Efter att ha släppt fem skivor på engelska under sitt artistnamn The Tarantula Waltz har han nu bytt språk och riktning.

– Jag kände för första gången en rejäl ilska och rädsla och skam över sakernas tillstånd. Om jag nu har min lilla plattform så borde jag kanske använda den till något mer vettigt än att sjunga om att jag är deprimerad.

Men när han kom med det som senare skulle bli ”Till hälften människa, till hälften moderat” till sitt skivbolag var de inte lika taggade.  

– De sa att de inte passade i storbolagskostymen, säger Markus Svensson.  
 

Skivbolaget droppade honom, men skivan, den första där han är tydligt politisk och dessutom sjunger på sitt modersmål, släpptes på ett mindre bolag och har rönt uppmärksamhet ändå.  

– Varje skiva har känts som en långsamt stigande luftballong.  

Att du glider längre och längre bort?

– Nej nej, att den får lite mer uppmärksamhet än den förra. Men det blev ett större hopp den här gången, det är många fler som tagit till sig den. Innan har jag känt lite kli i kroppen för att det mest verkar vara gubbar som har koll på mig. Det inte för att det är något fel på gubbar men… den här gången har sjuttonåringar kommit fram och sagt att de lyssnat på skivan. Det gör mig så jäkla glad, för jag hade inte förväntat mig det alls. Det är något med svenska språket. Och att den är så tydligt politisk. 

I slutet av september var Markus Svensson med i Morgonstudion i SVT för att prata om sin nya skiva. I titelspåret, som han sjunger tillsammans med artisten Markus Krunegård, hörs bland annat textraden; ”Lär dig döda tyst, å suga blod å ta betalt. Till hälften människa, till hälften moderat”.

Väl på plats började han prata om vad låtarna stod för, men blev omedelbart avbruten av SVT:s programledare: ”Jag ska pausa dig direkt där. Vi kanske inte ska gå in för mycket på politiken i och med att du är här för att prata om musiken. Jag tänker att de kanske inte delar den bilden som du beskriver”. Markus Svensson svarade: ”Hela skivans titel handlar om att du måste sänka dig till en ny nivå och degradera dig som människa för att kunna sätta dig i knät på ett främlingsfientligt parti. Som heter Sverigedemokraterna”. Han stoppades på nytt –kunde han inte prata om politisk musik som fenomen, snarare än att kritisera hela statsmakten?

– Jag hade under det senaste året funderat mycket på ängsligheten inom public service men jag var absolut inte beredd på att jag skulle bli tystad nästan innan jag öppnat munnen. När jag åkte därifrån kände jag mig rätt ledsen faktiskt. Man är ju väldigt farligt ute om man inte längre kan kritisera regeringen i public service om inte Ulf Kristersson själv är där och försvarar sig.  

Markus Svensson återberättar händelsen medan vi promenerar genom Stockholm.

– Om jag inte får prata om vad musiken handlar om kan jag ju bara berätta om vilka ackord jag använder och det vill ju ingen höra. Så fruktansvärt ointressant.  

Den här gången får han prata till punkt, och artisten som tidigare inte såg sig själv som särskilt politiskt vill helst av allt prata om politik.  

 Varför skrev du inte politisk musik innan?

– Antagligen för att jag, egoistiskt nog, inte hade känt mig tillräckligt hotad eller rädd. Som vit snart medelålders man som bara går genom livet med ryggdunkar och öppna dörrar så är jag den målgrupp som blir sist drabbad av den politiken. Det ändrades när ett av mina barn, som har en diagnos, inte fick tillräckligt med hjälp i skolan. Och det var inte bara mitt barn som inte fick hjälp, det var andras också. Plötsligt fanns det inget skyddsnät. Det skakade om hela min värld.   

Det finns en annan händelse som präglat Markus Svenssons syn på samhället.  

– Jag har alltid haft mycket hälsoångest och oroat mig över döden. Och så vaknade jag en dag med ont i bröstet.  

I låten ”Lazarus deal” sjunger han om vad som hände sen:  

”Två barnansikten i ambulansens tak

Jag vaknade i ett fyrbäddsrum vid Årstaviken

Med slangar å maskiner jag har aldrig varit så liten”

– Jag minns att jag frågade någon i ambulansen om jag kunde dö. Och att jag inte fick något ordentligt svar.

Han hade fått hjärtmuskelinflammation.

– Jag blev som ett barn, jag var så jävla liten. Alla de människor som mötte mig i den skräcken och tog hand om mig och var med mig, det berörde mig djupt. Jag låg där och kunde inte sluta tänka på hur lite de tjänar. Det de gjorde för mig var liksom inte bara professionellt utan personligt, en sån jävla insats för mig som jag aldrig kan betala tillbaka. Jag känner sån jävla tacksamhet för det.  

Just som Markus Svensson blev utskriven – han blev som tur var frisk – kom pandemin, och nyheterna om överbelastade sjukhus och sjuksköterskor som tvingades jobba alla sina vakna timmar.  

– Jag tänker ofta på han i The Office, som tittar in i kameran medan hans galna chef står och dansar i bakgrunden. Han tittar rakt på oss och bara: Ser ni vad som händer? Ser ni hur galet det här är?

Det känns som att du beskriver ett sorts glapp – mellan berättelsen om hur samhället är, och den levda erfarenheten av det?

– Ja. Det är nog där nånstans jag skrivit låtarna, i en desperation över sakernas tillstånd. Nu jobbar jag heltid som familjebehandlare, och jag ser så mycket i mitt jobb också, att det finns en sån avsaknad och brist på möjligheter.  

Om du som familjeterapeut skulle behandla samhället som om det var en familj, vad hade du gett det för diagnos?

– Narcissistisk personlighetssyndrom. En sorts psykopati med extrem självupptagenhet. Där alla är små egna öar och vår egen samtid och kultur drivs framåt av vad var och en vill se.  

Trots att han ger samhället en dyster diagnos är Markus Svensson ivrig när han pratar. Han är glad att vara ute och spela musik igen, men lika glad över att hans huvudförsörjning kommer från någonting annat. Musiken är en cynisk och beräknande bransch, menar han.  

– Det här med att blanda ihop kulturutövande med vinst. Antagandet om att man vill bli så känd som möjligt och få så mycket streams som möjligt. För mig är det liksom inte incitamentet när jag skriver en låt om att jag sitter i en båt med min son och att båten sjunker.  

Om musik är ett sätt att påverka politiken, vad kan politiken göra för musiken?

– Om Moderaterna och Tidö-gänget bestämmer ska man väl sluta med all kultur överhuvudtaget, eller bara hålla på med kultur som genererar pengar. Den kulturpolitik som Tidö-partierna verkar eftersträva är kapitalistisk. Den har någon sorts affärssyfte, vilket är väldigt långt ifrån varför många musiker håller på.

Vilken genre tror du Ulf Kristersson hade spelat i om han hade ett band?

– Han är väl definitionen av någon som inte lyssnar på musik. Jag tror aldrig att han har lyssnat på en hel skiva. Han är totalt ointresserad. Jag gissar att han var på Taylor Swift för att det blev bra bilder och han vill visa att han är en man av folket. Men om han skulle spela musik skulle han tvingas göra något han inte förstår. Han skulle i så fall göra det för att tjäna pengar, för det tycker han väldigt mycket om. Det skulle väl bli nån själlös musik gjord av en AI som han köpt.  

Vad hade hans band hetat?

– Ulf i fårakläder. 

Sin egen kostym har The Tarantula Waltz gjort sig av med när han nu ger sig ut och spelar igen. De svarta skjortorna som han ofta synts i har han lagt på hyllan. Och dödskallesminket är borta.  

Varför började du med dödskallesminkningen?

– Jag var på någon festival för singer songwriters och tänkte att vi alla såg likadana ut. Kände att jag inte ville vara med. Och så provade jag att sminka mig en gång och då kände jag att corpse paint speglade mer hur jag kände mig än den där vanliga killen som ser ut som en mellanchef på arbetsförmedlingen.  

Och hur känner du dig idag?

–  Jag önskar att jag skulle säga att jag mår toppen men det kan jag nog inte säga. Den här skivan har ingen optimism eller glädje, tyvärr, och det är en spegling av hur jag mår och hur samhället mår. Så om jag skulle sminka mig skulle jag nog inte sminka mig så glatt.  

Har du något hopp om framtiden?

– Jag tror och hoppas att det kommer en vändpunkt. Många som röstar på SD i tron om att deras liv kommer bli bättre kommer snart att genomskåda deras politik. Liksom, det är svårt att se att Carl-Inge, 65 år, förtidspensionär på landsbygden, skulle tjäna på den politik som SD vill genomföra. De som tjänar mest på den politik som förs nu är ju män som tjänar över 65 000 i månaden, de som får moderat-bidraget. Men Carl-Inge kommer fortfarande behöva sjukvård, pension och omsorg. Och bidrag. Där blir det igen så att man tittar in i kameran och bara: Ser ni vad som händer?  

”Du måste stå i elden”, sjunger The Tarantula Waltz i låten Tigermamma. ”Det går mycket längre än du tror”.  

– Vi måste ju ställa oss upp i rummet och säga ifrån. Annars kommer vi snart känna att shit, hur hamnade vi här?  

Promenaden är över och Markus Svensson ska återgå till sitt dagliga arbete. Till hälften familjebehandlare, till hälften rockmusiker.

– Men helt och hållet människa, påpekar han.