Men kanske är det också kombinationen, att Maja Lunde både är så känslomässigt närvarande i sin berättelse och att hon skriver om den stora krisen i vår tid, att vi på så många fronter överskrider planetens gränser. 

– Läsare hör av sig och berättar att mina böcker fått dem att se på världen på ett nytt sätt. Plötsligt ser de små insekter i trädgården, upplever en verklig glädje över att ha rent vatten. En del av mina läsare säger att böckerna blir en del av dem, att de ofta tänker på dem. Mina böcker är ju mörka, men de utgår också ifrån mig, jag är en ljus människa – mitt glas är halvfullt, inte halvtomt – och att spegla sig i egna känslor av sorg och förtvivlan över vad som händer i livet och med naturen, det kan kännas gott.

Vi pratar om den senaste boken, ”Drömmen om ett träd” som utspelar sig i framtiden, på Svalbard, i Longyerbyen, efter en kollaps. Många av världens länder är utraderade, inget av det vi tar för givet idag, som industrier, internet, antibiotika och fossila bränslen finns längre. Här väljer människorna att isolera sig från omvärlden för att bygga ett samhälle, som är fint på många sätt. Låt mig citera hur Maja Lunde i sin bok beskriver byn: 

”Beteckningar som konservativ, socialist, liberal betydde inte mycket i Longyearbyen. Folk var överens om hur de skulle leva, att de skulle dela, att de skulle ta hand om de svagaste. De var överens om att de skulle leva enligt Svalbards djupekologiska värden som utarbetades när gruvtiden var över, att de enbart skulle skörda av naturens överskott, att människan var likställd alla andra arter på den enorma ön Spetsbergen. Fördelningspolitik var ingen valfråga, alla solidariserade sig med de svagaste. Men var man för svag klarade man sig inte, och det var de flesta införstådda med, på samma sätt som de var införstådda med den isolering befolkningen hade valt att leva i.”

Jag frågar om detta – att respekten för naturen måste gå bortom politiska skiljelinjer – är ett perspektiv som hon vill lyfta in i samtidsdebatten?

– När jag skriver tänker jag inte på det sättet, jag är i berättelsen. Om andra lyfter in det i samtidsdebatten, om du gör det när du mött mig, så är det fint. Men att jag skriver detta beror på att jag är trovärdig bokens universum. Jag tänker inte på vilken debatt texten kan väcka, då skulle det bli svårare att skriva. 

– Däremot har böckerna gett mig en röst, som gör att jag får prata med politiker, delta i konferenser med toppledare – och kan säga att de måste göra mycket mer! Och jag tänker ju att alla politiska partier måste ta till sig det gröna perspektivet.

Människorna i Longyearbyen delar, lagar, undervisar, håller ihop. Skapar gemensamma högtider och så vidare. Men eftersom kontakten med omvärlden är bruten finns inget sjukhus. Kvinnor och barn dör i förlossningar, och när inga mediciner finns mot ett kraftfullt virus växer gravfältet i rasande takt.

Maja Lunde beskriver hur isolerade öar på detta sätt också är extremt sårbara. Varken att exploatera naturen och producera genom fossiloberoende globala handelskedjor är hållbart, men inte heller att kapa kontakten mellan människorna i världen. Så hur hittar vi en väg däremellan?

– Det är en stor fråga. Jag tror att den behöver starta i att vi pratar mer om vad som är ett gott liv. I det goda livet är naturen viktig, männi­skorna behöver naturen, inte bara för vatten och mat, den hjälper oss mot depression och oro. Att vara i naturen gör att vi ser oss i ett större sammanhang. Jag säger ibland, lite på skoj, att både många personliga problem och världens utmaningar hade kunnat vara lösta om vi alla tog oss lite mer ut på tur i naturen, läste fler böcker och åt mer grönsaker. Vi behöver leva närmare naturen, ha mindre fokus på saker och förbrukning, mer på konst, samvaro, relationer och en god grön kosthållning. Jag ser det som en grön varm livsstil, där fokus förändras. Ta till exempel vår mat, en grön kost är ju också godare! I stället för att prata om alla praktiska utmaningar som gör det krävande att ändra sig, behöver vi uttala vad som är ett gott liv. 

I ”Drömmen om ett träd” är huvudpersonen, den unga pojken Tommy, djupt besviken på människorna efter kollapsen. Han tvivlar på att mänskligheten skulle lyckas mycket bättre en andra gång och i teorin ansluter han sig till så kallade ekosofer, som hävdar att människan bara är en av alla miljontals arter på planeten, och ifrågasätter vår överhöghet. Maja Lunde berättar att hon lyfte in det perspektivet för att hon i sina böcker rör sig runt två stora frågor. Den första är varför människorna har påverkat planeten på ett sätt som inga andra arter gjort. Den andra frågan är: Har vi det i oss att göra det som krävs, att rätta till våra fel? 

– Tommy är misantrop. Jag cirkulerar runt frågorna, och jag har kanske inte svaren. Vi människor är den starkaste arten, däri ligger ett enormt ansvar som vi glömmer. De andra arterna, från de minsta små till de största, förtjänar också att vara här. 

– Har vi det i oss, är vi dömda att misslyckas på grund av egoism och kortsiktighet? Den diskussionen har jag haft länge med mig själv. I ”Drömmen om ett träd” tar jag tar jag in den frågeställningen genom att Tommy och Tao representerar olika linjer. Man kan säga att mina böcker är en enda lång diskussion om det goda i oss människor. 

IPCC:s senaste rapport har kommenterats med att den beskriver ett pågående utdraget, kollektivt självmord. Vad tänker du själv, förtjänar mänskligheten en andra chans?

– Jag har inte ett klart budskap. Jag är hoppfull, men det är svårt att hålla fast vid hoppet, jag växlar mellan optimism och pessimism. 

– Men låt oss konstatera: Vi människor har bevisat, gång på gång, att vi kan få till stora saker på kort tid, till exempel under pandemin. Vi är bra på samarbeten när det verkligen gäller. Så det är svårt att förstå att vi inte gör de förändringarna för naturen, klimatet och den biologiska mångfalden. 

Tommy frågar sig: ”Vad ska vi med världen där ute till?” Han minns sin farmors ord. ”Det är vi som lever som man bör. Vi har lyckats med något här uppe, något som människor inte har förmått tidigare. Det är bara vi som sätter Den stora kärleken till världen, till naturen, över Den lilla kärleken.” 

Jag frågar Maja Lunde om hon kan känna en oro för att klimatkrisen kan leda till en slags sekterism. Longyearbyen är ju rätt extremt isolationistisk.

– Det jag har utforskat genom Tommy är vad som händer med oss när vi blir så pressade. Då är det lätt att tänka svart-vitt. Förlängningen av det är krig och konflikt, det vi måste jobba emot.

Är du själv rädd för en kollaps av planeten?

– Jag känner en stress för mina barns framtid, ja, för min egen framtid också, det som sker idag. Det är irrationellt att inte vara rädd, om man följer med i vad som sker. Efter mars 2020 blev vi i Skandinavien medvetna om en ny sårbarhet, insåg att världen kan ändra sig över en natt. Vi har dessutom ett krig i Europa, och den ekonomiska trygghet vi haft krackelerar. Vi förstår att vi är sårbara.

Enbart den första delen i Maja Lundes romansvit om fyra böcker, ”Binas historia” har sålts i cirka tre miljoner exemplar. I den beskrivs vad som skulle hända med livet på jorden om de allvarligt hotade små djuren försvann. Det betyder att boken påverkat många människor – men tror författaren att den, och de följande böckerna i sviten, har förändrat något, om hon ser på politiken och samtiden?

– Konsten är med och flyttar mentaliteter och deltar alltid i en samtidskontext. All konst förändrar samtiden. Jag vet att Tyskland har en debatt om att skydda insekter. Min bok ”Blå” handlar om vatten, och startar när en äldre kvinna i norska Vestlandet upptäcker att ett sällskap vill sälja is från glaciären till rika olje­shejker i Saudiarabien. Det låter som fiktion men det hände i Norge samtidigt som jag skrev ”Blå”. Boken lades på kommunstyrelsens bord och jag tror att den spelade en viss roll i att politikerna till slut sa nej. Fiktionsberättande har den egenskapen att man upplever något, det blir en personlig upplevelse som man bär med sig, på ett annat sätt än när man läser en forskningsrapport. Därför kan konsten spela en annan roll än forskning och journalistik. 

Några rader ur ”Drömmen om ett träd” gjorde särskilt starkt intryck på mig: ”Våra begär gör oss sårbara, instinkter, det behövs så lite för att glömma perspektiven, historien, låta våra egna behov styra, bara se till vår egen korta historia.” 

Många drömmer om ledigheter med härliga flygresor till värmen, drömmer om nya häftiga prylar och kläder. Vad drömmer Maja Lunde om?

– Alltså, att resa långt, det finns långa resor jag skulle ha velat göra, men som jag väljer bort. Vi har rest Interrail med barnen många gånger, vi har valt det. Visst kan jag gå in i en affär och känna en lust för shopping, men jag känner samtidigt ambivalens. För jag vet, detta behöver jag inte. Det ger mindre glädje att konsumera om du känner ambivalens.

Allt fler organiserar sig i klimataktionsgrupper. Har du deltagit i någon klimataktion?

– Jag har skrivit under flera upprop, just idag publicerar Aftenposten ett upprop som jag är med på, där vi är 159 skönlitterära författare som tar ställning mot nya oljefält i Norge. För mig är det ett sätt att använda min röst. Inför valet var vi 35 av Norges mest kända författare som uppmanade folk att rösta på de partier som har grönast politik.

En del talar om att så kallade klimatförnekare, de som misstror IPCC:s vedertagna forskning, är ett litet problem och att det stora problemet är klimatfördröjare. De som vet och förstått, har makt, men ändå inte agerar – eller gör något alldeles otillräckligt. Vad tänker du?

– Alla har ett ansvar för att göra det vi kan. ”The greatest threat to our planet is the belief that someone else will save it” sa polfararen och historikern Robert Swan. Vi är aldrig i en position att inte handla, varken på arbetsplatsen eller privat, det ansvaret måste vi ta. Men jag tänker också att det finns ett hopp i att vi är flockdjur. Om grannen har solceller vill vi också ha det. Vi är alla förebilder för någon, och små handlingar hos var och en kan få stora ringar på vattnet.

Dina böcker får läsaren att grubbla över stora frågor, som människans natur och över livets mening. Vem är jag, varför finns jag, vad ska jag göra med min tid här på jorden, var går gränserna för frihet… Vad tänker du själv om dessa stora frågor. Varför finns du?

– Den frågan är väldigt svår. Livet handlar om att finna en mening med livet. Meningen för mig finns i kärlek, i att vara mamma, fru, i relationer. Att söka sig bort från ensamhet och hitta samhörighet med andra. Jag tror att mina böcker i grunden handlar allra mest om detta, ensamma människor som söker sammanhang.