På festen de varit på ville vakterna ringa ambulans, men Tom erbjöd sig att ta henne hem. Hon kände sig tacksam mot honom när han tog av henne den nedspydda klänningen, men sedan fortsatte han. Hon var vid medvetande men kroppen lydde inte och i mörkret såg hon siffrorna på sin väckarklocka lysa. För att klara smärtan räknade hon sekunder.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Nio år senare, efter att hon stormat hemifrån efter ett bråk med en kärlek, strömmade ett brev ur hennes penna. En detaljerad beskrivning av den kvällen, riktad till Tom. Brevet blev starten på en brevväxling, som många år senare ledde till ett möte, en uppgörelse för att gå vidare och för att förlåta. Nu berättar Thordis Elva och Tom Stranger om processen i boken På andra sidan förlåtelsen. Vi ses i Stockholm under ett stopp på deras talarturné. Deras mål med boken och föreläsningarna är att flytta diskussionen om våldtäkt, från att handla om granskningar av de utsattas beteende till att handla om förövarna.

Jag vill börja med att fråga om brevet du skrev till Tom, hur kom du fram till att du ville kontakta honom?

– Jag hade inte planerat det. Jag hade levt i nio år med konsekvenserna av att bli kränkt sexuellt av min första pojkvän. Jag hade försökt lägga det bakom mig på olika sätt som också kostade mig. Jag kunde inte stanna upp och tänka efter, jag blev en effektiv högproducerande person. Jag hade också diverse destruktiva sätt att försöka dämpa min smärta och ilska. Ilska var också ett viktigt led i min process. Jag vill inte att folk ska ha en bild av att jag är någon som gick från våld till försoning utan ansträngning, så var det definitivt inte. Det fanns ilska och hat också och det var väldigt tunga bördor för mig att bära. En period var det stärkande, att hitta min ilska och min röst, men det tog mycket energi.

– Att hålla fast vid arga och förgiftande känslor mot en annan person var för mig personligen ett sätt att ge den personen makt över mitt liv. Det skapade en massa spänningar i min relation, och jag hade precis haft ett stort gräl, smällt igen dörren och satt mig ner på ett kafé. Jag tog fram min anteckningsbok och ut kom den här detaljerade redogörelsen över vad Tom hade utsatt mig för. I ljuset av det faktum att jag inte skulle få juridisk rättvisa, så betydde den här konfrontationen väldigt mycket för mig. Jag anmälde honom inte. Jag hade så många missuppfattningar om hur våldtäkt går till så jag kunde inte sätta det som hänt i rätt kontext. När jag väl kunde det hade de fysiska skadorna läkt och han hade flyttat från landet. 70 procent av våldtäktsanmälningarna lades vid den tiden ner, fall som var mycket starkare än mitt.

– Jag hade ingen anledning att tro att jag skulle få juridisk rättvisa. Det här var mitt alternativ. Det var viktigt för mig att placera skulden där den hörde hemma.

Hur var det för dig, Tom, när du fick brevet?

– Det hade gått nio år. Först var det en chock att se Thordis namn i inboxen. Jag minns att jag läste genom kronologin som Thordis skrivit om den kvällen och jag kände en förskräckelse och en stor tyngd i att känna igen mig själv. Minnen jag skjutit undan en lång tid kom tillbaka. Händelserna från den kvällen var detaljerat återberättade, vad jag hade utsatt Thordis för och vad jag var kapabel till. Det var inte lätt, men det gick inte att förneka. Jag hade gjort det hon skrev. Jag svarade inte direkt, men ganska snart efteråt.

Toms svar var ett skriftligt erkännande, något Thordis inte väntat sig. Därefter följde en åttaårig brevväxling med hundratals brev med svåra frågor, svar, ånger, ilska och sorg.

Hur kändes det att han tog på sig det han gjort?

– Jag tror att alla som blivit utsatta för våld känner en lättnad när deras smärta erkänns. Det måste inte vara av förövaren. Det kan vara av en nära vän, en terapeut eller en familjemedlem. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det inte var befriande att han tog ansvar för sina handlingar och tog på sig skulden, för den skulden hade jag felaktigt burit i så många år.

– Jag vill understryka att överlevare inte på något sätt är beroende av sina förövare för att gå vidare. Inte alls. Inget i vår berättelse är en formel eller ett recept för någon annan. Det vi hoppas är att den ska verka belysande och skapa diskussioner.

När var första gången du betecknade det som hade hänt som våldtäkt?

– Det var en krypande insikt, berättar Thordis Elva.

– Jag ville inte ta till mig det här under en period. Det var smärtsamt att erkänna för mig själv att första gången jag gav någon mitt hjärta så slutade det i ett övergrepp. Jag ville behålla min tillit till folk. Att släppa det var en svår process. Det tog något år eller två att inse.

Och du Tom, när var första gången du förstod att det var en våldtäkt?

– Det var inte förrän jag fick brevet 2005. Dessförinnan fanns en omedveten vägran att betrakta mina handlingar som våldtäkt. Dagen efter hade jag känt en tung känsla, bakfylla, jag hittade ursäkter, flydde från minnen och förträngde. Det var inte förrän jag fick brevet som jag började få någon insikt i att jag var kapabel till detta, och att ordet våldtäkt var det enda som passade. Att det var det som var sant. Men det tog tid för mig att ta in ordet och associera mig själv med det.

Thordis, i och med den här boken så blir din läkeprocess recenserad och kritiserad. Folk diskuterar om det är rätt att förlåta och ge plats åt Tom. Hur tänker du kring det?

– Det kommer alltid finnas människor som tar sig rätten att tala om för överlevare hur de ska agera. Från en väldigt tidig ålder får vi lära oss hur vi ska klä oss och uppträda för att undvika övergrepp. Och om vi blir utsatta får vi höra hur vi borde ha reagerat. Om vi skrek, borde vi ha skrikit högre. Om vi kämpade emot, borde vi ha kämpat hårdare. Sedan ska vi direkt gå till polisen, inte känna skam och sedan ska vi gå vidare. Men det är inte så det ser ut i verkligheten, för många av oss som blivit utsatta för våld. Jag tror att den här bilden av att det finns ett rätt och ett fel sätt att reagera på våldtäkt, bidrar till en kultur där man skyller på offret. Och att säga till en överlevare att de reagerar på fel sätt, eller att de hanterar sina känslor på fel sätt, bidrar till det felaktiga tänket att det finns en standardreaktion.

– Det jag vill säga till överlevare är att gör det du behöver göra. Det som känns läkande för dig. Om det är att stanna i din ilska för att den stärker dig, gör det. Om det är att släppa taget om smärtan, för att det känns bättre, då är det rätt. Jag har jobbat med de här frågorna i många år och jag har sett att många vill kontrollera berättelsen hur överlevare får reagera. Det kom inte som någon överraskning att vissa var kritiska. Det jag vill ge överlevare är rätten att ta sig igenom sin erfarenhet så som det passar dem.

– Jag tycker inte att vi som samhälle ska möta våld med förlåtelse. Inte alls. Vi ska kämpa mot våld med alla medel. Men som överlevare har vi rätt att läka från trauma på det sätt som passar oss.

Vad betyder förlåtelse för dig?

– Resultatet av processen mellan mig och Tom handlar inte så mycket om förlåtelse som förflyttandet av ansvar. Förlåtelse för mig är inte något man ger någon annan. För mig var det en handling i eget intresse, så att jag kunde släppa den skuld jag lagt på mig själv. Det finns en missuppfattning om att förlåtelse välsignar smärtan, för mig är det motsatsen. Förlåtelse betonar smärtan, men säger också att jag inte vill tyngas av den längre.

Tycker ni att det finns ett ”rätt” sätt för en förövare att agera? Vissa kommer kanske läsa boken och känna igen sig i dig Toms berättelse. Vad säger ni till dem?

– Jag hoppas verkligen att många män kommer läsa boken. Men återigen, det här är inte ett recept. En farhåga är att boken skickar ett budskap att förövare borde kontakta offer, det vill jag inte föra fram som en lösning, det tror jag är en farlig tanke, säger Tom.

– Och det var tvärtom för oss, det var jag som kontaktade Tom, lägger Thordis till.

– Det kommer att finnas läsare som känner igen sig i min historia av att ha begått våldtäkt, men jag tvekar inför att erbjuda några råd eller budskap, säger Tom.

– Min process finns i boken och min process var lång, fortsätter han.

– Att inse och förstå, ta på mig ansvaret och lära mig leva med det. Man kan få en väldigt destruktiv och ohälsosam relation till sig själv om man inte inser och tar ansvar för saker man har gjort. Det handlar inte bara om att lära sig leva med det, utan också se till att inte underblåsa den delen av dig själv, så du skadar människor igen. Det jag hoppas folk hittar i boken är tankar om samtycke och gemensamma beslut kring intimitet. Och insikter om farorna i att ha attityder, beteenden och idéer om att man har rätt till något, att dina behov står över någon annans. Jag hoppas att boken startar den diskussionen. Och det är min del i det hela. Att prata om varför.

Det är också det man kämpar med att förstå som läsare, varför? Man vill krypa in i huvudet på ditt tonåriga jag och förstå varför. Varför tror du att många män känner att de har rätt till kvinnors kroppar?

– Jag kan bara prata för mig själv och var jag var vid den tidpunkten. Jag hade tankar om att när en kille går ut med sin flickvän har han rätt till sex. Sexuell lust spelade in, själviskhet och självcentrering, jag tappade Thordis behov ur sikte och tänkte bara på mina egna.

Thordis bryter in:

– 1996 fanns heller ingen upplysning om samtycke. Det fanns inget tydligt budskap om att är du i en relation så måste du ändå inhämta samtycke varje gång. Jag tror att uppfattningen om att när du är i en relation så kan man på något sätt ta samtycket för givet, var väldigt levande 1996, och jag tror att mycket arbete fortfarande kvarstår när det gäller det. Samtycke kan aldrig antas.

– Jag växte inte upp i ett vakuum, fortsätter Tom. Visst fanns maskulinitetsnormer som påverkade, i den media jag konsumerade, den musik jag lyssnade på, men jag vill mycket hellre att diskussionen handlar om de val förövare gör. Jag gjorde ett val.

Orden kring sexuellt våld är väldigt stigmatiserande, våldtäkt, våldtäktsman och våldtäktsoffer. Det gör att många har svårt att identifiera såväl brottet som förövare. Man tänker att han kan väl ändå inte vara en våldtäktsman, han är ju schyst. Alla känner en kvinna som blivit utsatt, men ingen känner en man som utsatt någon.

– Det gör vi visst. Statistiskt sett gör vi alla det, säger Thordis.

Men hur ska man komma runt det stigmat, och kunna prata om det här som de vanligt förekommande händelser de är, utan att förminska allvaret i brottet?

– Ord spelar roll, säger Thordis.

– I en tidigare bok om sexuellt våld dissekerade jag terminologin vi använder. Vi har på Island ett väldigt försvagande ord för offer, det liknar det svenska och betyder också offergåva. Det får en att tänka på ett lamm på ett altare som ska offras. På engelskan används också överlevare, som betonar att en person genomlevt något och överlevt det. Och på förövarsidan finns ord som våldtäktsman, som tenderar att definiera hela personen, men så finns också förövare av våldtäkt, som fokuserar mer på handlingen och beteende än på personens karaktär. Vi måste fördöma beteendet och handlingen för att kunna komma åt det.

– Jag brukar prata om ”monstermyten”, demoniseringen av förövare, som faktiskt skadar överlevarna på flera sätt. Det kan vara svårare att bli trodd om personen är respekterad och omtyckt i samhället och inte passar in i monstermyten. Jag tror också att personer som Tom, som har begått sexuella våldshandlingar, är mindre benägna att betrakta det för vad det är, om vi har den här uppfattningen om att det bara är monster som begår dessa brott.

Vilka reaktioner har du fått Tom efter att du gick ut med din historia?

– Det har varit polariserade reaktioner. Vissa har varit kritiska och anser att det normaliserar eller sanerar sexuellt våld, genom att jag ges dessa plattformar, men vi försöker göra det motsatta, genom att understryka skadan som sexuellt våld orsakar och hur viktigt det är att utrota attityderna som föder det. Jag profiterar inte på boken, det vore väldigt respektlöst av mig att tjäna på detta. Jag förstår att det kan vara smärtsamt för vissa att se mig och höra mig prata. Jag förstår det.

– Majoriteten av responsen har dock varit stödjande, vilket förvånade mig. Men människor vill diskutera det här och hitta verktygen att diskutera det här. Jag har haft många diskussioner med män. Det har hänt att folk har förminskat mina handlingar och ursäktat dem, med att jag var ung och så vidare.

Vad säger du då?

– Att ursäkterna är exakt det jag pratar om. Berättelsen de försöker ge mig för att ursäkta mitt beteende är del av problemet.

– Får jag lägga till en sista sak? frågar Thordis när vi börjar avsluta intervjun.

– Vi predikar inte straffrihet. Vi anser båda att det hade varit mycket enklare för oss om vi hade kunnat ta detta inom ramen för en rättslig process, istället för att vi lagt tolv år på att bygga en egen ansvarsprocess. När vi pratade om det i vår brevväxling och Tom skrev att det vore det enda logiska, hade preskriptionstiden gått ut. Det vore synd om någon uppfattade boken som att vi inte anser att man bör gå den rättsliga vägen. Vi är exempel på några som föll igenom sprickorna på rättsväsendet, så som många gör.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.