Mona och Manal Masri är skapande systrar – på liv och död

De är födda och uppväxta i Beirut. Deras föräldrar flydde från kriget i Libanon 1988, då var Mona tre och ett halvt och Manal åtta år. Manals minnen är därför tydligare än Monas: bomber som exploderar, synen av döda människor … Ett par år efter att familjen kommit till Sverige – först till ett flyktingboende i Sunne och sedan till förorten Lingängen i Malmö – föddes deras bror Kamal.

För tillfället skriver Mona Masri på en ny långfilm där hon börjat undersöka vad hennes föräldrars erfarenheter av kriget i Libanon har satt för spår i familjen. Hon berättar att ibland kan hon prata med sin pappa och höra honom säga något i förbigående om ett minne från kriget, som i en bisats, och förstå att det han beskriver egentligen är något otäckt och oerhört.

– Det påverkar en att ha föräldrar som har varit livrädda, som har förlorat allt, och som sedan har setts som andra klassens medborgare i samhället, säger hon.

Hennes filmmanus handlar om att åldras i exil – en äldre arabisk man börjar gräva i sin bakgrund.

– Jag kan känna en sådan empati för den generation som mina föräldrar tillhör, som flydde kriget och kom hit, startade om och nu går i pension. Jag vill försöka skildra hur det är att ha upplevt allt det där, och att sedan ändå inte ha något slags kapital i samhället. Man har så himla låg status på alla plan.

Det finns en specifik händelse här i Sverige som också har skakat om familjen. En kväll när lillebror Kamal Masri var på väg till fotbollsträningen på cykel blev han skjuten. Han fick fyra kulor i sig. En av dem bär han fortfarande med sig, den sitter i hans hjärna. Mirakulöst nog överlevde han. Mamman och brodern återvände till Libanon efter denna händelse och så småningom skilde sig föräldrarna. Skjutningen satte skräck i familjen och blev ett trauma de bar med sig. Dessutom misstänkliggjordes brodern under många år, bland annat i media. Det antyddes att han skulle vara inblandad i något kriminellt, att det var därför han blivit skjuten. Manal Masri menar att man skuldbelade offret och att det handlade om rasism.

- Under fyra år visste vi inte vem det var som skjutit, samtidigt som polisen sa att skjutningen var riktad mot just vår bror, personligen. Det gör ju något med en. Skräcken kom av att inte veta. Det var fruktansvärt jobbigt. Och det var anledningen till att vår mamma och bror var tvungna att lämna Sverige. Vi kände oss inte trygga här och tänkte att den som sköt Kamal kommer att försöka igen.

Fyra år efter skjutningen valde Manal Masri att göra dokumentärfilmen ”Brev till en seriemördare”. Där tar hon kontakt med Peter Mangs i fängelset, allt pekar på att det var han som sköt Kamal, även om han aldrig blev dömd för just detta dåd.

I filmen finns en scen där det framgår att de två systrarna har rätt olika känslor inför Manals kontakt med Mangs. Hon vill bearbeta händelsen, förstå varför han sköt. Mona däremot ifrågasätter sin systers önskan att gräva i detta trauma. Hon vill gå vidare. Det vill Manal också, men för att kunna göra det behöver hon få svar på sina frågor.

– Den scenen i filmen visar hur olika vi är som personer, Mona och jag. Jag vill ta tag i det som skaver, medan Mona reagerar mer som att hon vill sköta sitt. Det är min tolkning, du får säga om jag har fel, Mona. Du kanske är den av oss som vill skydda dig känslomässigt, medan jag mer är den som, hur ska jag förklara ...

… vill möta det som gör ont?

– Ja, lite så.

En vän till dem har beskrivit Mona som slipad och Manal som oslipad.

– Manal väjer inte för konflikter, medan jag helst går. Det är mitt sätt att hantera det. Manal har också en större tolerans för svärta än vad jag har. Hon orkar vara kvar i det mörka. Jag lägger ingen värdering i det, det är bara så vi fungerar, säger Mona.

De första åren efter att deras lillebror blev skjuten uppstod en tystnad i familjen. De valde att inte prata om sitt trauma, utan bearbeta det var och en på sitt håll. De intervjuer vi får se i filmen är i själva verket första gången som familjen talar med varandra om det som hänt, och de har inte berört ämnet sedan dess.

– Jag tror det är en ganska vanlig reaktion när det gäller trauman, att det är så man hanterar det. Det är bättre att bara gå vidare än att älta det tillsammans, säger Manal.

Idag har deras bror återvänt till Sverige och föreläser om rasism och Manal är å sin sida involverad i ett antirasistiskt monument som ska upprättas i Malmö. Det ska fungera som en samlingsplats där befolkningen kan bearbeta de rasistiska dåd som skedde i staden mellan 2003 och 2010, berättar hon, och vara en plats där erfarenheter av rasism gestaltas. Men hon vill inte gärna prata om egna erfarenheter av rasism.

– Det vår familj utsattes för, i och med skjutningen, det är ett så tydligt exempel på rasism att jag inte behöver gå in på andra upplevelser jag haft. Det visar på rasism på alla nivåer – den våldsamma, brutala rasismen, den strukturella... Ska jag komma med andra exempel känner jag att jag mest sitter och gnäller.

I början av januari hade Manal Masris dokumentärserie ”När jazzlegenderna kom till Sverige” premiär i SVT. Här skildras hur amerikanska jazzstjärnor – Dexter Gordon, Quincy Jones med flera – mottogs med öppna armar när de kom till vårt land under 50-, 60- och 70-talet. Några av musikerna stannade kvar i Sverige eftersom de fick många spelningar och de stötte inte på rasism, till skillnad från i USA. Deras barn som växte upp i Sverige kunde däremot ofta få höra n-ordet.

– Serien handlar om det musikaliska arv som jazzlegenderna lämnade efter sig och som än idag påverkar svenskt musikliv.

I programmen ingår fantastisk jazzmusik och tillbakablickar till New Yorks och Sveriges jazzliv.

– Men för mig var det intressanta att berätta om samhället då och nu, hur tiderna har förändrats, att tonen har hårdnat, säger Manal.

Mona tror att människor som kom till Sverige för sextio år sedan inte hade förväntningar på att bli ”fullvärdiga medlemmar i samhället”. Det har däremot deras barn.

– Det är där konflikterna börjar dyka upp, när barnen börjar ställa krav på samhället och märker att de blir betraktade som mindre värda för att de är andra generationens invandrare.

Hon förklarar att deras pappa också har låga förväntningar på vilken plats han ska få ta i Sverige.

– Han är bara tacksam för allt, bekräftar Manal.

– Ja, och det är jag med, men jag känner också att jag har något viktigt att säga och att min röst betyder någonting.

Mona Masri skildrar gärna kvinnor. Under detta år kommer hennes första långfilm, ”Amina”, ha biopremiär. Huvudperson är en mamma vars passion är MMA-brottning.

– Jag var intresserad av vad det är att vara kvinna och att skriva fram en karaktär som är dålig på det och som inte beter sig som det förväntas av henne, på gott och ont. En kvinna som håller på med kampsport – man behöver inte vara konservativ hemmafru för att känna att det är väldigt långt ifrån det man som kvinna själv vill ägna sig åt.

Just nu visas serien ”Copenhagen Cowboy” på Netflix, som Mona Masri är medförfattare till. I den får publiken följa en ung kvinna som sägs föra med sig godhet, en komplex gestalt som rymmer mycket, bland annat förmågan att överraska. Regissören Nicolas Winding Refn har gjort en visuellt sett driven serie där tempot är nedskruvat, också i de våldsamma scenerna, och stämningarna är starka och mystiska.

– Vi ville skildra en modern dansk Jeanne d’Arc, en ung kvinna som har vissa förmågor och som kommer till tre olika miljöer i den danska undre världen. Hon kommer in som en outsider och skapar kaos i alla tre, kan man säga. Publiken får här möta människor som på olika sätt står utanför samhället.

Inom kort har Manal Masri biopremiär på sin dokumentärfilm ”Touching Freedom”, en omskakande inifrån-skildring av ett krig – kurdernas kamp mot IS när deras stad Kobane blev belägrad av terrororganisationen under fyra månader. Mot alla odds lyckades kurderna befria Kobane från IS styrkor.

Manal fick tillgång till ett unikt material av två kurdiska studenter, som var på plats och filmade kampen från insidan, och som intervjuas i filmen. Här finns otäcka scener som skildrar krigets fasor men också glädjefyllda, som visar på en stark livskraft hos dessa kurder.

– Jag ville skildra civila människor i en krigssituation, inte militären. Nästan alla som är med i filmen dör, men deras sista ögonblick i livet är fångat av kameran. Det är viktigt för mig att vi inte ska glömma de här människorna som offrade sina liv i kampen mot Isis.

– Kurdernas situation har ju blivit väldigt aktuell nu också när Sverige försöker gå med i Nato, i de här förhandlingarna med Turkiet, säger Mona.

– Ja, synen på kurderna har förändrats, från att bli betraktade som hjältar till att bli betraktade som ett hot, konstaterar Manal.

Det märks att de är engagerade i varandras projekt. Som filmregissör är Manal inriktad på dokumentärer, hon gör filmer och tv-serier, medan Mona är manusförfattare inom film och tv och istället har riktat in sig på fiktion. De samtalar ofta om sina arbeten, ger varandra råd.

Någon yrkesmässig konkurrens upplever dessa systrar inte, trots att de jobbar inom samma område, snarare att de har nytta av varandras kompetenser och kompletterar varandra.

– Vi hejar på varandra. Jag tänker att går det bra för Mona så går det bra för mig. Jag ser det som att vi båda vinner på att det går bra för den andra, säger Manal.

Men ni måste väl ändå ha upplevt konflikter?

– Klart att det kan uppstå situationer där vi tycker olika och att vi kan bli irriterade på varandra, men några större konflikter finns det faktiskt inte mellan oss, även om vi båda har väldigt starka åsikter, svarar Manal.

Vad händer om ni inte tycker lika, om ni är oense?

– Då säger vi det, svarar Mona.

– Ja, då säger vi det. Vi är alla väldigt uttrycksfulla i vår familj och säger vad vi tycker och tänker, vi är så pass trygga med varandra att vi kan göra det. Det är lite av take it or leave it. Ibland rensar Mona och jag luften och då behöver vi kanske två dagar på oss innan vi pratar igen, sedan är det okej, tillägger Manal.

Det som ändå kan skava lite ibland i relationen har att göra med deras syskonroller. Manal är äldst.

– Jag tycker Manal har fått rollen att vara en typisk storasyster, speciellt i relation till våra föräldrar. Så fort något behöver fixas så är det hon som tillfrågas, säger Mona.

– Jag får ta skiten, skrattar Manal.

Som lillasyster kan Mona känna att Manal gärna griper in, kanske tar över lite. Men i relation till deras lillebror, Kamal Masri, är det istället Mona som går in i storasysterrollen.

– Det är lätt att känna att jag faktiskt vet bättre än vad min fem år yngre bror gör. Jag kan ibland säga till honom att jag har varit där du är, du kan prova att göra så här. Och som lillasyster kan jag ibland känna att nu får faktiskt Manal sköta sig själv och låta mig sköta mitt. Jag kanske inte alltid förstår den makt jag har som lillasyster, att jag kan såra när jag säger ifrån. Sedan kan jag nog ta Manal mer för given än vad hon tar mig.

De tycker båda att det viktiga är intentionerna i det man säger och gör som syskon. Att de alla tre vet att de vill varandra väl, då kan de också tolerera irritationsmoment mellan dem –eftersom de kommer ur kärlek.

Har ni planer på att samarbeta framöver i något projekt?

– Människor brukar föreslå det. Och det kommer komma en dag då vi vill jobba tillsammans, men vi vill göra våra egna projekt först, säger Manal Masri och Mona Masri nickar.