BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag har vuxit upp i en familj där det finns de som har valt att lämna allt som är samiskt och de som ägnar sig åt renskötsel fortfarande och där det är väldigt viktigt med språket och jojken, traditionen och vår historia, berättar Amanda Kernell.

– Jag har alltid undrat vad det är som har fått så många i den generationen att bryta helt med det de kom ifrån. Vad var det som hände när de var unga? Vad kan ligga bakom ett sådant val? Är det förtrycket som har varit, är det längtan till något annat? Vad var sista droppen?

Hur länge har du haft den här historien i tankarna?

– Länge. Men jag kände att om jag skulle ge mig på att berätta den här historien, om nomadskolorna och vår koloniala historia, så blir ju det historieskrivning, även om filmen handlar om en person och hennes liv och de val hon gör. Det har känts viktigt att det skulle bli en bra film, att jag skulle ha tillräckligt med tid för research och intervjuer. Att jag skulle göra det rätt. Så att släkten inte behöver skämmas för mig, så att detaljer inte blir fel och så. Allt går ju inte att få rätt, man måste ju ha sin konstnärliga frihet. Men jag har känt ett så stort ansvar, det har kanske varit svårt att ta tag i det här tidigare för mig.

– Filmen är en kärleksförklaring till en äldre generation samer. För mig betyder det jättemycket vad de tycker och tänker. Det känns väldigt betydelsefullt att få visa den här i Sverige och i Norge. Den visas också på 100-årsjubileumet i Trondheim på söndag.

Den känsla jag hade efter att ha sett filmen var, varför har jag inte sett filmer om det här förut? Hur tänker du kring det, att den här delen av historien inte har skildrats?

– När någonting finns på tv, i film eller populärkultur, så finns det, då existerar det på ett annat sätt. Det känns viktigt, både om man tänker större politiskt, men också för mig personligen. Den här historien är så välkänd i det samiska samhället. Det är en historia som de flesta känner till och alla har kopplingar till i sin släkt och så. Men i det svenska samhället eller norska samhället, så existerar den inte. Folk vet inte om att nomadskolorna fanns, hur vår raspolitik såg ut, att vi hade rasbiologisk forskning. Folk känner inte till den här delen av kolonialhistorien, förlusten av språk och assimileringspolitiken och så.

– Jag ser fram emot att vi som lever i Sverige ska kunna prata om det som filmen handlar om. Alltså, vad full assimilering är, vad krävs för att ingå i ett samhälle, var hör man hemma. Om man gör ett radikalt livsval och bryter med sitt gamla liv, vem är man då? Kan man återvända hem? Vad betyder förlusten av språket?

Hur har du påverkas av frånvaron av samer i populärkultur?

– Jag vet ju inte hur det hade varit om det hade varit annorlunda. För mig har det ju inte varit så att det inte har funnits. Min pappa har alltid varit väldigt aktiv, han har i väldigt många år varit ordförande för sameföreningen i Umeå och är numera ordförande för samiska teatern, och skaparen bakom samiska veckan i Umeå bland annat. Han har haft ett stort intresse av att skapa och hålla i samiska projekt.

– Så för mig har det alltid funnits samiska förebilder och konstnärer, författare, artister, professorer och forskare. Och jag har träffat många genom min pappa. Men det blir ju ett glapp helt klart, mellan det som finns i offentligheten och det jag vet finns. Det som man kan prata om med släkten, vi har kvar våra lappskattelandpapper kvar till exempel, men det vet ju inte folk vad det är.

Nej ... Vad är det?

– Exakt! Flera i den äldre generationen har kvar pappren på att vi betalade skatt för det landet man hade. De har aldrig sålt det. Men pappren kallades in för omkring 90 år sedan och man sa att nej, det var aldrig ert, även om det fanns kartor och papper och allting på att man betalade skatt för det. Men alla skickade inte in dem.

"Svårt att sätta sakerna i ord"

Inför filmarbetet har Amanda Kernell intervjuat många äldre samer, däribland egna släktingar.

– Det är så mycket som jag inte vet och som jag kanske heller inte kan få svar på. Det kan vara svårt att prata om för de som har gjort valet att välja bort det samiska. Det har alltid intresserat mig att undersöka de saker som är svåra att prata om. Att göra en film om något är ett sätt att få prata om det. Att få vara med den karaktären i det och att känna sig mindre ensam med de tankarna. Jag tror att jag gör film av det för att jag också kan tycka att det är svårt att sätta sakerna i ord.

Har det varit svårt för folk att berätta?

– Ja, och det har också funnits en rädsla över att vi samer inte får bli gnälliga. "Det går ju bättre nu, vi ska inte klaga, vi ska vara positiva." Samiska samhället, framför allt renskötare, har ofta mötts av det att om man påpekar oförrätter så uppfattas man som otacksam.

– Jag är också uppfostrad så, att man inte ska klaga. Men det är också en härskarteknik, att när man påpekar något som är fel så är det gnäll, säger Amanda Kernell.

"De bara gnäller", säger också Elle Marja som gammal i filmen om sitt eget folk, trots att hon själv inte en enda gång påpekar när något fel händer, eller berättar något för någon. Hon biter bara ihop.

– Jag har en enorm respekt och fascination för kvinnor i min familj och samiska kvinnor överlag bland. Pappa brukar säga att de är som fjällbjörkar, de knäcks aldrig, de bara böjer sig i vinden, de går aldrig sönder. De är gjorda av titan typ. Hur kan man klara allt detta och bara fortsätta utan att knäckas? Det är något Katniss Everdeen över det. Jag tänkte mycket på henne när jag gjorde filmen. Den karaktären i Hungerspelen påminner mig om kvinnor i min omgivning. Det är inte alla fjortonåringar man tänker ska klara sig om hon lämnar allt och drar till stan, men det klarar Elle Marja.

Försoningskommissioner

Filmen berör också internaliserad rasism eller kolonisering av hjärnan.

– Vi är ju alla påverkade av det, även i dag och vi vet inte på vilket sätt eftersom vi inte kunnat berätta vår historia. Vi vet inte varifrån olika begrepp kommer ifrån, varför pratas det om vissa grupper på vissa sätt? Vad kommer från rasbiologin och den politik som har förts? Jag tror personligen att mycket kommer ur det. Men när man börjar kolla på det så upptäcker man att, kolla där, där togs ett beslut i Sveriges riksdag att vi skulle sluta prata om samiska rättigheter och börja prata om de samiska privilegierna. Det har ju påverkat jättemycket hur folk tänker. I dag tänker ju folk på det som privilegier och det är jätteproblematiskt i ett urfolksperspektiv. Det finns en massa sådant och vi vet inte ens om det.

– I filmen är det mesta sådant inte med. Kameran är med Ella-Marja, vi är med om det hon är med om så det är mycket som aldrig blir förklarat, men det kan man ju läsa på själv sedan. Det finns mycket jag tycker folk borde veta som folk inte vet, men det var inte den här filmens uppgift. Jag ville att man skulle känna hur det kändes att vara i den positionen. Att behöva göra de här valen.

Vad tycker du det behövs för insatser när det gäller upplysning Sveriges koloniala historia och samers historia?

– Ett första steg är väl att man borde lära sig mer än bara en mening i grundskolan. Något mer än en bild och en bildtext där det står att samer är ett folk i fyra länder, de finns i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Punkt. Ingen kan svara på hur många samiska språk det finns eller hur historien ser ut, eller nämna fyra framstående samiska personer ur historien.

– Jag tror att det blir bättre helt klart, men jag tror att ILO 169, konventionen för urfolks rättigheter, skulle göra mycket. Sverige var med och skrev den, men har inte skrivit under den och får ju klagomål från FN varje år för brister i lagstiftningen som inte värnar samers särskilda intressen och rättigheter. Men det händer ju inte så mycket med det.

– Nu när jag visade filmen på Sundance, så var det folk från Kanada som frågade hur vår försoningsprocess såg ut i Sverige. I Kanada och många andra länder med urfolk finns försoningskommissioner. Och vi har ju ingen. De trodde vi skämtade. Det var svårt för dem att greppa att folk vet så lite.

Vad hoppas du händer efter filmen?

– Jag gör film av emotionella skäl. Jag hoppas att de som ser den ska känna sig mindre ensamma med alla dessa funderingar som är svåra att prata om. De som nästan aldrig får se någon som liknar dem själva på film ska kunna känna igen sig. Sedan hoppas jag för de som inte känner till något, att de får uppleva en bit av en värld de inte kände till. Då vidgas ju ens verklighetsuppfattning. Det är ju det som är så fantastiskt med film, man ser något och plötsligt finns det också. Film och litteratur är det närmaste man kan komma att vara en annan person. Det är empatiskapande att sätta sig i en annan människas position. Och så hoppas jag att det skapar kunskap och nyfikenhet på hur det har sett ut. Och ser ut. Det här är inte så långt borta. Koloniseringen är inte slut, den är pågående. Det är inte som att se en historisk film och bara just det, det var då det.

– Mycket i filmen hade lika gärna kunnat vara i dag. Jag ville att filmen skulle vara så tidlös som möjligt. Det är historiskt korrekt, det är de psalmer man sjöng i nomadskolan 1933, det är de riktiga verktygen från Rasbiologiska institutet vi har lånat. Det är historiskt korrekt att man i Västerbotten på 30-talet hade både nord- och sydsamer för att nordsamer tvångsförflyttades under 20-talet. Det är en sådan grej som bara en samisk publik kommer uppfatta. Men jag ville samtidigt att filmen skulle vara där 30-talet möter nutiden, för det finns så mycket som är lika.

"Ett väldigt auktoritärt medium"

Amanda Kernell frågade såväl de äldre hon intervjuade, som barnen som spelar skolklassen, vad de blivit kallade när folk ropat saker efter dem och vad som gjorde ondast.

– Jag tycker att det är viktigt att det finns en så hög sanningsgrad som möjligt, även när man gör fiktion. Det handlar både om att vara närvarande i ögonblicket, jag tycker om att ha med okontrollerbara element, som barn, myggor, hundar, renar och fjällväder. Och att saker som händer i filmen händer på riktigt. Det finns en scen i filmen där Ella-Marja jojkar för några Uppsala/Stockholmsstudenter, som är Uppsala/Stockholmsstudenter på riktigt, som aldrig har hört jojk på riktigt och gärna vill det på riktigt.

– Att man kan lägga sig så nära verkligheten så att det blir någon slags hybrid. Det kändes extra viktigt att systrarna är systrar, deras mormor spelar deras mormor. De vet också hur det är att bli ivägskickade till internat. Man kan använda så mycket av sina erfarenheter. De som är med i den här filmen har bjudit på så mycket och jag tycker om när det kan vara en kollektiv process. Film är ett väldigt auktoritärt medium, det är jag som styr och klipper och skriver. Men det ska bli levande och det blir det genom de som är med. Ju mer de kan ha sig själva med, desto mer sant kan det bli. Speciellt när det som i det här fallet var så många av de inblandade som kunde använda sig av sina egna erfarenheter.