”Netflix förstör oss”

När det gäller ”I hängmattan” poängterar Johan Jönson att det är politiskt hur han tar sig an klimatfrågan.

– Jag har länge varit undrande inför att klimatförändringsdiskursen har något formel-artat över sig som litteraturen inte riktigt bearbetar på något bra sätt. I de flesta av böckerna vet man redan vad svaret kommer bli när man börjar läsa.

Han ville för egen del inte skriva någon alarmistisk eller dystopisk framtidsskildring, det tycker han är ”för enkelt”. Istället ville han försöka översätta sina sinnesintryck när han ligger där i hängmattan, till språk.  

Du zoomar in på detaljer så att tiden tänjs ut, en droppe kan falla jättelänge.

– Exakt, sådana saker som man bara hastar över annars. Jag ville dröja vid sinnesintrycken, försöka visa på hur fantastiska de är bara man iakttar dem tillräckligt noga. Det är rätt märkvärdigt bara att betrakta hur löven rör sig i vinden.

Johan Jönson är känd för att skriva omfångsrika verk, ”Proponeisis” (2021) rymmer hela 2 272 sidor och ”Nollamorfa” (2023) breder ut sig över ett A3-format. Med sin nya bok ville han prova att hålla nere formatet och antalet sidor, som här landar på 46. Han använder montageteknik där han blandar långa, vindlande meningar med mer stackatoliknande partier. Han varierar typsnitt, kursiverar, fetmarkerar. Läsaren möter uttryck som ”immanensrepetitiva rörelsestrata” och egna ordsammansättningar som ”terrängterrestrialt”, men också lyriska och vackra passager – det uppstår helt enkelt krockar i språket. Det är språket som intresserar honom, inte intrig och handling. Han ser mycket ”snobbfilm” men Hollywooddramaturgin och -estetiken väljer han bort.

– Den tycker jag är vedervärdig, det är ideologisk propaganda som upprepar det som redan är gjort i samma genre och är tänkt att bekräfta tittaren.

När Johan Jönson fick en fråga i en intervju i DN om hans poesi är elitistisk svarade han att den är det mot hans vilja och att det gör honom ”oerhört nedslagen”, eftersom han vill möta läsaren i ögonhöjd, men konstaterade samtidigt att detta också kräver något av läsaren. Nu väljer han att problematisera sitt svar:

– Om man skriver poesi, ja, det gäller inte all poesi men överlag, så anses man helt enkelt av en majoritet av befolkningen vara elitistisk. Men det är inte min egen uppfattning.  

För honom är det ganska enkelt, han ser det som att han använder sig av ”allmänningarnas allmänning” i sina böcker, alltså svenska språket:

– Det är helt gratis och öppet för alla människor som vill ta del av det.   

Fast det finns ju olika nivåer i språk och svårighetsgrad …

– Såklart, men språket som sådant är öppet för alla.  

Man kan inte säga att din poesi är särskilt lättillgänglig ändå …

– Jo, men jag tycker verkligen att den är primitivt enkel. Den är som människoperceptionen självt. Och den montageteknik jag använder är över hundra år gammal. Genom den kan man få till en växelverkan mellan olika språktyper och erfarenheter.   

Och vad får man fram då?

– Ja, det är det som är det roliga, vad får man fram? Ett bra montage har formen ”ett plus ett är lika med tre”, eller mer. Ett dåligt montage: då är ett plus ett en halv, eller ännu mindre.

Han börjar tala om att dagens kapitalism använder sig av våra lingvistiska system för att ”generera profit”, på ett aldrig tidigare skådat sätt i vår historia och menar att vi lever en stor del av våra liv i en medial värld, på ett symboliskt plan, som vi har svårt att orientera oss i.  

– Netflix är ett typexempel på den typen av semiotisk kapitalism, men det gäller hela den digitala världen.  

Vi blir bombarderade av ”mestadels skitmusik, skitbilder och skitspråk” och det styr hur vi ser på världen och oss själva, menar Johan Jönson.

– Jag försöker svara på det där genom mina böcker och brukar kalla det för språk- och tropaktivism. Men majoriteten av läsarna vill ta del av en litteratur där de istället blir affirmerade i sin livsföring. De vill ha det jag kallar för livsstilsliberalism-litteratur, med tillhörande listor i media där man talar om vad den bildade borgerligheten bör läsa. I förlängningen påverkar det vilka böcker som kommer att ges ut och kanske därmed vilka böcker som kommer att skrivas. Det tycker jag är sorgligt.

Johan Jönson är uppväxt på landsbygden i Medelpad, strax söder om Sundsvall, i Njurundatrakten. Även om han stundtals uttrycker sig som en fullfjädrad akademiker kommer han inte från något akademiskt hem.  

– Jag började intressera mig för litteratur och poesi på egen hand. Det var ingen i hela området som läste. Och poesi ska vi inte prata om, det existerade inte.  

Sundsvalls bibliotek blev en plats han återkom till flitigt när han i 20-årsåldern, innan han flyttade till Stockholm, blev läsintresserad. Han hade knappt hört talas om en enda författare, men började med att ge sig i kast med poesihyllan och slukade rubbet.

– Jag fattade inte vad det handlade om men det gick alldeles utmärkt ändå.  

Bibliotekarierna tipsade honom om lokala författare och nya, läsintresserade vänner inspirerade honom också att fortsätta botanisera i bibliotekshyllorna.

– Jag tänkte att det här som heter Nobelpriset, det måste ju vara bra böcker och läste sedan alla Nobelpristagare som hade getts ut på svenska. Det visade sig vara både bra och dåliga böcker, mest dåliga.

Det är svårt att i en intervju med Johan Jönson komma förbi den debatt som uppstod 2012 i samband med en uppläsning där han läste en av sina dikter ur "Efter arbetsschema". Han beskriver där hur han ”torkar av sin herpesbubblande kuk” på handdukarna hemma hos en välbärgad familj där han arbetade som stensättare. Jens Liljestrand menade i Expressen att Johan Jönson uttryckte ett klasshat. Det håller han med om.

– Frågan är hur rättfärdigt det är att uttrycka det. Men den här typen av klasshat är fullständigt ofrånkomligt.  

Kan klasshat komma både uppifrån och nedifrån?

– Ja, men det kommer uppifrån först. Det är inte de underordnade klasserna som börjar. De är förpassade till en position där de får sämre lön, sämre arbetsförhållanden, det är klart att det skapar antagonism, missnöje och hat. Det går inte att moralisera över det.  

Han tycker att det är ett faktum att det ses ner på arbetarklassen, och att klassorättvisor inte längre diskuteras.

– Varför är det ingen som vill välta det över ända? Varför ska vi ha det på det viset? Det här är knappt ifrågasatt överhuvudtaget idag, av någon.  

Alla de erfarenheter Johan Jönson bär med sig från sina tidigare låglönearbeten, till exempel inom vården där han skött hygienen åt dem som inte kan göra det själva, ser han som sin ”grundmatris” när han skriver. Och han menar att där finns en allmängiltighet.  

– Jag har marxistiska böjelser, men det behöver man inte ha för att hålla med om lönearbetets betydelse i våra liv. Nästan alla är ju tvingade till att lönearbeta. Och har man som jag haft de här traditionella knegarjobben, då har man en kroppslig erfarenhet som fortsätter att verka i en genom ens liv.

Något annat vi har gemensamt är att ingen av oss kommer undan vårt sociala ursprung, vår klass, menar Johan Jönson. Han anser att alla de kulturarbetare som kommer från medelklassen är lika starkt formade av sitt ursprung som han är, men eftersom de utgör normen så osynliggörs det.  

Du har lämnat din egen klass och gjort en klassresa.

– Ja, men inte ekonomiskt. Jag har lagt till ett skrivande och läsande liv.

Att ge sig in i poesin är detsamma som att bli ”ekonomiskt deklasserad”, förklarar han, även för en som kommer från arbetarklassen. Däremot kan man erövra kulturellt kapital.  

– Jag har blivit lite främmande för mitt ursprungshabitat. Men det får man ta, det är inte så konstigt, man växer åt olika håll.

Han pratar aldrig om sina böcker med sin släkt och familj i Medelpad, nästan ingen annan heller. Och hans fru läser inte hans böcker.

– Hon tycker att de verkar tråkiga. Hon är intresserad av poesi, men inte av min.

Hur reagerar du på det?

– Det är skönt.  

När han talar om sin fru är det som att hans röst mjuknar.  

– Vi trivs bra ihop och har levt ihop otroligt länge. Jag fattar inte riktigt hur det har gått till. Får jag vara med henne, så är jag väldigt nöjd. Fast hon är kanske inte lika road av mitt sällskap som jag är av hennes, säger han och brister ut i ett av sina många skratt.

Tidigare kände Johan Jönson att han ”skrev för livet”, det gällde att hinna med allt det han hade föresatt sig. Det har fått honom att gå upp mitt i natten och arbeta, det har gett honom sömnstörningar. Numer är han noga med att göra ”någon sorts disposition” när han påbörjar en ny bok för att få nattro.  

– Det är så mycket annat att hålla ordning på. Man måste ju koppla av på något jävla vänster. Jag tycker det har varit svårt genom åren.

Du dricker ofta alkohol efter arbetsdagen, har jag läst.

– Ja, dessvärre, det är oslagbart som avkoppling. Man kommer ner i varv. Men det har ju fatala baksidor.  

Idag är Johan Jönson inte längre stressad över alla bokidéer han måste hinna förverkliga:

– Det skulle inte göra mig så jättemycket om det inte blir någon mer bok. Nu har jag gjort de saker som jag ville göra. Jag känner inte längre någon panik.