Liselotte Wajstedt: ”Jag släpper en feministisk minoritetsfilm i en blåbrun tid”

Marions mamma led av psykisk ohälsa som hade sin grund i att hon som tolvåring blev brutalt våldtagen av två män. Det skedde i norska Tysfjord, där Marion Rimpi fortfarande bor kvar. I detta lilla samhälle har det förekommit sexuella övergrepp under decennier, både mot kvinnor och män. 

Ingen av de drabbade har velat berätta, Marions mamma sa inte heller något till sina föräldrar. Men Marion bestämde sig till slut för att bryta tystnaden. Det har också Ida Labba Persson gjort, angående våldtäkten hon utsattes för 2014.

Min drivkraft har varit tjejernas drivkraft

I filmens inledning förklarar Ida att hon vill hjälpa andra att våga berätta om kvinnors och barns utsatthet. 

”Sápmi är en bubbla där allt är perfekt, där det är så fint, det är liksom väldigt patriotiskt”, säger hon. Enligt henne vågar man inte prata om den psykiska ohälsan bland unga samer, om machokulturen, de sexuella övergreppen och om det kvinnoförtryck som faktiskt finns i Sápmi.

– Min drivkraft har varit tjejernas drivkraft, att de verkligen ville öppna upp. Det har varit svårt emellanåt, jag är ju ingen psykolog. Så jag har funderat mycket på deras utsatthet, säger Liselotte Wajstedt.

Hon har under arbetets gång känt ett ansvar för att Ida och Marion inte ska bli för blottade i filmen eller säga saker som de får ångra. Det kan ju vara känsligt att bryta tystnadskulturer, och den som gör det blir ofta bestraffad.

När vi får syn på våra egna strukturer och mönster kan vi också påbörja ett förändringsarbete

Alla Liselotte Wajstedts filmer, både hennes dokumentärer och konstfilmer, har haft en feministisk botten och rört frågor kring identitet och utsatthet. Hon har ofta använt sig själv, sitt eget liv, i sina verk. 

– Jag prövar mig själv mot världen. Fram tills nu har jag bara gjort personliga filmer. Det här är första gången jag vänder mig utåt.

Hon tror att man genom den lilla grupp samer hon skildrar i filmen kan skönja de stora strukturerna i vårt samhälle.

– Som Marion säger om övergreppen i Tysfjord – det är toppen av ett isberg. När vi får syn på våra egna strukturer och mönster kan vi också påbörja ett förändringsarbete, menar Liselotte Wajstedt. 

– Genom att se hur Marion och Ida har det kan vi känna igen oss själva, se vår egen utsatthet. De här sexistiska mönstren med övergrepp och tystnadskulturer finns överallt i samhället, även inom filmvärlden. 

Liselotte Wajstedt, som själv är same, menar att tystnaden har blivit en överlevnadsstrategi för hennes folk, men att även samer behöver prata om den här typen av trauman som annars ofta lever vidare – ett känslomässigt arv som kan drabba kommande generationer. 

– Filmens syfte är att försöka stärka utsatta kvinnor, och den riktar sig inte bara till samer eller andra urfolk och minoriteter, utan till alla. 

Det var som att skrapa på en varböld. Jag hade kommit åt något väldigt känsligt. Vid ett tillfälle kom det fram en samisk tjej som tänkte slå mig.

Hennes film ”Tystnaden i Sápmi” hade världspremiär på Tromsö filmfestival i januari 2022. Vi ses morgonen efter att filmen haft svensk galapremiär, och två dagar har passerat sedan det svenska riksdagsvalet. 

– Jag började morgonen igår med att gråta i en halvtimme, på grund av valresultatet. Jag blev lite rädd. Jag släpper en feministisk minoritetsfilm i en blåbrun tid, i ett blåbrunt samhälle. Jag vet hur klimatet är kring feministiska frågor, har råkat ut för hot tidigare, berättar Liselotte Wajstedt.

Hon har varit rädd periodvis, tagit taxi hem på kvällarna, gått med nycklarna i näven som ett knogjärn. Hoten har inte bara kommit från högerextremister. För åtta år sedan avslöjades det att samiska män med makt agerade ”sugar daddies” och utnyttjade 13- och 14-åriga flickor i den samiska byn Kautokeino. Liselotte Wajstedt skakades om av löpsedlarna och tog intryck av händelsen i den kortfilm hon höll på med då. 

– Efter filmens premiär drogs det på ett felaktigt sätt paralleller till det som hänt i Kautokeino.  

Detta fick obehagliga konsekvenser, det fanns de som tyckte att hon smutskastade byn. 

– Det var som att skrapa på en varböld. Jag hade kommit åt något väldigt känsligt. Vid ett tillfälle kom det fram en samisk tjej som tänkte slå mig.

Än så länge har reaktionerna på ”Tystnaden i i Sápmi” bara varit positiva, men Liselotte Wajstedt är lite orolig över vad som kan komma längre fram. 

Det blev en läkningsprocess för mig också.

Samtidigt tycker hon att hennes dokumentär är extra viktig ”i dessa tider”. Här lyfter hon alltså inte fram de orättvisor och det förtryck som samer utsätts för, som många andra skildringar har gjort tidigare. Det här är en film som visar på att samer också utsätter varandra – att det både finns offer och förövare inom gruppen.

Det skulle kanske lite illvilligt kunna tolkas som att du baktalar eller attackerar ditt eget folk. Har du varit orolig för att bli anklagad för det?

– Nej, det har jag inte. Inte Ida och Marion heller, de sa att om jag berättar det här så kan ingen komma och säga sen att det de två varit med om inte har hänt. De var så tydliga med att de ville få till en förändring i Sápmi.

Har man något ansvar som konstnär att inte hugga sina egna i ryggen, tycker du?

– Nej. Jag har inte känt ett sådant ansvar, jag tycker inte det. 

Intervjuerna som hon gör i filmen är stundtals väldigt känsliga, det är fortfarande öppna sår. Våldtäkten beskrivs heller aldrig av Ida verbalt, bara vägen fram till den. Istället får man genom animationer se hur Ida hamnar i en mörk mental grotta under övergreppet. Sedan hörs plötsligt Liselotte Wajstedt säga förlåt. Hon beskriver det som en nyckelscen som visar hur lätt det är att trampa fel som regissör när det som här gäller svåra ämnen.

– Jag placerade Ida på hennes säng när jag skulle filma den här scenen. Hon skulle berätta samma förlopp om våldtäkten som hon gjort dagen innan, då jag inte hade filmat henne. Det var såklart jättesvårt för henne att upprepa sin berättelse. Hon försökte, men började vrida på sig och sa till slut att hon inte ville prata om det här i sin egen säng. 

Ida fick sömnproblem efter övergreppet och upplevde händelsen gång på gång under sina vaknätter, sängen var en laddad plats för henne. 

– Det är då jag säger förlåt, när jag förstår det. Jag skämdes och kände att jag gjorde bort mig där.

Unga samiska män kan inte leva upp till gamla samiska traditioner. De känner ett mindervärde och det skapar problem.

Liselotte Wajstedt beskriver filmandet som läkande, inte bara för Ida och Marion utan också för henne själv. Utan att vilja gå in på några detaljer förklarar hon att hon vet vad det innebär att vara rädd och utsatt som kvinna, och att hon känner sig känslomässigt nära det Ida och Marion beskriver. Hon vill inte stjäla fokus från deras berättelser genom att delge sin egen livshistoria, men där finns destruktiva relationer i bakgrunden. 

– När jag började filma ”Tystnaden i Sápmi” var jag i en väldigt jobbig situation och visste inte om jag skulle orka göra den här filmen, men det blev en läkningsprocess för mig också.

Hon började filma 2014, en period då hon hade lämnat Stockholm och flyttat tillbaka till hemorten Kiruna där hon stannade under fem år innan hon återvände till storstaden. Hon fick först kontakt med Ida, bara några månader efter våldtäkten på henne. 

– Ida pratade oavbrutet i en timme, det bara forsade ur henne.

I en intressant scen i filmen uttrycker Marions mormor tydligt att man inte ska tala om övergrepp. Det är så hon har blivit uppfostrad och hon tycker inte det är bra att den typen av hemligheter kommer upp till ytan. När Marion konfronterar henne och frågar om hon verkligen menar det där, då backar mormodern som egentligen tycker det är viktigt att våga bryta tystnaden. Det visar sig att hon tidigare har blivit skuldbelagd av dem i sin egen generation för att hennes barnbarn, Marion, har blottat det svåra kring sin mammas självmord offentligt. 

Liselotte Wajstedt tillhör de samer som har anhöriga som tagit sitt liv – två av hennes kusiner, två renskötare som var bröder, begick självmord samma år som hon träffade Ida. Hon drar en linje mellan den psykiska ohälsan, övergreppen och tystnadskulturen. Det hänger ihop, menar hon.

– Det är något som är fel idag, unga samiska män kan inte leva upp till gamla samiska traditioner. De känner ett mindervärde och det skapar problem, vilket gör att vissa av dem tar till alkohol eller knark. Då ökar risken för att det kan ske övergrepp. Sedan blir det en överlevnadsstrategi att tysta ner det som hänt. Vi samer är så få så vi skyddar varandra. 

Att machokulturen har börjat frodas bland samer tror hon beror på att fjället numera är männens värld. Förr i tiden behövdes alla samer på fjället, både kvinnor och män, de gick sida vid sida. Sedan samerna blivit bofasta stannar kvinnorna i byarna. Renskötaryrket är för hårt för många kvinnor, säger hon. 

– Att vara renskötare är ett av Sveriges tuffaste yrken. Det är nästan inga kvinnor som orkar med det, rent fysiskt. Man sliter ut kroppen. 

Liselotte Wajstedt är uppväxt i Kiruna, som fortfarande är hemma för henne. 

– Mina föräldrar bor kvar där och jag återvänder alltid dit. 

Hennes morfar var renskötare, hennes mamma kommer från en nomadfamilj och hennes pappa tillhör folket lantalaiset och är konstnär. Det har färgat henne.

– När andra flickor ritade prinsessor ritade jag hus och skuggor. Jag ritade hela tiden och visste väldigt tidigt att jag ville bli konstnär.

Som barn fick hon aldrig lära sig samiska även om det talades hemma, och hon bar inte kolt. När hon var 17 år lämnade hon Kiruna för att slå in på den konstnärliga banan. Hon studerade måleri under många år på bland annat Kungliga konsthögskolan innan hon började med rörlig bild och film.

Det var skönt att göra det där valet, relationer har varit så slitsamma för mig.

År 2007 gjorde hon sin första film, en roadmovie med titeln ”Sami Nieida Jojk”, där hon försökte komma närmare den samiska kulturen och sina rötter. Hennes drivkraft i skapandet är berättandet, säger hon. Och den drivkraften verkar stark. Hon beskriver det som att hon periodvis jobbar intensivt. Vad hon skulle göra om hon inte vore filmskapare vet hon inte. 

– Jag tänker på mina projekt hela tiden, vad jag än gör. 

Kan det bli en konflikt i nära relationer, att vara så engagerad i sitt jobb?

– Ja, och jag har valt att inte ha någon kärleksrelation, just därför. Tidigare har jag alltid levt i relationer, och jag har tre barn, varav ett fortfarande bor hemma. Det finns ingen tid över för något annat, inte nu i alla fall. Det var skönt att göra det där valet, relationer har varit så slitsamma för mig. 

Liselotte Wajstedts nästa film, roadmovien ”Lisa och Cilla”, har ett färdigskrivet manus och just nu utvecklar hon projektet inom SVT:s filmsatsning Moving Sweden. Filmen utspelar sig under Kirunaflytten och handlar om en våldsutsatt kvinna som flyr med sin dotter, ett slags ”Thelma och Louise i Sápmi”. 

– Jag blir så irriterad över hur kvinnor behandlas – till exempel de som flyr med sina barn från en våldsam partner och så blir de stämda för egenmäktigt förfarande av den som gjort dem illa, säger hon och tillägger:

– Jag vill fortsätta jobba med temat om kvinnors utsatthet, jag tycker det är så viktigt.