– Funkar det med svart kaffe?

Hon fyller en blå vattenkokare vid den minimala diskbänken och skruvar av locket på en burk Nescafé. Inredningen ser ut att ha stått still i de snart 20 år hon hyrt ateljén ihop med kollegan Sara Hansson, vars skrivbord står i ena änden av rummet. På några hyllor ryms färgburkar, udda kaffekoppar och en micro. Sittplatsen består av en säng med ett hemmagjort lapptäcke och ett vitt bord prytt med kaffefläckar, en liten leopard i porslin och en kvarglömd gosedjurspanda.  

Den tomma kylen skvallrar om att det var ett tag sedan Liv Strömquist var här. Just nu har hon nämligen fullt fokus på lanseringen av sin nya bok ”Pythian pratar” och föreställningen ”Liv pratar” som bygger på samma material. Igår var hon i Stockholm och gjorde en traditionsenlig ”hisspitch” av sin bok på förlaget Norstedts presskonferens för höstens releaser. I korthet är det ”en självhjälpsbok mot självhjälpsböcker” som analyserar vår tids fixering på wellness och riktar en känga mot vår egofixerade nyliberala tid. Budskapet skulle kunna kokas ned till att vi visst behöver varandra.

– Jag blir bekymrad av att man ska fasa ut det här ansvaret för varandra. Vi är ju inte öar, vi är totalt beroende av varandra.

Vilket faktiskt också till stor del kan beskriva Liv Strömquists egen framgångssaga.  

Första gruppen, så klart: familjen. Som ett av fyra syskon nära i ålder med varandra växte Liv Strömquist upp i byn Ravlunda utanför Simrishamn, i ett litet vitt hus omgiven av en enorm trädgård full med äppelträd.

– Mina föräldrar tillhörde 68-generationens gröna vågare som flyttade ut på landet, började odla och inte ägde någon tv. Där fanns inte så många andra barn, så vi syskon lekte mycket med varandra. Och jag gillade hästar. Vi hade inte råd med någon egen men vi cyklade runt till olika bondgårdar och bad om att få sköta om dem.

Annars satt hon ofta med näsan i en bok eller ritade hemma i huset, som med tiden byggdes ut så att alla syskonen fick var sitt rum. Hennes pappa var konstnär och hennes mamma var bibliotekarie, vilket betydde ett uppmuntrande till skapande samt ett ständigt flöde av bokkassar.

Som tonåring blev kompisarna den allt viktigare gruppen, och Liv Strömquist var del av ett gäng som inte lät sig hindras av att det inte fanns någon ungdomsgård eller särskilt många organiserade aktiviteter att delta i. De startade en teatergrupp, skrev egna pjäser och såg till att få uppträda på skolan.

– Vi hade en dynamik där vi peppade varandra väldigt mycket. Jag var inte särskilt framåt socialt, men särskilt en av mina kompisar var en sådan otrolig doer. Hon hade faktiskt en sådan där självhjälps-attityd – fast på ett positivt sätt: ”Vi är bäst, vi kan allt. Vi ska göra det vi vill, och ni ska lyssna.” Jag har ingen aning om var hon fick det ifrån. Men det var en otroligt formativ tid.

Den politiska medvetenheten började på allvar när det, precis som i många andra svenska städer på 90-talet, rullade in en våg av nynazism i Simrishamn. Liv Strömquist minns hur killar dök upp på skolan med rakade huvuden och stora kängor och skrek ”kommunist!” efter henne innan hon ens visste vad ordet betydde. Hon började läsa om rasism och var med och bildade en antirasistisk grupp på gymnasiet.  

– Jag tror att jag hade med det politiska delvis hemifrån, även om mina föräldrar inte var så uttalat politiska på det sättet. Det kändes väldigt självklart när jag kom i kontakt med vänsterteorierna.

Annat var det med feminismen.

– Efter 70-talet var det som att feminismen sågs som överspelad. Att det var en fråga vi hade löst. Man såg mest feminister som fula kärringar som skriker.

Men så hamnade hon av en slump på en föreläsning med sociologen Carin Holmberg.

– Hon sa: ”Idag ska vi titta på världen med feministiska glasögon”. Jag minns det som en otrolig ögonöppnare. Jag började läsa de få böcker jag kom över: ”Under det rosa täcket”, framför allt. Och ”Skönhetsmyterna” av Naomi Wolf.

Efter en tid av fördjupning i anarkafeminismen och som aktivist – bland annat i Chiapas, Mexiko, som fredsobservatör – började hon läsa sociologi på Lunds universitet. Först då, 24 år gammal, inleddes hennes oväntade bana som serietecknare. Även det med inspiration från andra människor. Hennes rumskompis Ingrid gjorde egna fanzines och hon ville helt enkelt prova. Liggande på en madrass på golvet i deras lägenhet ritade hon sina första serier – fanzinet ”Rikedomen”.

– På den tiden var serier självbiografiska. Jag har nog alltid haft rätt hög integritet, känt att jag inte vill skriva om mina egna tillkortakommanden utan istället angripa makten. Jag vill inte skriva en serie som handlar om att jag känner mig ful, utan att patriarkatet har fel. Men jag trodde verkligen mina serier var för vänsterpolitiskt extrema för att slå an hos någon annan än mina tre kompisar, typ.

Liv Strömquist kopierade upp runt 15 exemplar av sitt fanzine som hon sålde på en fest. Och de spreds vidare. En dag när hon klev av tåget i Lund möttes hon av att någon kopierat upp hennes serier och tapetserat upp dem på ett elskåp – dåtidens handgripliga form av ”delning”. Det dröjde inte länge innan DN ringde upp och undrade om hon kunde göra enrutingar för ”På stan”-sidorna. Vilket nu är exakt 20 år sedan.

– Det var en väldigt plötslig framgång. Jag kände också: Nu när jag får det här utrymmet, då vill jag verkligen anstränga mig för att få ut ett feministiskt och samhällskritiskt budskap – inte bara producera roliga skämt.

Debutalbumet ”Hundra procent fett” utkom på Galago 2006. Sedan dess har Liv Strömquist framgångsrikt problematiserat saker som romantisk kärlek, kärnfamilj och kapitalism. Allra mest uppmärksamhet fick ”Kunskapens frukt” – om det kvinnliga könsorganet – som sedan 2014 översatts till 16 språk. Samma år fick hon Sydsvenskans kulturpris med motiveringen: ”Tack vare henne har en ström av unga kvinnliga tecknare gjort Malmö till Sveriges feministiska seriehuvudstad. (...) Liv Strömquist har en oöverträffad känsla för hur man i nya former bedriver den urgamla kampen mot dumheten”. En rad av hennes böcker har även satts upp som teatrar landet runt. Budskapen har ständigt kalibrerats till att vara motvalls till den aktuella tiden.

– Vad jag vill säga ändras ju utifrån vilken kulturdebatt som finns. Till exempel runt 2014, 2015, när det fanns en feministisk hajp i hela samhället, kände jag: Ska jag verkligen göra ännu ett album om feminism? Då gav jag ut ”Uppgång och fall”, som handlar om kapitalismen och klimatet.

2021 satte hon luppen på vårt enorma fokus på vårt yttre i ”Inne i spegelsalen”. Och så det nya ämnet: vår tids självhjälpskultur.

Titeln ”Pythian pratar” syftar på Oraklet i Delphi, även kallad Pythian, som fungerade som rådgivare i den antika världen. En dåtidens form av självhjälp som involverade en skälvande get och en person hög på vulkaniska gaser. Liv Strömquist tecknar fram hur dagens självhjälp är mer absurd än så. Idag behöver vi heller inte sträcka oss längre än till telefonen för att bli översköljda av råd och tips för hur vi ska leva våra liv.

Precis som hennes andra böcker har ”Pythian pratar” utvecklats i samtal med andra – i det här fallet bland annat med kollegan Caroline Ringskog Ferrada-Noli i ”En varg söker sin podd” och med maken Ola Söderholm och kollegan Jonatan Unge i podden ”Stormens utveckling”.

– Vi har pratat om det ett tag, om hur det finns en stark trend i samhället just nu att sätta hälsa och personlig utveckling som det primära mänskliga målet. Kapitalismen har ju också gjort ”att må bra” till en konsumtionsvara – en känsla som går att köpa genom diverse serum, krämer och dieter. I konsumtionens natur ligger att vi aldrig kan bli nöjda. Samma sak med wellness. Man hör aldrig någon som säger: ”Jag är mitt bästa jag, och jag är bara 28 år!” Man ska ständigt jaga en bättre version av sig själv.

Sökandet efter lyckan blir en individuell jakt på regnbågens slut. Men kanske gör själva jakten att lyckan blir omöjlig att fånga? I ”Pythian pratar” tar hon upp den tyska sociologen Hartmut Rosas teorier om resonans, som i korthet innebär en upplevelse av att bli berörd, känna sig levande. Ett tillstånd som – tvärtemot dagens lyckojakt – kräver att du släpper kontrollen. Liv Strömquist illustrerar det med youtubern och författaren Rollo Tomassi som berättar om hur han istället för att gå sin fru till mötes och kyssa henne när han kom hem från jobbet, medvetet stod kvar i hallen för att låta henne ta initiativet. På så vis kunde han ”hålla kvar” sin maktposition i kärleksrelationen. Ett beteende som, med Rosas teori, omöjliggör upplevelsen av just kärlek – eftersom resonans i likhet med snö inte kan sparas eller beräknas.  

Liv Strömquist kan emellanåt uppleva den typen av ”resonans” i sitt skapande.

– Jag kan känna den lyckan när jag arbetar, när jag hamnar i ett kreativt flow. En del hävdar att man ska formulera mål – gärna redan innan man börjat. Så har min kreativitet aldrig funkat. För mig är det inte en motorväg, utan som att gå omkring i en skog utan stigar – att vara i en vibe, följa intuition och impulser. Jag har faktiskt aldrig haft ett mål med mitt liv, inte heller med mitt skapande. Det är mer ett lekfullt tillåtande tillstånd där även jag överraskas av resultatet.
 

Som serieskapare upplever Liv Strömquist sin roll mer lik kulturjournalisten än den klassiska konstnären. Själv tänker jag på henne som en form av folkbildare, en som tydliggör abstrakta resonemang på ett effektivt och roligt vis.

– Jag vill att alla ska kunna vara med och diskutera sådana här frågor – inte bara människor som gått på universitetet eller kan en massa svåra ord. Jag känner väldigt många som inte skulle orka läsa de här fackböckerna jag refererar till, som inte har tid, lust eller självförtroende till det. Samtidigt tar folk in en massa info från sociala medier, där vem som helst kan säga vad fan som helst. På det sättet är det en jävligt viktig demokratifråga.  

I viss mån ser hon annorlunda på sitt uppdrag idag jämfört med för 20 år sedan.

– Jag är lik mig själv i det att jag har samma politiska åsikter, samma kritik mot systemet. Men det kommer ut på lite andra sätt. Det jag saknar idag är inte tvärsäkra aggressiva åsikter, att positionera sig. Det har vi i totalt överflöd. Det jag saknar är snarare eftertanke, analys och överblick. Vad är det att leva här, i det här otroligt snabba samhället? Hur kan vi titta på det från olika håll? Det är mer det jag hållit på med de senaste åren.  

En av de stora frågorna ”Pythian pratar” bottnar i är: Finns vi till enbart för oss själva? Vilket Liv Strömquist är snabb med att svara på:

– Jag tror ju absolut inte det. Det vilar på ett totalt falsarium. ”Att jag mår bra är det viktigaste av allt”. Det är ju en väldig fattigdom och någon sorts ödslighet i det idealet. Vad är meningen med att leva, kokar det ju ner till. Är meningen bara att jag ska bli så gammal som möjligt? Den idén tycker jag är så jävla torftig och kass för ett samhälle. Om man jämför med tidigare religioner och filosofier – visst de är dåliga på andra sätt – men där har fokus ändå varit på: Hur kan jag bli en bättre medmänniska? Medans det nu handlar om: Hur kan jag få en bättre metabolism?

Ett av bokens kapitel handlar om hur människor börjat utvärdera sina relationer utifrån vad vi själva får ut av dem.

– Det finns en stark ideologi som innebär att man ska bryta med människor som tar energi. Vilket går helt på tvärs med vad vi hittills ansett som moraliskt rätt; att inkludera alla. Har man en jättejobbig person i sin umgängeskrets finns ju normalt sett en moralisk kompass som säger att vi bjuder henne ändå. Det lär man ju barn redan på lågstadiet! Min mamma kanske är lite jobbig, men jag ringer ändå en gång i veckan. Istället för att jag hela tiden ska känna efter vad jag vill.

– Man tänker i stället att alla blir gladare på lång sikt om man bara säger nej och prioriterar sig själv. Nu menar jag inte att man ska umgås med en människa som på riktigt får en att må skit. Men jag tror verkligen inte det funkar så. Att vi isolerar oss från varandra är i själva verket också ett gigantiskt samhällsproblem, utöver att vi blir ensamma.

Mitt i det otroliga må-bra-fokuset mister vi också förmågan att se våra egentliga problem, menar hon.  

– Som arbetsförhållanden, matpriser, att inte behöva vara stressad och rädd varje månad för att man inte får ihop det eller har någonstans att bo. Eller riktig psykisk ohälsa.

Liv Strömquist drar upp benen och sätter sig till rätta mot en av de linnefärgade kuddarna som ska få sängen på kontoret att fungera som soffa. Hon gestikulerar samtidigt som orden kommer ivrigt, precis som i hennes poddar. Samtalen där blir ofta en form av ”högt provtänkande” som tillåter att säga emot sig själv och hitta nya vinklar. Under arbetet med boken kom hon också fram till att den självfokuserade jakten på lyckan bottnar i en till synes motsatt känsla: uppgivenhet.  

– Vi tror helt enkelt inte att vi kan påverka vår omvärld – makten ligger hos ett fåtal globala aktörer och oberäkneliga konjunkturer på världsmarknaden. I stället fokuserar vi på det vi kan kontrollera; äta något nyttigt, ha bättre rutiner eller städa.

I den kluvenheten letade hon sig fram till en av bokens mest intressanta poänger; att våra uppblåsta egon i själva verket handlar om att vi är supersköra.  

– Det var verkligen en uppenbarelse jag fick när jag gjorde den här boken. Jag började med att tänka: Vad självupptagna vi är! Men efterhand såg jag att det handlar om att vi egentligen är så himla fragila. Vad ska hända mig? Kommer jag utbilda mig till detta? Kommer det jobbet ens finnas kvar? Kommer jag träffa någon? Få barn? Kommer jag ha någonstans att bo? Den allmänna osäkerheten är så stor. Och allt förändras så oerhört snabbt, att man kan heller inte fråga någon äldre om råd.

Därför försöker vi skapa oss kontroll över det vi kan, som att upprepa vanor. En hel sida i ”Pythian pratar” ägnas åt olika personer som berättar om sina absurda morgonrutiner (till exempel Sierra som går upp klockan 5.15, dricker fyra liter vatten, springer en mil, hånglar med sin man, gosar med sin hund, simmar 3 000 meter och ror 1,5 timme innan hon väcker sina barn). Och den allra första seriestrippen utgörs av en lång bildserie av en kvinna som visar sin dagliga tio minuter långa vibrationsterapi med en rynkreducerande elektrisk ansiktsstav (som kostar 4 474 kr). När Liv Strömquist berättar att klippet är autentiskt börjar vi båda skratta högt. Sedan blir hennes min mer eftertänksam igen.

– Jag ville egentligen inte lägga någon värdering i den serien. Men vi är alltså här nu, där det sägs till oss att det bästa är att hålla på med de här sakerna hela dagarna. Sedan tror jag såklart att människor kan uppleva det som en form av lugn. Särskilt kvinnor, utmattade på grund av dubbelarbete hemma och på jobbet. Jag fattar det. Men att det blir till livets mening? Och så rädslan för åldrandet, i förlängningen för döden. Skräcken är att det ska synas att du har någon form av rynka. Vi har ju inte någon typ av kulturella verktyg för att hantera detta.

Vad skulle det kunna vara för verktyg?

– Jag vet inte. Jag tror inte religionen går att stoppa tillbaka. Att låtsas att vi skulle komma till himlen tror jag till exempel inte kan bli en tanke på det stora hela. Men att vägra acceptera att vi ska dö är inte heller en väg framåt.

Hur gör du själv?

– Jag tycker det är hjälpsamt att tänka på det, analysera och beskriva det. Jag blir speglad av att läsa om filosofer och sociologer, som Zygmunt Bauman. Jag känner igen mig för jag är ju exakt som människor är. Jag försöker också träna, vara lite hälsosam. Jag menar ju inte heller att på grund av att det här blivit så stort i vår samtid så ska vi göra tvärtom; det är klart man mår bättre av att gå en promenad. Men det stora hotet med de här strömningarna är att vi tar bort den sociala väven mellan oss. Det är ett gigantiskt samhällsproblem. Det beror ju på en massa andra saker också – skärmar, sociala medier, arbetslivet, klassamhället, fria skolvalet… Att det mellanmänsliga ansvaret för varandra försvinner.

Så landar Liv Strömquist återigen i den egentligen mycket enkla kärnan i det hon vill förmedla. Att det ändå ska behöva formuleras, säger egentligen ganska mycket om hur långt dessa trender i samhället har gått. Hon skakar på huvudet och säger med eftertryck:

– Det är inte rätt att göra bara det som är bäst för mig själv!