Problemet är inte bristen på svar, idag, anser Siri Hustvedt. Det svåra är att göra informationen tillgänglig. Ofta sitter forskare i vårt expertsamhälle på en massa fakta – som inte når ut, från deras bubbla, till oss vanliga dödliga. Där kommer människor som Siri Hustvedt in, och tillgängliggör avancerad forskning inom neurovetenskap, medvetandefilosofi, psykoanalys och konstkritik även för alla som har fullt upp att ens hänga med i sitt Facebookfeed.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I mitt arbete som kulturjournalist märker jag hur få inom litteratur, konst eller teater som har koll på vad som pågår i angränsande konstarter. Att både besöka balett och poesiuppläsning får en att begripa likheter och paralleller, den sortens tankar som är ”i luften” men som den som skapar kanske inte ens är medveten om att den plockat upp.
Den sortens tvärvetenskaplighet Siri Hustvedt sysslar med i de här essäerna behövs i en värld där samtal mellan olika discipliner ofta saknas. Det är så här tankar på riktigt förs framåt.
Barnet är en återkommande variabel i essäerna, inte sällan i samband med anknytningspionjären John Bowlby eller med referat till Donald Winnicot – känd för att ha lanserat begreppet ”övergångsobjekt”, för att förstå hur småbarn hanterar separationer.
Andra återkommande ämnen är sömn och bristen därav, samt migrän – ämnen som har komplicerat livet för Siri Hustvedt själv. Hon skriver fascinerande om minnet, känsloreglering, och speglandet– både på praktisk och metaforisk nivå. Speglandet av andra människor kopplar hon både till barnets inlärning, men också som grunden till medkänslan – som ju knyter an till konstens själva grundvalar. Vad är väl konst – i dess breda mening –, om inte en inbjudan till empati.
Personligen besöker jag helst inte ett helt konstmuseum under en dag, utan fokuserar gärna på en utställning, eller rent av några bilder, i taget. Tar in, låter dem smälta. På samma vis vill jag läsa den här boken. Det finns så mycket klokt som jag vill citera att jag stryker under rader på nästan varje sida. Det är en bok att läsa långsamt, stötvis, för att låta insikterna sjunka in och landa i ens egna tankebanor. Idéer som att ”frånvaro från sinnet bli en katalysator för närvaro”, att konstnärer bara är vuxna som fortsätter vara barnsligt lekfulla eller frågor som ”har psykoanalysen förändrat romanen?”, tåls att fundera över lite extra.
”Att skapa ett skönlitterärt verk är att leka, leka på dödligt allvar kanske, men ändå leka.”
Det är något av det finaste jag läst om romanen.
Siri Hustvedt har skrivit om konst i tjugo år, och blivit insnöad på modern neurovetenskap på senare år. Det är symboliskt, med tanke på hur ofta konsten har legat steget före vetenskapen. Jag gillar verkligen kombinationen, kanske jävigt när jag själv delar samma intressen.
På ett nästan buddistiskt vis beskriver hon hur hon accepterat sin migrän, istället för att se det som fienden. Samma tema återkommer när hon skriver om andra ämnen, som småbarn: att se barnet för vad det är, istället för att förklara krig mot det som i den vuxnes ögon framstår som ett annorlundaskap. Radikala tankar i USA, detta emotionella u-land som inte klarar av uttryck för svaghet. Och vad är väl det lilla barnet, om inte en symbol för just det. Siri Hustvedt behövs i sitt hemland, besatt av att ”träna” spädbarn.
Texterna är skrivna under sex år, och flera av dem utgår från föredrag hon hållit på museum och institutioner under åren, andra har publicerats i tidningar, eller som katalogtexter till konstutställningar.
Hjärnforskning, tankar kring konst, spädbarn och medvetande glider söm(n)löst ihop, med Siri Hustvedts självklara berättarröst. Den har en särskild blandning av auktoritet och ödmjukhet som gör läsningen både utmanande och tillgänglig.
Ordet essä kommer, påpekar Siri Hustvedt från franskans ”essayer” – att försöka. Alla svar måste inte vara klara på förhand. Och det är väl helt underbart.
Svaren finns kanske, men inte sällan i själva resan i jakt på dem.
