– Det är för att jag har smink. Eftersom jag ändå vaknade så tidigt och hade massa tid innan vi skulle ses kände jag att jag lika bra kunde sminka mig.

Vi ska återkomma till sminkets plats i Tones liv.

Men först ska vi ta oss ett år tillbaka i tiden, till slutet av sommaren 2021 när det var ett drygt år kvar till riksdagsvalet.

Då fick Tone frågan av Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson om hon ville bevaka valet. Det ville hon.

– Ibland har jag sagt att jag inte är intresserad av politik, men det är bara för att jag har tänkt att politik är typ som ledarsidorna i Svenska Dagbladet. Men jag har alltid varit väldigt intresserad av arbete, jämställdhetsfrågor, våld och antifascism, det är ju också politik! Så det har jag skrivit om.

Tone skrev sin första text i valserien oktober 2021 och sin sista precis efter valet i september 2022. Hon har bland annat varit på partikongresser, valvakor och Almedalen. Jag undrar om det var en ny upplevelse för henne som skönlitterär författare att röra sig i politikersfären.

– Ja, absolut! Hela det här året har jag kallat mig själv för murvel och verkligen gått in i den rollen för att klara av uppdraget. När jag har varit på olika event och träffat riktiga politiska journalister har det känts som att jag är från Kamratposten, att jag är barnjournalist, haha! De pratar om någon och jag bara ”vem är det?” och de svarar ”alltså vår energiminister!” Så var det hela tiden.

Ett bärande tema i ”Tone Tur och Retur” är våldet. Hon skriver i förordet: ”Våld, och den i sin tur våldsamma berättelsen om det våldet, har dominerat den här valrörelsen.” 

Du skriver också om patriarkalt våld som miljontals kvinnor utsätts för, det våld du själv utsatts för av en äldre pojkvän i vänsterrörelsen och det dödliga våld som tog din barndoms­kompis liv när ni båda var 15 år. Hur kan man skriva om våld på ett sätt som varken blir sensationellt, känslokallt eller banalt?

– Alltså, när jag började med den här valbevakningen hade jag bestämt mig för att inte skriva om våld, men sedan insåg jag att det inte gick att undvika. I min första text var jag på Latinskolan i Malmö och träffade Nicolas Lunabba och flera tonårstjejer. Då mötte jag även en av de kvinnor som senare blev mördad av en manlig elev. 

Hon medger att det inte var en lätt text att skriva, men att hon valde att låta de intervjuade själva bestämma hur de skulle prata om våldet.

– Jag ville liksom inte tvinga på dem mitt sätt att politisera våldet på. Men det är svårt att skriva om våld, Almedals­texten var också väldigt jobbig att skriva. Jag hade precis skrivit klart den när Ing-Marie Wieselgren blev mördad av Theodor Engström, säger Tone.

Hon blir tyst några sekunder, och tar ny sats:

– Men det märkliga är att de här tre morden, skolvåldet och att Annie Lööf blev mordhotad inte alls var en del av valrörelsen. Det var ingen politiker som pratade om det våldet eller såg det som ett politiskt misslyckande. Det påminner om Metoo, det sågs inte heller som ett strukturellt, patriarkalt problem utan det var mer typ ”det är bara just de här männen som är psykiskt sjuka och perversa”. 

Du rangordnar inte våldet i din bok. Men om man tittar ut i samhället så blir det tydligt att det bara är en liten del av det våld som du skriver om som politiker är intresserade av att prata om. Att kvinnor mördas för att de är kvinnor, dag efter dag, verkar liksom ses som ”sakernas tillstånd”, medan gängvåldet är på alla partiers agenda och anses vara en nationell angelägenhet.

– Ja, så är det verkligen. Och min erfarenhet att min kompis blev mördad av sin pojkvän när vi fortfarande bara var barn, det går inte ens att förstå vad det har gjort med mig – både som människa, kvinna, flickvän och politisk person. Att förstå patriarkalt våld på det yttersta sättet när man fortfarande är ett barn förändrade allt för alltid. Jag kände ju hennes mördare, vi umgicks i samma gäng. Det fick mig att förstå att även en person som var min kompis kunde mörda. Jag insåg på något sätt att människor inte är schabloner, vi är inte uppdelade i onda och goda, och den människosynen tror jag går igen i mitt skrivande.

Ien annan av bokens starkaste texter berättar Tone om sitt politiska uppvaknande, om hur hon lärde sig vad ordet feminism betydde och hur hon fyllde det med eget innehåll; magtröjor, lågt skurna jeans, ta natten tillbaka-demonstrationer och engagemang i Ung Vänster. Jag tänker att hon på ett sätt personifierar ett slags ”resultat” av de senaste trettio årens feministiska kamp. Att hon till synes sömlöst rör sig mellan att å ena sidan skriva om dokusåpor och fillers och å andra sidan om filosofer och så kallad finkultur.

Du kan ha väldigt urringat och mycket smink, men ändå bli tagen på allvar som intellektuell, tänkande kvinna. Det du gör och din estetik var inte ”tillåtet” för en feminist i mitten av 90-talet och början av 2000-talet. Håller du med om det?

– Jag håller med om det till hundra procent. Det var därför boken ”Fittstim” och Linda Skugge var så viktiga för mig. När jag läste henne var det första gången jag såg någon som synliggjorde och lekte med den konflikten. Jag var ju väldigt ung då och skickade ett mail till henne där jag frågade ”varför har du sagt att man måste sminka sig men att smink är bajs?”. Hon svarade ”för att alla hatar fula kvinnor”.

Tone menar att det har varit en feministisk strategi i både finkultur och populärkultur att göra det som anses ytligt och kvinnligt kodat till något meningsfullt.

– Jag tror att den strategin har funkat ganska länge, men jag kan också känna att det slog över för mig för några år sedan, att jag känner att det bara är skit, förtryck och inte alls meningsfullt. Som jag skriver i boken så har det de senaste åren varit svårt för att mig att säga att jag är feminist, men nu – framförallt efter det här valresultatet – har jag gått varvet runt och känner att feminism är en av de viktigaste delarna i min politiska identitet. Jag undrar vad det nya politiska styret kommer att göra med synen på kvinnan och hennes plats i samhället, det för tankarna till fascismens kvinnoideal.

I kapitlet ”Världen hatar fula kvinnor” skriver Tone: 

”Jag kan inte skaka av mig känslan av att det inte är läge att kritisera många av mina vänners nya investeringar. En kvinnas rätt att välja handlar inte längre bara om den fortfarande, och återigen, diskuterade aborträtten utan har sträckt sig från den reproduktiva hälsan till skönhets-ingrepp. Vi får göra vad vi vill med våra kroppar, även punktera eller skära i dem för att bli mer normativt attraktiva, and nobody can tell us nothing. Det är alla kroppars rätt att bli exploaterade, och i en ansträngning att uppvärdera feminint kodade attribut och intressen omfamnar vi en marknad som profiterar på en nitisk och kritisk hållning till kroppen.”

Är det här vi befinner oss nu, tycker du? Efter den så kallade beautyfeminismen och kroppsaktivismen, som tydligen är det mest otrendiga man kan hålla på med, är vi tillbaka i milleniumskiftets pinnsmala kroppsideal där det både är tillåtet och uppmuntras att göra allt man kan för att bli mer normativt attraktiv? 

– Alltså, det har väl ändå varit inne att vara smal hela tiden? Det har ju bara funnits typ en tjock modell som fått vara med. Men jag tror att det kommer bli subkultur nu att bli ful. Personligen vill jag göra mig av med alla konservativa vanor; jag vill aldrig mer göra mina fucking naglar på salong, inte gå på Stureplan! 

Jag har ju ibland utgifter som om jag vore en professionell fotomodell, och det vill jag sluta med! Jag vill att högern ska fatta att de egentligen inte har någon kultur, att all deras kultur bara är konsumtion.

Du skriver i din bok att du överväger att injicera fillers, men ångrar dig sedan för att du inte vill att ”folk ska se mina gjorda läppar och tänka att jag bär på självhatet som alla ytliga, dumma kvinnor bär på”.

Så när du säger att du kommer gå in för att vara ditt fulaste jag, har det med ditt självhat att göra, att du inte vill att det ska synas utåt?

– Nej, alltså jag har faktiskt odlat min fulhet tidigare, på olika sätt. Jag har till exempel varit grönhårig, inte haft sex på flera år och så har jag skrivit ”Tripprapporter” som är en jätteäcklig bok.

– Men nu när jag skriver för Aftonbladet, framförallt om jag skriver om Ebba Busch, så får jag jättemånga mejl där det står att jag är ful. Det har gjort att jag förstår varför alla kvinnor i offentligheten får ätstörningar och gör en massa ingrepp, man är ständigt bedömd. Men personligen känner jag att jag inte vill ge de jävlarna som skriver hur ful jag är det. Ja, jag är ful, vad ska du göra åt det?

Texterna i din bok är en berättelse om Sverige de senaste tjugo åren, men det är också en berättelse om att vara flicka och att träda in i vuxenlivet som kvinna. Hur tror du att det är att växa upp som ung kvinna i dagens Sverige i jämförelse hur det var för dig?

– Svår fråga. Jag minns när vi lånade hem en digitalkamera från skolan på högstadiet den och hade värsta fotosessionen med mina tjejkompisar där vi fotade varandra i utmanade poser, och sedan la vi ut fotona på sajten Lunarstorm. Några månader senare när jag och mina kompisar hängde runt i Malmö träffade vi en kille som sa att han hade ett av mina foton som sin skärmsläckare på datorn. Jag kände bara ”wow, jag finns!” – det var en så stor upplevelse! 

– Men för att svara på din fråga, och trots den där Lunarstormgrejen, så tror jag att det finns ett överflöd av åsikter och bilder idag som kanske inte fanns när jag växte upp, och att det gör något med oss.

– En annan grej är ju att många unga tjejer som jag träffar idag har en mycket mer uttalad identitet, och det kanske har att göra med det här att man blir mycket mer synad och synlig idag än när jag växte upp, säger Tone.

Vi pratar en stund om unga kvinnor och identitetsbyggen, och kommer in på en av bokens obehagligaste avsnitt; det som handlar om Tone Schunnessons besök på Sverigedemokraternas nyhetskanal Riks. Hon blir då ofrivilligt en del av SD-profilen Rebecka Fallenkvists program, trots att hon bara har bett om att få intervjua henne. 

Hon skriver inledningsvis:

”På tunnelbanan på väg till studion övertalade jag mig själv att samtalet skulle gå bra. Jag upprepade det nästan som ett mantra. Att vi skulle hitta någon gemensam grund. Inte politisk, men en delad mänsklig erfarenhet: När solen skiner är det varmt. Himlen är blå med vita fläckar. Men vi verkar inte dela kollektiva erfarenheter.”

Jag undrar hur det kändes att vara där.

– Det var fruktansvärt. Jag fick en inre panikångestattack, precis som jag fick när jag var barn. Det är när man ser sig själv utifrån, liksom lämnar kroppen. Då när jag var liten, trodde jag att det betydde att jag var magisk, men när jag träffade en läkare och berättade om det så sa hen ”nej, det kallas panikångestattack”.

Vad var det som framkallade panikångestattacken i Riks studio tror du?

– Alltså jag var liksom en ensam tjej på besök hos Sverigedemokraterna och runt omkring mig stod det typ åtta män och filmade och höll på med massa grejer. Rebecka Fallenkvist började sitt program med att prata illa om Aftonbladet och jag tänkte ”men jag är ju från Aftonbladet, vad otrevligt”, och sedan när hon började prata om mig fick jag panik. Det som jag på riktigt förstod där och då var att det inte går att prata med någon som är fascist, för man har ingen gemensam bild av verkligheten, säger Tone och ger ett exempel:

– Det var så psykande att försöka ställa frågor, när jag till exempel sa ”det är ju män i den här åldern som röstar på SD” svarade hon blixtsnabbt ”Vem säger det?”. 

– Alltså när någon ifrågasätter fakta på det iskalla sättet, jag blev helt stum och blockerad.

Intervjun är snart slut, men jag vill be om ett råd å alla antifascisters vägnar.

Du skriver ”trots ett tidigt och stort politiskt engagemang så tappade jag den starka övertygelsen om att en annan värld faktiskt är möjlig någonstans längs vägen”. Jag tror att många kan känna igen sig i det, framförallt efter valet. Vad tycker du att man ska göra om man håller på att tappa hoppet om att en annan värld är möjlig?

– Jag tycker man ska lägga av att gnälla. Jag har varit på flera AW:s den senaste tiden där mina kompisar har sagt typ ”det är försent” och ”jag har tappat hoppet”. Då säger jag ”sluta, nu stänger vi av alla våra känslor och så jobbar vi 18 timmar om dygnet för att det ska bli bättre”. 

– På något sätt är jag tillbaka där jag var när jag gick med i Ung Vänster som 16-åring, vilket jag skriver om i boken. Jag vill piska mig att kämpa och att fortsätta orka ge allt jag har till världen.