Jag ska möta gruppledaren i Stockholm för Sveriges yngsta parti, feministiskt dessutom, som på kort tid etablerat sig i styret i flera av landets kommuner, bland annat här i huvudstaden. Det är ju rätt så mäktigt och jag borde vara mer nyfiken. För vad händer när ett feministiskt parti tar plats vid maktens bord? Men den politik som känns spännande när den utspelar sig på gatan, det visionära och samhällsförändrande, är svårare att få syn på i kompromissernas och de små stegens politik som det lokalpolitiska arbetet ofrånkomligen innebär för ett litet parti.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag kommer på mig själv med att vara mer nyfiken på hennes utbrändhet, varför går så många av oss in i väggen nuförtiden? Vad kan Sissela Nordling Blanco berätta om det? Och på varför Fi inte vill vara vänster, varför vill de inte det?

Vill ni fortfarande inte placera er på höger-vänsterskalan?

– Vi menar att det finns en annan dimension som inte bara handlar om höger och vänster. Vi ser att mänskliga rättigheter och arbete mot diskriminering ofta går på tvärs. Det är inget som något av blocken ställer sig bakom. Vi ser ju nu, hur migrationspolitiken från en röd regering ser ut.

– Det här är frågor som går på tvären och som inte täcks in av en höger och vänsterskala. Däremot kan man se att vår ekonomiska politik är mer åt vänster. Vi vill omfördela resurser, vi har inte ett individualistiskt perspektiv utan ser behov av strukturella lösningar.

Men Fi betonar antidiskriminering mer än omfördelning, varför?

– Jag menar att det inte går att skilja dem åt. Vi ser att det finns en strukturell diskriminering i samhället som drabbar vissa grupper särskilt hårt. Det är jättetydligt om man ser på segregationen här i Stockholm. Det går inte att separera den ekonomiska ojämlikheten och den strukturella rasismen och ojämställdheten.

Är det lättare att få gehör för mer symboliska grejer som könsneutrala ord i kommunhandlingar, än omfördelande insatser, som kostar?

– Förutsättningarna för Fi i de olika kommunerna ser ju väldigt olika ut. På vissa platser är man i opposition och enda möjligheten att påverka är att lägga en motion. Till och med på sådana orter har vi fått igenom saker och då kan det handla om ord. Men här sitter vi med och styr, så här handlar det mycket mer om omfördelning av resurser. Det är feminism i praktiken. När vi får in genusbudgetering så handlar inte det om ett ord. Det handlar om att räkna pengar, vart går våra skattepengar? Hur stor andel går till män och hur stor andel går till kvinnor? Hur ska vi omfördela detta? Det räcker inte att bara konstatera ojämlikheterna.

Men ni lyfter gärna fram just orden. Ni räknar till exempel hur många gånger jämställdhet nämns i majoritetens budget och i de andra partiernas budgetförslag. Varför tycker ni att ord är så viktiga?

– Ord är viktiga för att de markerar riktningen för vad man vill. Genom att säga att Stockholm ska vara en stad fri från våld, så måste man också agera politiskt efteråt. Det förpliktigar att säga att man vill ha jämställdhet, att man vill vara en antirasistisk stad. Sedan är det klart att ord i sig inte leder till förändring, man måste också koppla det till politiska åtgärder. Men vi menar att det ofta finns ett samband. Om kvinnors villkor inte överhuvudtaget omnämns eller hbtq-personers villkor inte omnämns i en budget, så är det något som är allvarligt fel. Då har man inte sett att vi lever i ett patriarkalt och ojämlikt samhälle som behöver riktade insatser för att komma till rätta med ojämställdheten.

Fi kom in med tre mandat i kommunfullmäktige och ingår i den styrande rödgrönrosa fyrklövern tillsammans med S, MP och V. Trots att de är det minsta partiet i majoriteten, har de fyra anställda på kansliet, då de valt att dela på tjänsterna.

– Vi kommer ju från att ha jobbat gratis och det är otroligt höga löner. Och det är väldigt mycket att göra, så jag tycker att det är viktigare är vi är fler som kan hjälpas åt, än att vi tjänar jättemycket pengar.

Sissela Nordling Blanco har aktivistbakgrund. Hon började engagera sig politiskt under tonåren och startade bland annat Uppsala Pride. Under gymnasiet var hon aktiv i FI:s lokalavdelning i Uppsala.

Har det varit en krock att med aktivistbakgrund komma in i maktens korridorer?

– Det är väldigt annorlunda att jobba här, än att jobba utifrån på sin fritid. Men det är viktigt att få med sig det aktivistiska in i de beslutsfattande rummen och att vi fortsätter arbeta nära gräsrötter och hela tiden söka oss till de som arbetar med de frågor vi driver och tar in vad de tycker. Det är deras röster vi vill ta in i politikens rum.

Feministiskt initiativ har suttit i kommunfullmäktige i över två år nu, men under ett års tid kunde Sissela Nordling Blanco inte vara med. Efter en hektisk valrörelse brakade hon rakt in i den omtalade väggen och drabbades av utmattningssyndrom.

Hur märkte du att något inte stod rätt till?

– Det var väldigt mycket fysiska symptom. Jag hade ont i huvudet, ont i magen. Jag var väldigt trött, det var en trötthet som inte gick över. Jag kände mig aldrig utvilad när jag vaknade. Jag hade mycket lägre stresströskel än annars. Jag kunde bli stressad över att läsa mail till exempel. Jag kände att det inte var normalt. Det var över så lång tid också, hela valrörelsen, under ett supervalår.

– Jag jobbade hela tiden. Jag var uppkopplad hela tiden. Jag tittade inte upp från mobilen på väg från tunnelbanan hem. Det är ett jobb som aldrig tar slut, man måste sätta gränserna själv.

Borde du ha stannat upp tidigare?

– Mycket tidigare. Jag trodde att jag skulle vara sjukskriven ett par veckor. Men det var då jag kände hur trött jag egentligen var och hur dåligt jag mådde. Jag hade trängt undan det.

När var det du kände att nu går det inte mer?

– När jag började gråta på jobbet.

Det är ju en klassiker.

– Ja, eller hemma av trötthet.

Vad kunde det vara som gjorde att du började gråta?

– Jag kände att jag var så trött. Och jag ville inte vara trött för jag har saker att göra. Då grät jag. Så jag gick till läkaren som sa att det här är utmattningssyndrom. Du ska bara vara hemma och inte göra någonting.

Hur gick det att gå från att jobba dygnet runt till att göra ingenting?

– Det var jättesvårt. För det här var en så stor del av mitt liv. Det är någonting som jag brinner för och älskar. Att plötsligt inte få hålla på med det var jättesvårt. Men jag fick ju lära mig göra andra saker. Som att börja träna, jag skaffade två katter, ta det lugnt, ha rutiner. Väldigt basala saker, som att gå och lägga sig, äta när man ska.

I samband med att du kom tillbaka till jobbet i våras, meddelades att du hoppar av partiledaruppdraget. Varför?

– Det var en avgränsning som jag kände att jag behövde göra. Det var också två väldigt stora uppdrag jag hade tagit på mig, att vara både partiledare och gruppledare här i Stockholm. Det kändes väldigt roligt med kommunpolitiken eftersom det är första gången vi sitter här i Stockholm och vi kan påverka väldigt mycket. Det kommer att fungera som ett skyltfönster för resten av Sverige över vad som händer när feministerna tar plats i maktens rum.

Tar du med dig erfarenheten av utbrändheten in i er politik?

– Ja. Det är inte bara i politiken folk blir utmattade. Det är en arbetsmarknadspolitisk fråga. Vi ser att det är väldigt många kvinnor i lågavlönade yrken i offentlig sektor som sliter ut sina kroppar. Väldigt många har utländsk bakgrund. Vi ser att det är de yrkena som arbetsvillkoren ofta är som sämst. Där har vi också ett ansvar i staden som arbetsgivare. Det är verkligen en jätteviktig fråga att förbättra arbetsvillkoren. Vi fortsätter driva sex timmars arbetsdag.

Hur går det med det? Sex timmars arbetsdag i hela Stockholms stad vore ju en jättegrej. Hur ser era chanser ut?

– Det skulle så klart bli en väldigt stor omställning om man skulle göra det i hela staden på en gång. Där vill vi att man börjar med att testa i någon av verksamheterna, där man ser de största behoven. Till exempel inom äldreomsorgen. Vi driver det här i varje budgetförhandling, än så länge har vi inte fått gehör, men vi hoppas på ett genombrott innan mandatperioden är slut.

När vi ses har en knapp vecka gått sedan två unga bröder sköts ihjäl på ett kafé i Rinkeby. Dagarna efter intervjun sker ytterligare en skjutning i Tensta, ytterligare en man som sköts till döds. Som lokalpolitiker med förorten högt upp på prioritetsordningen har skjutningarna upptagit en hel del av Sissela Nordling Blancos tid de senaste dagarna.

– Det är fruktansvärt att det har varit 20 dödsskjutningar på bara två år i Järva. Det ska inte få vara så.

Hur jobbar ni med det?

– Där handlar det mycket om att jobba förebyggande, med social upprustning, men också med hur man jobbar när det väl händer. Att det är jätteviktigt att det finns en god krishantering och att vi jobbar våldsförebyggande. Det har vi börjat med men det behövs mycket mer. Igår var det ett möte på Husby träff som det civila samhället kallade till för att diskutera det som hänt. Många boende fick komma till tals. Vi kommer att lyfta det i rådet för mänskliga rättigheter. Vi planerar också ett möte i Järva för att fråga vad politiken behöver göra. Vi har egna tankar, men det är viktigt att plocka upp de boendes röster.

Annars har hösten präglats av budgetarbete inför 2017.

Finns det några feministiska segrar i budgeten, som du ser det?

– Jag är väldigt stolt över att vi fortsätter stärka arbetet mot våld. Att vi satsar på våldsprevention. Det är också det som all forskning visar fungerar. Det räcker inte att ta tag i våldet när det redan har skett, när man är i behov av skyddat boende. Vi måste jobba förebyggande, med de som utöver våld och det är framför allt unga killar. De måste få lära sig att agera annorlunda. Jag är också väldigt stolt över satsningen på SL-kort till unga. Vi ser problem med unga, ofta killar i förorterna, som hoppar av skolan och saknar sysselsättning. Vi måste få tillbaka dem in i systemet. Därför kommer vi erbjuda SL-kort så att man kan ta sig till jobbtorget.

– Jag är också stolt över att vi har fått igenom det första skyddade boendet för offer för människohandel och prostitution i landet. Vi kommer avsätta platser på skyddade boenden speciellt för den här gruppen och stärka det uppsökande arbetet. Regeringens migrationspolitik kommer att skapa fler som lever som papperslösa i Sverige, som inte ser några andra vägar till försörjning än prostitution.

Vad har varit svårast att enas om i majoriteten?

– En fråga där vi inte är överens med majoriteten och där vi har avbrutit förhandlingarna, är frågan om utsatta EU-medborgare. Våra grundläggande krav för att fortsätta diskutera den långsiktiga strategin som skulle tas fram, var skolgång för barnen och boplatser.

Det senaste året har två tjocka böcker släppts, som båda undersöker feministisk politik, Feminism som partipolitik av Maud Eduards och Feminism som byråkrati av Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom. I böckerna lyfts fram att den feministiska politiken ofta har genomslag som just ord, policydokument och administrativa mål.

Hur ska ni göra för att orden och målen ska bli verklig förändring och inte bara administrativa mål?

– De delar av jämställdhetsarbetet som handlar om byråkrati kan användas som verktyg, genom att man kan hänvisa till ett policydokument att det står att vi ska arbeta för jämställdhet. Man kan använda det i sin argumentation för att driva fram en annan politik. Programmen i sig är inte det viktiga, det viktiga är vad man sedan gör. Och där handlar det inte om mål på ett papper, där handlar det om fritidsgårdar, där handlar det om vilka som har tillgång till idrott, arbete. Det handlar om att omsätta det i konkreta förslag. Byråkratin ska användas som ett stöd för att få igenom sin politik, byråkratin i sig betyder ingenting, säger Sissela Nordling Blanco.

Utanför stadshuset faller ett lätt duggregn och solen är på väg ner trots att klockan bara är tre. Kanske är det så här den feministiska revolutionen kommer att se ut, ett styrdokument i taget? Byråkratin som vapen i den feministiska kampen? Tänk om det är på gatan som politiken bara är ord och det är här inne det faktiskt händer?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.