Lite oväntat heter hennes första bok, ”Lagom: the Swedish Secret of living well” och är en hyllning till det som många svenskar ser som något grådaskigt och begränsande.

– Jag skrev den bok som jag själv hade velat ha som guide när jag flyttade hit. Lagom är bra när det är individuellt och kommer inifrån. Bara du vet vad som är lagom för dig. Inte för mycket inte för lite. Det är när lagom blir kollektivt som det blir problem. När gruppen bestämmer vad om är lagom blir det Jante istället, säger Lola Akinmade Åkerström.

Hon slänger lätt upp sina tunga väskor över axeln och nämner i förbifarten att hon spelat rugby på hög nivå i drygt tolv år under sin ungdom i USA. Vi beger oss mot Gamla Stan för att hitta en lämplig miljö för det vi vill illustrera. Svenskhet. Västerlånggatans turiststråk är en guldgruva med såväl Dalahästar som kassar med älg- och kanelbulletryck. Lola Akinmade Åkerström plockar raskt upp en blå-gul flagga och poserar bredvid ett av de pittoreska kafeérna. Här lockas med ”swedish fika med cinnamon buns” något som har en viktig roll i hennes andra bok, den som vi har träffats för att prata om. 

Bestsellern ”In every mirror she is black” är hennes första roman och kan närmast beskrivas som samhällskritisk chick lit med en stor dos syra. Det är roande och oroande samtidigt. Blicken på Sverige kommer utifrån och är nyfiken, men efter en tid även besviken, närmast uppgiven. Emellanåt är det en ganska skrattretande spegelbild som hålls upp när svenskheten tar plats i all sin prakt med grodhoppande runt midsommarstången, fika med kanelbullar och skor som tas av innanför dörren när man kommer som gäst. Men skrattet fastnar snabbt i halsen. För framförallt handlar det om utanförskap, ensamhet och vardagsrasism. En uteslutning som bara den som utsatts för den, på riktigt vet hur den känns. 

– När jag har berättat för vänner och kollegor i Sverige att jag ofta känner mig osynlig, har de avfärdat det och sagt att det är väl inte så farligt. Men en gång när jag var ute med jobbet blev min kollega chockad över hur jag blev nonchalerad av servitrisen. Hon gick förbi mig fast jag satt med de andra och jag blev serverad sist.

Lola Akinmade Åkerström har levt ett rörligt liv. Hon är född i Nigeria i den dåvarande huvudstaden Lagos. Som femtonåring flyttade hon till USA för att studera. Föräldrarna stannade i Nigeria, men hon hade äldre släktingar på plats och efter några år kom systrarna och gjorde henne sällskap på universitetet. Som 19-åring var Lola färdig IT-programmerare, men det fanns hela tiden en längtan efter något annat, mer kreativt, och Lola började måla i olja som hobby. Att resa har alltid varit en stor del av livet för hela familjen, genom att pappan var geolog och tog familjen med på sina arbetsresor. När Lola fortsatte resandet ensam började hon fotografera landskapen för att kunna måla dem i olja när hon kom hem. 

– Det var så jag lärde mig fotografera. Jag såg vilka foton jag behövde ta för att kunna måla och till slut var fotografierna bilder i sig som kändes onödiga att måla. Jag har alltid velat bli reseskribent och så började min andra karriär.

Även som resefotograf bryter Lola mot stereotypen och hon ser det som en viktig del av arbetet; att inspirera andra som inte är vita män att våga ge sig in i branschen. Att besöka Lolas portfolio är som att göra en snabbresa världen runt. Från slädtur med hundar i Abisko till frukost med beduiner i öknen utanför Assuan. 

Lola mötte sin nu före detta svenska man i USA 2006 och 2010 flyttade hon med honom till Sverige. Här startade hon sitt företag Geotraveller Media som levererar innehåll till både medier och andra uppdragsgivare. En av dem är Svenska Institutet som arbetar med lyfta Sveriges goda sidor för att locka turister hit. Något Lola Akinmade Åkerström gärna gör eftersom hon trivs i Sverige och ser fördelarna, likväl som det som inte är bra. Att hon i sin roman problematiserar bilden av Sverige betyder inte att hon avskyr landet, poängterar hon.

– I Sverige ser man tyvärr på kritik som att man är dålig. Men att lyfta det som man upplever som negativt betyder tvärtom att man bryr sig om och vill hjälpa någon att bli bättre. Jag älskar Stockholm, det är en av de vackraste och mest förföriska städer som finns, men jag kan inte blunda för rasismen.

Att få kritik är en chans att utvecklas om man tar emot den med ödmjukhet, menar hon och nämner två gyllene tillfällen där Sverige hade kunnat använda kritik utifrån konstruktivt; hashtaggen Swedengate, där omvärlden chockades av hur snåla svenskar låter barnens kamrater vänta på rummet medan familjen äter middag och FN:s expertgrupps rekommendation 2022 att stärka arbetet mot systematisk rasism.

– Det skulle kunnat öppna för diskussioner, ”hur gör vi för att det ska bli bättre”? Istället hamnar man i självförsvar och blir kränkt. Att Sverige fick kritik från FN är nog också svårt att ta till sig för ett land som ser sig själv som bäst i världen när det gäller mänskliga rättigheter.

I ”In every mirror she’s black” gestaltas rasismen genom tre olika kvinnoöden, vars enda gemensamma egenskap är att de har mörk hud och kommer från andra länder till Sverige. Efter en tid i det nya landet delar de också en upplevelse – ensamheten. Utanförskapet i att inte förstå den snabba svenskan i samtalet kollegorna emellan. Människor som ser igenom dem istället för att möta deras blick.

Rasismen skildras genom flera spektrum och innehåller även ett klassperspektiv då en av kvinnorna är framgångsrik karriärist, en är lyxhustru och en ensamkommande som får städjobb på nåder. Den begåvade marknadsföraren Kemi blir headhuntad från USA av den svenska PR-firman och upptäcker ganska snart att det är för att vara multikulturellt alibi och städa upp firmans varumärkesproblem. Ex-modellen och flygvärdinnan Brittany-Rae blir förförd av samma firmas blonda vd (som visar sig ha en fetisch för svarta kvinnor) och hamnar så småningom som dennes prydnadshustru i en villa på Lidingö. Den somaliska ensamkommande unga kvinnan Muna uppmanas av sin chef att ta av sin jilbab och av migrationsverkets tjänsteman att ”vara en duktig flicka” så att hon inte åker ut, när han lämnar över hennes uppehållstillstånd. De tre kvinnornas liv sammanförs genom PR-företaget och hade det varit en feel good-roman så hade de kanske hittat varandra i systerskap där. Men så blir inte fallet.

– Det var en annan sak jag ville lyfta, att även svarta människor är individer. Det är också en slags rasism att förutsätta att alla som har samma hudfärg och kommer utifrån till ett land där de är minoritet ska bli vänner även om de inte har något annat gemensamt.

Lola Akinmade Åkerström säger att hon är glad att hon kom till USA först och inte direkt från Nigeria till Sverige, för i USA lärde hon sig att känna igen rasismen. 

– Den är värre där och mer direkt, men där adresseras rasismen också som ett problem. Här i Sverige är den mer subtil. Man pratar till exempel inte om svarta människor utan säger att ”vi ser inte hudfärgen”. Det är också ett problem att låtsas som att vi alla ser likadana ut. Jag vill bli sedd som den jag är. Att inte se min hudfärg är också att bortse från att min hud kan behöva något annat än en ljus hy.

Trots att rasismen I USA är mer våldsam och förtrycket har en lång och blodig historia genom slaveriet, så kan svarta människor ändå klättra i karriären och få upphöjda positioner i samhället idag, framhåller hon.

– I USA finns svarta förebilder som Oprah Winfrey som har en tydlig makt genom medierna. Men i Sverige finns ett tak. Det känns till exempel omöjligt att ett svenskt företag skulle ha en svart vd.

En annan stor skillnad mellan USA och Sverige är hur länderna hanterar migrationen, menar Lola Akinmade Åkerström och lyfter fram att det är stor skillnad mellan integrering och assimilering.

– I USA räknas jag som afro-amerikan. Du skulle kunna flytta till USA och där direkt bli svensk-amerikan. I USA är det okej att ha kvar sin kultur så länge man håller sig till landets lagar. Det är integrering. I Sverige vill man att människor från andra kulturer ska assimileras, ge upp sin egen kultur och helt ta till sig den svenska.

Romanen ”In every mirror she’s black” publicera­des 2021 och har blivit bästsäljare på Amazon och fått fina recensioner, inklusive visning på New York Times som en Good Morning America Buzz Pick. Brittiska The Independent utnämnde boken till ”Best Thought-provoking Story” 2021 och författaren Imbolo Mbue skriver att det är ”en berättelse som är njutbar och oroande samtidigt som den utforskar smärtan i priset som miljoner kvinnor världen över betalar för att gå omkring med svart hud”. Snart publiceras boken på tyska, men ännu har inget svenskt förlag nappat på att ge ut romanen på svenska. Ett av de stora svenska förlagen (Lola vill inte namnge det) var intresserat, men ville då att delar i boken skulle skrivas om för att de var ”obekväma för svenska läsare”, berättar hon.

– Obekväma för vita svenska läsare eller för svarta? Det var stycken som handlade om Muna och jag vet inte om det var för att hon är asylsökande eller vad som skulle vara obekvämt. Förlaget ville att det skulle vara mer feel-good.

Den första gången läsarna får möta Muna befinner hon sig nämligen på asylboendet Solsidan. Ett namn som är en blinkning till verklighetens överklassreservat. Tristessen, oron och rastlösheten är en del av vardagen för de boende som ändå försöker känna tacksamhet över att vara i säkerhet. Miljöbeskrivningen bottnar i lång research, berättar Lola.

– Under två års tid med början 2015 var jag som fotojournalist på ett asylboende och lärde känna de som bodde där. Det började som ett arbetsprojekt men jag övergick till att bara ta porträttbilder på människorna och ge fotona till dem, för att de skulle se och minnas vilka de är. Som asylsökande klumpas man ihop, jag ville ge dem tillbaka sin identitet.

I bokens inledande kapitel tar en kurdisk man som fått slutgiltigt avslag på sin asylansökan livet av sig genom att sätta eld på sig själv. Orden han säger till Muna är ett direktcitat från en av de kurdiska männen hon själv mötte på boendet, berättar Lola.

– Han sa ”Jag skulle hellre åka hem och dö genom att slåss för något jag tror på än att dö här i paradiset där jag inte gör något annat än lyssnar på fågelsång”. Det handlar inte om att vara otacksam, utan om att ha något i livet som ger det mening. De jag mötte på asylboendet var tacksamma för att de var i säkerhet i Sverige, men levde samtidigt inte ett riktigt liv.

Lola Akinmade Åkerström vilar inte på lagrarna utan har redan skrivit färdigt uppföljaren till ”In every mirror she’s black”. Den heter ”Everything is not enough”, har redan fått ett omslag och ges ut på engelska av förlagen HarperCollins/William Morrow i USA och Head of Zeus i Storbritannien. Hollywood har också knackat på dörren.

Frågan är om den kommer att ges ut på svenska?