Paulo Coelho: ”Jag blir inte inbjuden någonstans”

– Luis! Det är ett bi härinne, Luis.

Luis stiger fram i en dubbelknäppt, svart, antik militäruniform med guldknappar, med händerna knäppta över sin högra höft.

– Jag vill gärna ha en cigarett, Luis, säger den 73-åriga Paulo Coelho, med pollenutslag på handen, liv i ögonen och en hårpiska i nacken. 

Han står själv för tändare. Luis tömmer hans askfat två gånger per cigarett. Luis drar ifrån gardinerna. Luis serverar ett överdådigt ostfat. 

En annan assistent har följt mig i en öppen hiss upp till den översta etagen i Paulo Coelhos 700 kvadratmeters lägenhet i Genève. Under uppfärden såg jag en vägg med övervakningskameror, en hyllmeter av hans böcker i pastellfärger och ett jättelikt hjärta klätt i konfetti; frun är konstnär. 

– Jag har blivit översatt till somaliska, säger Paulo Coelho lite ut i det blå.

Han visar mig framsidan på ännu en översättning av ”Alkemisten” på sin vita iPad. Den brasilianske författarens bestseller från 1988 handlar om en andalusisk fåraherde, som finner lyckan genom att söka sitt öde, följa sitt hjärta och lyssna till alla tecken på vägen. 

Romanen har gjort Paulo Coelho till mångmiljardär. Han säger att han skrev den på två veckor. Då var han en hippie från Rio de Janeiro, som skrev protestmusik. Tidigare hade han blivit torterad under militärdiktaturen, som kopplade ström till hans testiklar, och hade blivit elchockad på mentalsjukhus, dit hans föräldrar skickat honom då han berättade att han ville bli författare. 

Men han ville bli författare, och han gav inte upp. Han fick uppslaget till debuten ”O Diário de Um Mago” (1987, på svenska ”Pilgrimsresan”, 2007), när han gått pilgrimsvägen Caminoen. Året efter utkom ”Alkemisten”.

– Nu, tre årtionden senare ligger den stadigt i topp 10 på amerikanska bestsellerlistor, säger han. 

Under den första timmen svarar Coelho på alla mina frågor med den sortens halvt slumpmässiga exempel på sin framgång.

Till exempel förklarar han att han inte gett en intervju på två år. Men så vaknade han en morgon och tänkte ”idag ska ge en intervju”, berättar han. Och så fick han ett mejl från mig.

– Och... 

Tanken slutar i blindo: 

– Och en gång vann jag ett H.C. Andersen-pris.

Han har annars sagt ja till premissen: vi ska tala om att leva i en ångestframkallande tid. Det blir meningsfullt eftersom hans böcker alltsom oftast handlar om att övervinna en fruktan för att förverkliga ens drömmar. Med krig, ångest och inflation ser han ut som en man för vår tid. Kan han inte hålla om oss och ge oss några lugnande råd? Det blir han ju ombedd på sin blogg, på gatan, i Oprahs soffprogram.

Coelho har sålt fler böcker i Iran än det finns danskar. Ingen säljer mer än han i Ryssland. Han är en rockstjärna i Kina. I 35 år har han gett folk från alla kulturer lust att bli bättre människor. I hans universum är man vad man gör. Det går inte att hitta mycket lokalfärg i hans moralfrämjande fabler, i gengäld finns det patos, livvisdom och metaforer. Paulo Coelho är Bibeln, som möter Saxo bank med inslag av kärlekens abrakadabra. Som det står på de utskrivna Coelho-citaten på väggarna i små hem i villaförorterna: ”Om du verkligen önskar något, kommer hela universum bidra till att uppfylla din önskan.”

Om du inte läser speciellt mycket, har du förmodligen ändå läst Paulo Coelho. Alla möjliga människor i allmänhet älskar honom. De intellektuella hatar honom innerligt och karaktäriserar hans kärnläsare som de lågutbildade, ensamstående mammor, den kulturella underklassen samt folk i Mellanöstern. 

Han ”producerar hinkvis med litterär skit”, skrev den danska tidningen Politiken 2012. Kritiken har alltid varit densamma: han är en falsk profet, det finns ingenting under överflödet av carpe diem-lika fraser; han är ett marknadsföringsfenomen. 

För att testa honom frågar jag, vad ett citat som det om universum kan säga om världen idag.

– Det vet jag inte, svarar han.

Så en paus. Så ett mumlande. Vet jag om att han är utgiven i 170 länder?

Det vet jag mycket väl, ja, för hans agent skickade en pdf-resumé av hans bedrifter, så snart intervjun var spikad. ”320 miljoner sålda böcker”, stod det i det flott formgivna dokumentet. ”Den mest översatta författaren någonsin, enligt Guinness rekordbok.” Också detta, av andra undervärderade, Guinness-rekord tillhör Paulo Coelho: av alla människor har satt sin autograf på flest översättningar av ett verk under en sittning. Därtill är han:

”Riddare av Den Franska Hederslegionen.”

”Medlem av Brasilianska Akademin”

”United Nations Peace Messenger”, liksom Leonardo DiCaprio.

Samt, enligt en vetenskaplig studie från 2015, ”världens näst mest inflytelserika person efter Påven”.

Men också de spår han själv ger sig ut på, är svåra att följa, fast vi talar på hans modersmål, portugisiska: 

– Varför har jag framgång i hela världen? Om jag finner svaret, är jag förlorad. Jag vill inte finna svaret.

Efter gott och väl en timme ger jag upp.

Är jag en idiot, som rest hit för att ställa dig konkreta frågor om världen?

Hans svar är gåtfullt.

– Se på min skjorta.

Det är en grön skjorta?

– Det är mycket mer än en grön skjorta.

Jag lägger ner anteckningsblocket och börjar äta av ostarna. Det finns pão de queijo, små bollar av ost och deg, min favoriträtt från Brasilien, jag slukar 14 sådana.

Paulo Coelho hittar ett foto av en man från Indien. 

– Den här mannen gav mig tre sådana här skjortor.

Varför berättar du det för mig, Paulo Coelho?

– För att alla har något att ge. Den mannen grät, när jag lade upp ett foto med den här skjortan på mig. 

Det hela är märkligt. Den avtalade tiden är slut. 

Men efter att jag gett upp händer något. Vi fortsätter prata i några timmar. När jag går därifrån känner jag trots allt att jag har mött en vis man, men jag kan inte återberätta något av hans visa svar. Jag är tvungen att lyssna på bandet igen, och efteråt tvivlar jag fortfarande. 

Det första jag lägger märke till på bandet är att de bästa svaren är de tvetydiga. Jag förstår att han tappat intresset för många saker i världen, och att det är därför han har så lite att säga om dem.

– Du är ingen idiot, hörs hans röst på bandet. 

– Allt är sant. Allt. Jag möter mycket få människor nu. Jag blir inte inbjuden till att gå ut och äta. Jag blir inte inbjuden någonstans. Jag lever ett totalt isolerat liv. Det är bra. Jag har sett hela världen. Jag har rest sedan jag var 18. Vid en tidpunkt var det nog. Jag hade ingen lust längre. Jag ägde ett flygplan, det sålde jag 2009. Varför ha ett flygplan, när man inte reser? Om jag vill resa hyr jag bara ett, enkelt. Det enkla är det vackra. Jag går en promenad om dagen. Varje dag har sina utmaningar.

Han fortsätter prata.

– Jag har förverkligat en dröm. Jag har visat hela världen, att det går att leva av litteratur, till och med om man kommer från ett land utan en litterär tradition. Att vara författare är att skriva för andra. Jag vill skriva för så många jag kan. Jag talar till hjärtat och huvudet, men med hjärtat först. Metaforer är makt, för med dem kan man upptäcka saker i sitt verk, som man inte själv förstod fanns där.

Han frågar om jag känner till Fernando Pessoa, den portugisiske poeten, 1888–1935. 

– Pessoa har en fantastisk dikt, ”Tobaks­affären”, säger han.

– I den berättar han vad han ser från sitt fönster. Han bor ovanför en tobaksaffär.

Ska man förstå Paulo Coelho måste man tolka hans svar. Kanske finns svaren i dikten om tobaksaffären? Så här börjar den:

Jag är inget.

Jag kommer aldrig bli någonting.

Jag kommer aldrig önska mig att bli något.

Eller så har jag i mig all världens drömmar.

Är det Coelhos magi? Att han är ingenting och all världens drömmar på samma gång?

Det har sagts om honom, att han får alla att känna att han talar till just dem. Under Lewinsky-skandalen blev Bill Clinton sedd med en av hans böcker. ”Det är som musik, sättet han skriver, det är så mjukt”, sade skådespelerskan Julia Roberts i en dokumentär om honom från år 2000. Starbucks tryckte en gång en av hans slogans på fem miljoner kaffekoppar. Vladimir Putin är också ett fan. De möttes 2006. 

– Vi talade om aikido i två timmar, säger Coelho. 

Och bara om aikido; den japanska kampsport, som de både utövat, och som går ut på att vända motståndarens styrka mot honom själv.

Det jag härnäst noterar på bandet är att Coelho är fåfäng, men inte påstridig.

Tydligast är nog fåfängan. I Fernando Morais utmärkta biografi från 2008, ”A vida de um guerreiro” (”En krigares liv”) står att Paulo Coelho inleder dagen med att läsa en São Paolo-tidning, en Rio de Janeiro-tidning, Paris-utgåvan av International Herald Tribune och en samling pressklipp med nyheter om sig själv. 

Det gör han inte längre, säger han, men han är uppenbart fortfarande besatt av sina försäljningssiffror. Och av hans och hustruns stiftelse, som hjälper fattiga i favelorna. 

Jag får lov att se huvudkontoret, som liknar en faraonisk gravkammare. Hans egna böcker står på rad bakom guldinfattat glas. En av varje. I alla utgåvor. På alla språk. Med speglar i väggarna bakom, så det ser ut som om rummet fortsätter ut i evigheten. 

Men nästan lika påfallande är Paulo Coelhos benägenhet att medge sina fel.

Nyligen twittrade han att ”Ukrainakrisen” är en ”bekväm ursäkt” för ”russofobi”.

– Det var förskräckligt, säger han till mig.

Det var fel?

– Ja, det var det.

Coelho har varit många gånger i Ukraina och Ryssland, men ”erkänner gärna”, säger han, att han ”inte riktigt förstår något”. Under tiden läser han om Koreakriget, i förhoppning om att därigenom förstå Ukrainakriget.

Men du har ju aldrig kritiserat Putin. Du har kritiserat Jair Bolsonaro (Brasiliens president, red), Irakkrigen, rasismen i Europa. Du kritiserade nyligen engelsmännen för att skicka migranter till Rwanda. Du kritiserar den fria världen. Men aldrig Putin, koncentrationslägren i Kina, behandlingen av homosexuella i Iran och i den sorts länder där du säljer miljoner böcker. 

– Jag vet inte hur jag väljer vad jag kritiserar. Ibland faller något mig in.

Tycker du det är fel vad Iran gör, vad Kina gör?

– Ja, ja, ja.

Borde du då inte säga det högt? Du är mycket respekterad i de länderna.

– Jag tänker koncentrera mig på Bolsonaro. Han är en mördare. Jag har en historisk plikt att varna för honom fram till valet (som är i oktober, red).

Många européer är rädda. Putin talar om atombomber. Det är också historiskt.

– Och?

Har du ingen åsikt om det?

– Det är enkelt att tycka saker. Jag kan inte avvärja ett krig i Europa. Jag är brasilian. Det viktigaste för mig är att Bolsonaro inte blir återvald. Jag samlar krafter för att åka dit och varna för honom.

Om du kritiserar Kina, ges din bok inte ut mer i Kina. Så fungerar det...

– Ja?

Och Kina är skrämmande, för att det är en intelligent diktatur. De har kameror som känner igen folkgrupper i Xinjiang. Du tog själv fängelset med dig ut ur fängelset, har du sagt en gång. Så är Xinjiang också. Där är man fånge, fast man är fri. Och nu exporterar Kina sina teknologier till alla de dumma militärdiktaturerna.

– Men vad ska jag säga? Jag vet inget om det. Det är inte plats till det i mitt huvud.

Vid ett tillfälle bjuder Paulo Coelho ut mig på terrassen för att skjuta med båge och pil. Det är som att meditera för honom, brukar han säga. Vi har 360 graders utsikt över Genève. 

– Det kommer snart en ny roman, säger han på väg ut, men han har inte börjat skriva på den än.

Hans senaste bok är från 2020 och heter ”O caminho do arco” (På svenska: Bågens väg, ännu inte översatt till svenska). I den uppsöker en ung pojke från ett fjärran land en gammal guru för att lära sig skjuta med båge och pil. 

Det finns många gurus i brasilianarens böcker. Som regel delar de med sig av sina insikter på ett okonkret sätt, som man förstår allteftersom. Det var ”ett antiklimax” att komma fram till Compostela, den gången han gick Caminoen, har han sagt i tusen intervjuer. Det är resan, inte målet... Ett praktiskt motto, när man själv blivit mål för pilgrimer.

Med Coelho vinner huset alltid. Då receptionisten på mitt hotell – Maria, en ung migrant från Ecuador – skrev ut mina anteckningar, såg hon att det stod Coelho och bad mig fråga honom ”om det är värt att få barn, när världen är på tok”. 

– Det är det, säger han. 

Själv har han inga. Det hände inte, förklarar han. De valde bort det, berättar hans fru, Christina Oiticica, för mig senare. 

– Pilen är vacker, säger Paulo Coelho och gör en klar. 

Han ber mig andas och fokusera på målet.

Det han fruktar mest i världen är att hans fru dör en dag, säger han. De gifte sig i sin gemensamma födelsestad, Rio de Janeiro, för 41 år sedan genom att göra samma tatuering av en blå fjäril – och igen nyligen, med papper i Genève. De har lägenheter i Rio, Paris, Pyrennéerna och Genève. En gång blev Paulo Coelho förärad en i Dubai, liksom andra kändisar, men han sov aldrig en natt där och har sålt av den.

En återkommande sensmoral i hans böcker är att lyckan inte kan köpas för pengar. I ”O Demônio e a Srta Prym” (2000, på svenska: ”Djävulen och fröken Prym”, 2002) återberättar han vid ett tillfälle sagan om kung Midas, som önskar sig gåvan att göra allt han rör vid till guld, och som får den, men då blir hans mat och hustru ju också till guld. Coelhos hem verkar fullt av både kärlek och guld. 

Det är guld på framsidan av den ”Alkemisten”, som han ger mig – den är signerad och åtföljd av ett certifikat, där två vittnen bekräftar att det verkligen är han som signerat den. En skulptur på soffbordet är också gjord av guld. Och han själv lever som en fågel i en guldbur, som den innersta babusjka-dockan, längst uppe i ett exklusivt condominium i slutet av en privat väg i ett rikemanskvarter långt borta från världens prövningar – och så i Genève, som ser lika overkligt ut i solen som ett dataspel: alla är vackra och friska, ingen är fattig, inga handikappade, inga migranter, bara skönhetskliniker och kaféer och bilar med tonade rutor.

Varför vill han bo så? Han har varit hippie.

Mitt i överflödet och fåfängan är det förstås kärleken han inte kan leva utan, liksom huvudpersonerna i hans böcker, liksom oss alla. Kanske är det svaret på hur man lever i ångestframkallande tider: man inser att man bara är rädd, eftersom man älskar världen. 

Föds fruktan ur kärleken?

– Precis så, säger han. 

– Lägg nu undan mikrofonen, Magnus. Håll bågen så här. Spänn den helt tillbaka till munnen. Och i ett ögonblick så släpper du.

Jag siktar som han säger. Och missar.

Texten är tidigare publicerad i danska Weekendavisen. Översättning från danska: Jon Weman.