håller på med och får mig att fortsätta vilja göra konst, säger hon till ETC under en promenad i det område där hon bor på hemlig adress. Hennes konstnärskap har dragit på henne kränkta mäns vrede och hot från nazister.

Teddy-priset tilldelades hon för sin senaste film Moms on fire, en stop motion-animation och kretsar kring två höggravida uttråkade mammor, som kommer att visas på filmfestivaler under våren.

Berättarrösten är ett litet barns, som frågar sig hur livet är som höggravid, när man har noll lust att bli morsa igen, när pojkvännen är astråkig och allt man vill är att ha lite kul.

Med fyra dagar kvar till förlossningen hänger de två mammorna som båda väntar sitt andra barn i en soffa och pratar om sexuell frustration, trekanter och motvilja mot moderskapet.

Den lilla barnrösten fortsätter berätta om hur mammorna egentligen önskar att de kunde skaffa barn utan farsor, för då kan man flytta var som helst, Berlin, New York, Jamaica. Det kommer en farsa aldrig vilja, och då är man fast, säger den lilla rösten.

– De trotsar moderskapet. De har skittråkiga pojkvänner, är systematiskt otrogna, och sitter konstant och pratar om det. Filmen går emot kärnfamilj, tvåsamhet och monogami.

– När jag själv var gravid upptäckte jag hur hårt bevakad den gravida kroppen är. Jag blev provocerad av det och på den stora skillnaden mellan moderskap och faderskap. Fäder har mycket mer spelrum, de är bra farsor vad de än göra, bara genom att de finns. Jag ville göra en film om dåliga mammor, om det dåliga moderskapet.

Kan en sådan film göra spelrummet för mammor större?

– Absolut, man ser den och känner sig lättad över sina tankar. Många känner igen sig, men man pratar aldrig om vissa saker. Allt ska vara så perfekt när det kommer till moderskap.

Joanna Rytel blev riksbekant 2001, när hon och Fia-Stina Sandlund, båda från den feministiska konstgruppen Unfucked pussy, kuppade Fröken Sverige-finalen och vecklade ut en banderoll med texten ”Gubbslem”. Resultatet blev att sponsorer började dra sig ur och tävlingen lades ner. Hon började med konst i 20-årsåldern och kom snart in på Konstfack. Kortfilm blev hennes uttryckssätt.

På Konstfack hängde en ”Women only”-skylt på dörren till hennes ateljé och hon och några andra feministiska konstnärer lyfte frågan om mansdominansen på institutionen. Joanna Rytels kortfilmer kretsar kring sex och gränsöverskridande eller gränslösa kvinnor. I Då tar jag din katt syns en kvinna onanera framför en katt och i filmen Unplay testar hon hedern mellan killar genom att låta filmens kvinnliga karaktär ligga med sin killes kompis.

I Moms on fire hånglar mammorna i soffan, medan barnen sitter i rummet bredvid och leker att de är gravida och röker.

Den ena mamman berättar en otrohetshistoria för sitt barn som en godnattsaga och barnet konstaterar att ”Morsor vill också slampa runt”.

Otrohet är ett återkommande tema i dina filmer, varför intresserar du dig för det?

– Det handlar om att jag ställer frågan vad är trohet och vad är kärlek? Är kärlek att man ska äga varandras kroppar? Sen ville jag göra något som är tabu. En otrogen mamma, det är man bara inte. Otrohet tillhör fortfarande männen, även om kvinnor är otrogna minst lika mycket. Det syns inte i film och media, då ville jag visa det, otrogna kvinnor och otrogna mammor.

– Otrohet ses fortfarande som ett brott och som något så otroligt hemskt och då blir det extra hemskt om en mamma berättar om det för sitt barn. Men är det jättehemskt att vara otrogen? Om man tar bort konstruktionen av kärlek som tvåsamt ägande av varandras kroppar, så finns ju inte otrohet. Kan det verkligen vara så hemskt? Jag ville visa den gränslösa mamman, som berättar något sådant farligt.

Flera av Joanna Rytels verk placerar kvinnor i rollen som förövare, den som utsätter andra för något. I Flasher girl on tour som ingår i den feministiska porrfilmen Dirty diarys syns en kvinna blotta sig själv i tunnelbanan, inte för att behaga utan för att störa. I Gang bang Barbie, drar onyktra Barbiedockor med sig en ännu fullare Ken hem och gruppvåldtar honom med dildos. Joanna Rytel vänder på steken och placerar och låter kvinnokaraktärer ta efter obehagliga manliga förövarbeteenden.

Behöver vi se det här?

-– Ja, det tycker jag. Det är viktigt att vi ser att kvinnor också kan vara förövare och dåliga. För att befria oss från att vi måste vara så goda, så heliga och så duktiga. Oftast är kvinnor offer på film. Bilden av kvinnor som förövare saknas.

Dina verk kretsar nästan alltid kring sex. Varför är det så intressant?

– Kanske för att det är där det är mest strikt. Och sex och porr har tillhört männen så länge. Det är först på senare år som kvinnor och feminister har reclaimat sex och porr och jag tror att det är så på ett personligt plan för mig också. Att jag har gjort det till mitt.

Det finns ofta en viss chockeffekt och provokation i dina verk, att prata otrohet med barn eller att onanera framför en katt exempelvis. Är provokationen ett medel eller ett mål för dig?

– Nej, inget mål. Jag gör inte konst för att provocera och chockera. Jag gör konst för att jag är provocerad och chockerad. Sedan att resultatet kan bli provocerande, det blir det för en viss målgrupp tror jag. Queer- och feministisk publik är helt införstådda och tycker att det är jätteviktig konst jag gör. Medan någon som inte är så inne i hur man kan jobba med konst, kanske bara ser det som en provokation, eller att det bara är lite porrigt. Men är man lite införstådd så vet man hur viktigt det är att gå emot normer och strukturer, och att man faktiskt kan förändra något på det viset. Att min konst vill förändra något, att den är jättepolitisk och jättefeministisk. Om min konst är provocerande beror nog på vem som är betraktaren.

Joanna Rytel berättar att de flesta reaktioner hon får är positiva. Hon får mycket positiva mail och folk som kommer fram och berättar att de uppskattar hennes filmer.

– Sedan är det ju en del näthatare, vita gubbar eller snubbar, de är unga också, kan ju tycka att jag är dum i huvudet och ska förminska en. Sedan finns också den vita medelklassen, som konsumerar kultur. Där är reaktionerna lite mer mitt emellan. De kan bli stötta. Det är ju lågstatus att jobba med porr och sex. Jag jobbar ju mot det också, vad som ses som fin- och fulkultur. De kanske också kan bli provocerade.

Och vad blir du provocerad av?

– Orättvisor. I det här senaste projektet exempelvis, faderskap. Pappor har så mycket mer frihet i vad de kan göra utan att få dåligt samvete. Jag tycker att det är viktigt att dåliga kvinnor, som får bete sig hur som helst, får utrymme i film.

Hennes provokativa sida, att hon uttalat saker som att hon vill att männen ska få lida, har gjort att hon ofta får frågor om hennes aggressiva ton och provokativa budskap inte står i vägen för den feministiska konsten.

Har du någon gång känt att du har gått för långt?

– Det skulle i så fall vara gentemot mig själv. Jag använder ju mig själv i min egen konst. Och folk blandar ofta ihop det. I och med att jag använder mig själv som skådis så tror folk att det är jag som gör alla de här grejerna. Folk tror att det är jag som är otrogen på riktigt, att jag har onanerat framför en katt på riktigt. Folk förstår inte att det är en iscensättning, det hade lika gärna kunnat vara en skådis som jag själv. Jag jobbar ofta utan budget, det är svårt för mig att få pengar till projekt eftersom det handlar mycket om sex som är lågstatus. Det ses som bara provokation. 

I verket Niggerloverfetischkärring som handlade om vita kvinnors sexualisering av svarta kroppar. Verket väckte diskussioner, bland annat på grund av det flitigt förekommande n-ordet i verket. Oivvio Polite skrev att Joanna Rytel var blind för den vita makten i blandrelationer.

– Verket handlade ju om blindhet och om vit rasism. Det var det som var poängen. Hur ovan och omedveten man kan vara när man vistas i ett väldigt segregerat samhälle. Jag bodde då på Gärdet och gick på vita konstfack. Jag ville att man skulle ifrågasätta sig själv som vit. Manuset var patetiska reflektioner över svart hud. Jag blev mordhotad av nazister efteråt för att jag hade kränkt den vita mannen.  Jag tror jag visst lyckades med det verket, som vit puckad medelklasskvinna.

– Hon i filmen alltså, lägger Joanna Rytel till.

Hur kändes det när du fick veta att du var omnämnd i Anders Behring Breiviks manifest?

– Det kändes mest obehagligt för att andra skulle kunna bli inspirerade. Jag fick en del mail efter det. Så jag blev lite paranoid för min egen skull, när jag gick hem själv sent på natten och så. Annars så känns det bara som en komplimang, ett kvitto på att jag gör viktiga grejer och det måste jag fortsätta med.

Joanna Rytels nästa projekt handlar om ”cougars”; medelålders kvinnor som har relationer med unga killar.

– Det är intressant, jag är intresserad av åldersrasism och utseende-rasism. Det är mer ovanligt att äldre kvinnor dejtar yngre killar än tvärtom. Jag är nyfiken på det.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.