Nasim Aghili: Rasistgnuggandet i tvättstugan har blivit normalt

– Jag förstod som barn att det samhället inte var fritt och att motstånd var viktigt. Många av mina släktingar har suttit i fängelse och blivit torterade för sina politiska åsikters skull. Det här finns med mig som en bakgrund till allting jag gör. Jag kommer alltid värdera den frihet vi har i Sverige högt och hålla fast vid den.

Hens föräldrar jobbade båda inom den Iranska televisionen, pappan som regissör och mamman som producent. Familjen blev tvångsförflyttad till en mindre stad, Kerman, till ett område där fler regimkritiska hade placerats.

– Det var en fantastisk intellektuell miljö. Jag har vuxit upp med kreativa människor, där konst och kultur alltid har värderats väldigt högt i kampen mot totalitarism och där en haft strategier och metoder för att kunna kringgå diktaturens begränsningar.

Nasim Aghili beskriver sig som ”pliktdriven”. På grund av sin uppväxt i en diktatur känner hen ett ganska kravfullt ansvar att vara i dialog med sin samtid och påverka på det sätt hen kan genom sin konst. För närvarande vill Nasim Aghili gärna tala om det hen ser som en av valets viktigaste frågor: yttrandefriheten. Hen tycker att det begreppet idag har tagits över av dem som med demokratins medel vill hindra det fria ordet, där högerpopulistister och extremister som Rasmus Paludan approprierar yttrandefriheten för att sprida hat.

– Vi vill peka på att yttrandefrihet inte bara kan handla om rätten att bränna koranen i närheten av en moské eller i ett område där det bor många muslimer. Men i den offentliga debatten diskuteras yttrandefriheten tyvärr genom dessa approprieringar.

Med ”vi” syftar Nasim Aghili på den queer­feministiska konstguppen Ful, som hen är en del av. Vi ses i deras frilanslokal på Södermalm. Ful har haft premiär på två olika produktioner inför de senaste två riksdagsvalen. Nu är det snart dags för deras tredje, i samarbete med musikern Sara Parkman och med manus och regi av Nasim Aghili: ”Tal till nationen”, som har premiär i Ställbergs gruva den 25 augusti (3 september kommer föreställningen att livesändas på bio runtom i landet).

Samhället försvarar alltså inte de konstnärer som ifrågasätter konservativa och in­humana åsikter

Det här är ett antinationalistiskt projekt där gruppen vill visa på hur en attack mot yttrandefriheten idag är på väg att bli normalläge.

– Det finns en allmän oro att sådant som vi tidigare har betraktat som självklara rättigheter håller på att politiseras. Ett jättetydligt exempel på det är att flera kommuner har hindrat att Prideflaggan hissas. Den har varit en symbol för att här respekteras mänskliga rättigheter. Nu används istället argumentet att flaggan inte ska hissas för att den står för en politisk åsikt, som vilken åsikt som helst. Det diskuteras om det är bra eller dåligt.

Politiker kommer inte säga att det är friheten de begränsar

Även den konstnärliga friheten är satt under attack, säger hen.

– Det finns så många konstnärer som håller på med feministisk, antirasistisk och queer konst som blir kritiserade och tystas, utan att det blir stora rubriker för det.

Hen exemplifierar med fotografen Elisabeth Ohlsson och konstnären Carolina Falkholt. De diskuterar båda konstnärlig frihet i Fuls podcast ”Tal till nationen” och berättar att de fått höra från polisen, och beställare som museer och ambassader, att deras konst kommer att leda till att andra utsätts för våld eftersom deras verk provocerar fram våldsamma reaktioner.

– Samhället försvarar alltså inte de konstnärer som ifrågasätter konservativa och in­humana åsikter. Deras säkerhet betraktas inte som viktig och de får dessutom skulden för att andra tar till våld. Det här är bara början, säger hen.

– Konsten måste få vara fri, det är det viktigaste tecknet på att vi lever i en demokrati. Det är något vi måste värna.

Idag tycker Nasim Aghili att vi lever i ett slags undantagstillstånd där vi skakats om av de senaste årens samhällskriser – som pandemin och nu kriget i Ukraina. Rädslan gör att vi gärna väljer trygghet framför frihet och detta kan försvaga demokratin.

– Men om vi i dagsläget pratar om vad yttrandefrihet och konstnärlig frihet är för något, då kan vi också peka på vad det är som vi håller på att förlora. För när förskjutningen väl händer kommer politiker självklart inte säga att det är friheten de begränsar. Då kommer de skylla på andra faktorer.

Retorik och ordval är viktigt för Nasim Aghili, som ser språket som ett verktyg för att påverka. Det är ingen slump att hen använder pronomenet ”en” istället för ”man”. Fuls första ”valföreställning” 2014, ”Europa Europa”, kretsade delvis kring språk – Nasim Aghili ville vända på retoriken där politiker utpekade migranter som kriminella och parasiter och visa att dessa i själva verket är hjältar. 2018 var det dags för ”Mödrars manifest” där hen och gruppen kritiserade de åldersbedömningar som gjordes av ensamkommande barn.

– Den röda tråden i de här uppsättningarna är att vi tittar på vad det finns för polariseringar i samhället, som politiker antingen förstärker med sin retorik eller till och med skapar för att vinna politiska poänger.

Jag behöver inte vara särskilt provocerande för att någon ska bli provocerad av mig

Med ”Tal till nationen” vill Nasim Aghili skapa en bred inkludering kring begreppet nation och undersöka vad Sverige som land egentligen är idag, hur det ser ut.

– Men föreställningen handlar också extremt mycket om kärlek. Jag tror att egentligen allt mitt arbete gör det, utbrister hen med ett skratt.

– Det jag vill åt är att scenkonst är en möjlighet att samlas kring det som vi har gemensamt. Jag vill visa att vi kan välja varandra och inte gå med på att vi skulle vara så himla olika – som om jag som rasifieras, är queer och från Stockholm inte skulle ha någonting gemensamt med någon som har en annan identitet än jag.

Nasim Aghili ogillar att grupper ställs mot varandra, som ”vanligt folk” mot en elit. Det ser hen som en populistisk retorik. Hen tror till exempel inte att främlingsfientlighet är mycket vanligare på landsbygden än i stor­städerna.

– Jag har grannar i stan som försöker rasist­bonda med mig i tvättstugan. De småpratar om att nu kommer de här nya flyktingarna och ställer till med problem.

Vad svarar du då?

– ”Jaha, men det var ju jag för trettio år sedan.” Det absolut viktigaste är att säga ifrån. Ibland visar det sig att de som uttrycker sådant här inte själva håller med, men det är ett sätt att inleda en konversation på – att utgå från att människor tycker det är jobbigt när det kommer många flyktingar hit. Det har blivit normaliserat. Jag försöker normalisera något annat.

Att ”normalisera något annat” kan väcka människ­ors hat. Vid varje nytt projekt tänker Nasim Aghili noga igenom om hen och hens familj – som hen vill skydda och därför inte pratar om i media – just då orkar med att hantera de hot som kan komma. Det har hänt att hen låtit idéer vila. Att få ett sms där det står att hen ska våldtas och lemlästas är såklart obehagligt, men det finns gråzoner som är ännu värre, som när hen får opinionen emot sig och det inte finns utrymme för ”rimliga diskussioner”, som hen uttrycker det.

När händer detta?

– När jag på något sätt inte följer det normativa samtalet i samhället, så väcker det väldigt mycket känslor. Jag behöver inte vara särskilt provocerande för att någon ska bli provocerad av mig, säger Nasim Aghili.

– Om jag blir utpekad för att ha gått för långt som antirasist av en chefredaktör får det helt andra konsekvenser än om jag säger att jag får hat från nazister. Ingen skulle ifrågasätta det.

Hen syftar bland annat på den infekterade debatten efter ”Marken brinner” som spelades på Ung scen/öst 2014, en antirasistisk föreställning (som hen satte upp i samarbete med bildkonstnären Björn Karlsson) om våldsamma uppror efter dödligt polisvåld. Vissa menade att föreställningens skildring av samhället, inklusive polisväsendet, som rasistiskt gav en skev bild och riskerade att skapa ett polis­förakt.

– Polisen uttalade sig om mig. De såg mig som en person som de behövde hålla koll på för att jag hade gjort en föreställning som var kritisk mot polisväsendet. Vi har ju ändå en tilltro till Polisen, så när det är dem som pekar ut en som farlig, då känner en sig rättslös i ett demokratiskt samhälle.

I dag hade debatten kanske låtit annorlunda, varit mindre laddad, med tanke på att strukturell rasism i Sverige har debatterats en hel del sedan dess. Ett sätt att bearbeta det som skedde var att söka sig bort från Sverige och börja jobba mer internationellt. Samtidigt vill hen inte framställa sig som ett offer, att det är synd om hen. Nasim Aghili är noga med att poängtera att hen är tacksam över att kunna arbeta som konstnär, få ekonomiskt stöd och kunna genomföra sina projekt.

Vi återvänder till när Nasim Aghili kom till Sverige. Då blev hens familj i en mening fri, men de stötte samtidigt på rasism och marginalisering.

– Som barn tror jag man märker den strukturella rasismen framför allt genom att ens föräldrar utsätts för den. Även om mina föräldrar var jättebra på att försöka dölja det.

Under de första åren i Sverige var familjen bosatt i Hässleholmen i Borås, ett av dagens så kallade socialt utsatta områden. Det fanns problem då också, med språkförbistring och ekonomisk utsatthet, men också en stark solidaritet och välkomnande grannar, berättar Nasim Aghili.

– Rasismen blev värre under 90-talet som var en extremt våldsam tid, när till exempel Lasermannen härjade. Det har satt sina spår och lärt mig hur snabbt saker kan gå väldigt illa.

Hen minns det som att det inte talades så mycket om rasism då, att de ideologiska samtalen uteblev.

– Där går det att dra paralleller till idag, tycker jag. Vi behöver prata om varför rasismen ökar och lyssna på dem som upplever det, fundera på vems ord det är som bör väga tyngst.

Jag ställer en inte särskilt välformulerad fråga om när Nasim Aghili började känna sig hemma i det nya landet, om hen fortfarande kan uppleva ett utifrånperspektiv. Hen tystnar, funderar lite, innan hen svarar med vänligt tonfall:

– För några år sedan hade jag nog blivit jätteprovocerad av den frågan, men nu vill jag gärna prata om det här. Jag har alltid blivit tolkad som att jag kommer med kritik utifrån, som att jag inte skulle kunna ha ett inifrånperspektiv eller vara en del av nationen, särskilt när det gäller mina antinationalistiska arbeten. Det är också provocerande att få en fråga om tillhörighet, som att det skulle vara mitt eget val. Jag förstår att du inte menar så, men känna sig hemma … i sitt eget hem…

– För mig har det varit jätteviktigt i det här projektet att inte utgå från en position utifrån. ”Sjösala vals” är en lika självklar del av mig som erfarenheten av att gömma sig i en lastbil för att fly över gränsen.

För tio år sedan flyttade Nasim Aghili och hens familj ut på den sörmländska landsbygden, och började bruka jorden där. Det blev en vändpunkt. Att få en relation till jorden beskriver hen som ”helt mindblowing”. Och framför allt – känslan av att höra till har stärkts markant.

– Att odla är ju inte nationsbundet, det gör människor över hela världen. Jag känner genom odlandet en tillhörighet till någonting större som går bortom nationsgränser, språk, identitet, allt sådant. Jag har hållit på så många år med det här, också i mitt konstnärliga arbete, att försöka skapa platser där kärlek kan gro. Där vi kan samlas kring en gemenskap.