Det som är skönt med till exempel Mello är att det är en grej som inte handlar om Parkinson överhuvudtaget.

Källarlokalen, som han delar med en kompis, har ett litet pentry, en toalett och två rum. Ujes stora rum är uppdelat i två delar; hälften av rummet upptas av en helt vanlig soffhörna med oranga retrosoffor, soffbord och bokhyllor, och den andra hälften är ett slags kreativt kaos där gamla 80-talssynthar, kartonger, förstärkare och högar med olika saker står huller om buller.

Vi slår oss ner i soffhörnan och konstaterar att det är en dryg månad kvar tills Uje debuterar som Melodifestivaldeltagare.

Att han efter flera decennier som kreddig vänsterkille med Sommarprat i P1, frontfigur i popbandet Doktor Kosmos, jobb som pressekreterare hos Vänsterpartiet, programledare i Sveriges Radio, Augustprisnominerade barnboken ”Hemma hos Harald Henriksson”, prisbelönta självbiografiska scenföreställningen ”Spring Uje, spring” och Guldbaggebelönade långfilmen med samma namn på sitt CV nu ska ge sig in i det mest folkliga vi har; Mello.

Var det här det sista för dig att pricka av på din ”bucket list”?

– Nej, det var det faktiskt inte. Men min manager Elin och jag hade pratat om det i flera år, och sedan skrev jag låten ”Grytan” och upptäckte att den kändes väldigt ”Mello”. Texten är viktigare än själva musiken i den här låten, det är nog det som gör att jag kan stå för den, när texten står i centrum slipper jag liksom dansa och vara catchy. 

Ingen tycker egentligen att det här med Mello är en bra idé, varken mina fans eller min familj.

Man vet aldrig med dig om du är ironisk eller allvarlig. Din låt handlar om en gryta – i vilket fack hamnar den; det ironiska eller allvarliga?

– Jag skulle säga att den är fem procent ironi och resten allvar. Det är en ganska rak kärlekslåt om en kväll när en kille och hans partner tillagar en köttgryta med älg och kantarell. Det är som en mini-tv-serie i fem avsnitt, varje vers är som ett avsnitt där det händer något, och det finns en dramaturgisk linje genom hela låten. Det är en diskbänksrealistisk ballad, för att vara exakt.

Brukar du och din familj följa Mello? Alltså tycker de att det är kul att du är med, eller är det skämskuddevarning?

– Det är framförallt skämskudde tror jag. När min sjuåriga dotter, som är djupast nere i Mello-träsket, fick reda på att jag skulle vara med sa hon: ”Men pappa, det kommer bli pinsamt när du åker ut!”. Men jag lugnande henne och sa ”ja, det kommer det bli, men vi tar det som en familj.” 

– Ingen tycker egentligen att det här med Mello är en bra idé, varken mina fans eller min familj. Alla undrar om jag har tappat det, och det har jag, säger Uje och skrattar.

För fem år sedan kom han ut som Parkinsonsjuk och allt i hans karriär började plötsligt handla om det. De senaste åren har han pratat om det i sitt Sommarprogram, i sin soloföreställning, i en långfilm, i en radioteater och i alla intervjuer han gjort. Jag undrar om han inte har tröttnat på att alltid bli förknippad med sin sjukdom, att bli Sveriges posterboy för Parkinson.

– Alltså, jag visste vilken båt jag satte mig i för fem år sedan när jag blev offentlig med min sjukdom. Jag kommer aldrig att kunna kliva ur den, men däremot kan jag göra saker som inte har med Parkinson att göra för att påminna folk om att jag kan göra det också. 

– Det som är skönt med till exempel Mello är att det är en grej som inte handlar om Parkinson överhuvudtaget. Samma sak med barnboken jag skrev, den har ingenting med min sjukdom att göra. Det är en sån jävla skön känsla när jag märker att jag faktiskt kan göra det, att jag inte bara är min sjukdom.

Jag har inga riktiga åsikter om vad jag själv vill bli kallad. Du kan kalla mig allt från ”person med normbrytande funktionalitet” till CP.

För ett år sedan var han med i Tove Sahlins inkluderande dansföreställning ”Liv Död Sex Pop” på Dramaten, där ordinarie ensemble utökats med personer med olika former av funktionsvariation. På frågan om han identifierar sig med orden funktionsvarierad eller ”funkis” svarar han:

– Ja, jag börjar göra det. Men jag är mycket mer respektlös med den sortens ord än de vars funktionsvariationer är mer synliga och som har haft dem hela livet. Jag kallar självklart dem för det de vill bli kallade för, men jag har inga riktiga åsikter om vad jag själv vill bli kallad. Du kan kalla mig allt från ”person med normbrytande funktionalitet” till CP. Men så vårdslösa är ju inte de flesta.

Finns det några oskrivna regler om vem som får kalla sig funktionsvarierad, eller blir alla personer med allvarliga sjukdomar automatiskt ”funkis” tycker du?

– Ja, ”funkis” blir man ju när sjukdomen möter samhället och det inte funkar. Jag har aldrig blivit anklagad av någon för att appropriera identiteten ”funktionsvarierad”, och det kanske beror på att jag faktiskt har Parkinson, att det är synd om mig, att jag redan är lite funktionshindrad, att jag måste äta medicin resten av livet, och att jag kommer bli sämre och kanske inte kan stå på scenen om några år.

– Men nu råkar jag ha en schysst läkare och bra medicinering så jag är inte så påverkad än så länge, och det är jag glad för.

I Dramaten-föreställningen dansade du också för första gången på scen. Hur var det att använda kroppen på det sättet som Parkinsonsjuk?

– Dansen var det allra roligaste i föreställningen, att jag fick använda min kropp till max! Jag är verkligen ingen dansare, men jag hade inga problem med att visa mig skröplig, sårbar och ynklig. En annan jättekul grej med föreställningen var att vi alla var jämlika på scenen, det fanns ingen ”Uje Brandelius med ensemble”, utan jag var bara en i kollektivet. Det var gött att få gömma sig lite i det.

Apropå att gömma sig sig: hur är det egentligen att göra konst med livet som insats? Blir du inte trött på det ibland och bara vill vara ifred?

– Jo, det blir jag, men ändå har jag blivit mer och mer självbiografisk ju fler saker som har hänt i mitt liv. Det känns som att väldigt många i Sverige någon gång har hört talas om min historia, jag pratar ju om samma grejer i allt jag gör. Men samtidigt känner jag att jag är mer noga nu än jag var för 20 år sedan med vad jag väljer att dela och hur jag ”hänger ut” nära och kära. Förut kunde jag vara mer skoningslös, typ ”ok, du sa det här till mig, då gör jag en låt av det”. Nu har jag lärt mig var mina gränser går, och ska jag berätta något helt nytt om mig själv eller min familj så måste jag processa det ett tag.

Det kommer inte dröja länge förrän någon omskriver mig som ”Mello-artisten som har gjort låten Knulla Kungen Upp i Analen” och frågar hovets pressekreterare vad hen tycker om det.

Ja, ett exempel där du lämnar ut dig själv är ju i din roll som återkommande programledare för P1-programmet Känsligt Läge. En säsong var temat att vara dålig på olika saker: vänskap, sex, jobbet, kroppen, humor och föräldraskap, och du inledde varje program med en prata där du berättade om dina misslyckanden som vän, kollega och förälder. Var inte det jobbigt och sårbart?

– Jo, jag filade på de där pratorna väldigt länge för att de skulle landa rätt, framförallt de som handlade om min familj och mina barn. Avsnittet om föräldraskap tyckte jag var rakt av plågsamt, där berättar jag om hur jag kallar min son ”jävla mammaälskare” när han gråter efter sin mamma efter att vi har skiljt oss. Det är ingen rolig anekdot, jag känner bara skam för det.

– Men jag ångrar inte att jag gjorde det där avsnittet, jag gillar att krafsa där det gör ont.

Jag frågar honom om det finns något som han faktiskt ångrar från sin drygt tjugoåriga karriär.

– Ja, det finns några låtar som jag ångrar, men det får jag leva med. Det är inte så att jag går in på Spotify och raderar dem. Det finns ju folk som tänker ”fan, det blev inte så jättebra det där jag gjorde för 20 år sedan, jag spelar in det igen med bättre ljud och ändrar en textrad”. Men det gör inte jag, det är ju som att man skulle gå tillbaka och börja redigera sin dagbok som man skrev när man var yngre och säga ”det där var pinsamt tyckt, det raderar jag”. För mig är all konst tidsdokument, den speglar ju vem man var då, var man befann sig konstnärligt just då.

Jag är rolig på ett sätt som bara vissa förstår, vilket får dem att också känna sig smarta. Jag är en komiker för de som tror att de är smarta.

Men att han nu i samband med Melodifestivalen kommer att bli ännu kändare, och att folk då – kanske – kommer leta fram ”konstiga grejer” han sagt för tjugo år sedan, är något han ändå har funderat på.

– Ponera till exempel att jag går till final, vilket egentligen är en omöjlig tanke, så kommer det inte att dröja länge förrän någon omskriver mig som ”Mello-artisten som har gjort låten ’Knulla Kungen Upp i Analen’ ” och frågar hovets pressekreterare vad hen tycker om det, haha.

Du har ju även skrivit andra, mindre polemiska textrader som ”två grader plus och snömodd på gatan, på jobbet är det nåt fel på datan” eller ”sitter i ett möte resten av dan och diskuterar en verksamhetsplan”? Är du den enda i Sverige som gör rolig musik om verkliga människors liv, tror du?

– Ja, jag tror på riktigt att jag är den enda. För folk är livrädda för att bli komiska, det är liksom superförbjudet inom musik att vara rolig. Om du gör musik som är det minsta humoristisk så hamnar du i ett fack du inte vill vara i; epadunk-Svenne Rubin-facket.

– Jag vet inte varför, men det finns ett enormt motstånd mot humor i musiksvängen, du kan skriva romaner som är roliga, du kan göra teater som är rolig, men när gitarren kommer på magen så ska du vara allvarlig, punkt!

Humor verkar vara din superkraft, vad skulle hända om den försvann?

– Då skulle jag bli fucking nobody! Men jag är extremt noga med att kratta manegen på exakt rätt sätt. Till exempel ska man aldrig säga att man är rolig eller kalla sig för komiker, för redan där har man förlorat. För då höjer nämligen folk ribban och får förväntningar, men de förväntningarna kommer inte att infrias och då blir de besvikna. Men om man istället säljer in sig som typ ”jag är inte ett dugg rolig, jag är ganska allvarlig och det här är ett tungt ämne”, så blir de så jävla överraskade när det kommer en kille som är rolig.

Ja, fast nu är det ju ingen överraskning längre för alla vet ju att du är rolig vid det här laget?

– Ja, folk tycker att jag är rolig, men jag är inte rolig på det där David Batra-sättet. Jag är rolig på ett sätt som bara vissa förstår, vilket får dem att också känna sig smarta. Jag är en komiker för de som tror att de är smarta, säger Uje och skrattar åt sig själv.

Jag berättar förhonom om en studie som visar att kvinnor definierar en rolig kille som någon som får dem att skratta, medan män definierar en rolig tjej som någon som skrattar åt deras skämt.

Uje säger att han känner igen bilden.

– Män tar ju utrymme i ett rum på ett sätt som inte kvinnor gör. Självklart har jag tänkt på det här med status, vems skämt man skrattar åt och vems skämt man inte skrattar åt. Jag märker det när jag umgås ytligt med folk som vet vem jag är, då får jag ofta högst status i rummet och kan jag säga vad fan som helst – och folk skrattar. Det är så tråkigt att det ska vara så.

När du gjorde långfilmen ”Spring Uje, spring” jobbade du ju med en annan rolig högstatusperson av manligt kön, Henrik Schyffert. Hur blev det mellan er när det gäller status och skämt, blev det tävling om vem som var roligast?

– Nej, vi har helt olika sätt att skämta. Han är ju en uttalad komiker och mer en klassisk alfahanne, men det som skiljer honom från många andra sådana är att han är medveten om att han är det.

– Själv är jag mer en indie-halfahanne, har liksom låg energi och torr utstrålning, men kan ändå få hög status och vara roligast i ett rum.

En tid innan vi träffas i Ujes källarlokal har han tillsammans med sin sambo anordnat den traditionsenliga festen ”Sång och Soppa” som de bjuder in till i december varje år. Där blandas musikerkompisar, gamla kollegor från tiden på Vänsterpartiet och andra vänner och bekanta.

När jag frågar Uje om det anses ”kreddigt” att bli bjuden på festen blir han lite obekväm.

– Det hoppas jag verkligen inte, jag skulle bli ledsen om det uppfattades som indiepop-varianten av Felix Herngrens jullunch på Opera­källaren. Det är väldigt enkelt upplägg egentligen, vi tränger ihop oss i vårt vardagsrum och kök, äter soppa och sjunger julsånger för allt vad tyget håller, säger han, men tillägger:

– Fast det är väldigt svårt att göra inbjudningslistan. Dels måste vi kolla vilka vi bjöd förra året och bjuda dem igen, annars kommer de att känna sig utanför. Sedan har man ju träffat nya personer under året som man vill bjuda in, och då sväller listan. Ibland får jag ta bort folk från inbjudningslistan som inte har kommit på fem år, det är ett jävla pill. Jag känner mig som Bredängs Micael Bindefeldt.